↑ Tillbaka till Föda hemma

Berättelser

Du kan nedan läsa ett antal förlossningsberättelser, ibland skrivna av mamman eller pappan och ibland av barnmorskan. Läs och fundera. Vad väcker det i dig? Vill du dela din egen förlossningsberättelse? Välkommen att skicka in till info@fodelsehuset.se

Det finns många forum som behandlar historier där det var svårt och besvärligt. Det behövs ställen att få bearbeta och älta sin upplevelse och det kan vara helande. Här är dock en plats där vi vill dela positiva upplevelser, något som kvinnor sällan får möjlighet att göra utan att känna skuld eller bli förminskade av andra som har behov att dela sina svåra upplevelser.

Födelsehuset är definitvt en plats där vi diskuterar svåra erfarenheter och vi har ibland kurser med handledarutbildad barnmorska där syftet är att dela svåra upplevelser i grupp.

Födelsehuset arbetar också för en förändring av förlossningsvården, göra den mer mänsklig och human. Kom med och påverka i Brukarrådet – välkommen!
 
Malvas väg till livet

Av Helena Lindberg

Helena i badetVi hade bråkat, Jörgen och jag, om vad minns jag inte, bara att det var en mörk höstmorgon, regnet småduggade i blåsten, jag hade ingen lust att gå ut och kissa. Eftersom vi varken hade vatten eller avlopp inne så använde jag mig av den gamla emaljpottan i hallen istället.

Vi hade verkligen längtat länge efter ett barn, men tiden och omständigheterna hade inte varit mogna förrän nu. Sedan några månader tillbaka hade jag avbrutit studierna och arbetat heltid så nu visste jag att jag var mer värd än 60 kronor om dagen som förälder i samhällets ögon. Men den tyngsta och viktigaste pusselbiten för att ett barn skulle kunna dyka ner till oss var att vi skulle bo nära skogen. Jag hade längtat länge efter jordens dofter, djurens läten, stjärnornas ljus och bort, bort från betongen och kvällstidningarnas ständiga påminnelse om människans förvirrade värld – en värld som jag vägrar att ta som den enda sanningen. Än finns det skog kvar på våran planet som viskar till oss och skulle jag inte få bo nära den snart så skulle jag bli galen. Som tur var höll även Jörgen på att krevera av våran cementlya omgärdad av små krokusrabatter i prydliga rader med fimpar i. Han längtade också efter fåglarnas kloka ord, utan överröstning av bilmotorernas buller.

Så där var vi nu i vår röda stuga mitt i skogen i slutet av vägen och diskuterade argsint med varandra om något. Vad det var minns jag som sagt inte, men jag minns att jag gick upp och tänkte ”nu ska jag ta den där g-testen som jag köpte häromdagen och jag ska inte berätta att jag gör den nu” för jag var så irriterad på honom.

Det blev två streck omedelbart, jag visste ju det innan, känslan i mig var helt lugn och inte ett dugg överraskad, men den logiska delen behövde kolla instruktionerna än en gång. Jodå, det betydde positivt, det betydde gravid. Värme spred sig inifrån maggropen upp i huvudet och ner i knäna. Med svettig hand tog jag med testen in till Jörgen där han låg och stirrade in i väggen med butter min. Jag var mitt inne i en storm samtidigt som allt var alldeles stilla… När jag såg hans sura uppsyn så drog jag snabbt ner visiret och sa en aning syrligt: ”Dessutom är jag gravid”.

Han har alltid haft väldigt lätt för att pendla mellan en utstrålning av röd ilska till ett sorglöst glädjeglitter. Men jag har aldrig sett förändringen så påtaglig som nu. ”Va, vad säger du! Är du med barn?!” Alla hårda ord skrumpnade ihop och försvann, solen sken, det var plötsligt en varm högsommardag, prismornas färgglada ljusfläckar dansade i hela rummet. Det växer ett litet barn inom mig. Det allra största, mest märkliga magi har inträffat – ett liv har påbörjats inom mig som är vårt – men framförallt sitt eget, en alldeles egen liten, stor individ.

Gud så märkligt.

Föda på BB

Ja, tiden gick, magen började äntligen visa sig ordentligt i vecka 20. Det var så vackert. Jag läste, sökte svar, kände efter, försökte hålla rädslan på håll att allt skulle gå bra. Båda mina äldre systrar var gravida med bara några veckor framför mig så vi hade många detaljer att diskutera. Det var ju rätt komiskt att vi tre systrar skulle sätta fyra små individer till världen inom loppet av två månader. Att sedan Anna och jag skulle föda våra första barn på samma dag – det fanns inte ens med i mina fantasier.

Men hur kom det nu sig att vi beslutade oss för att föda hemma? Ja, det var Malva som ville detta, och hon kämpade hårt för att vi skulle förstå det. Det var ju en självklarhet för oss att vi skulle föda på BB. Vi fick reda på genom mödrahälsovården att Borås BB hade visningar lite då och då för blivande föräldrar.

Barnmorskan visade runt. Det luktade sjukhus förstås. Krom, sladdar, vita väggar. Hade vi några frågor? Jag var full av undran om vad som händer under födandets gång – men de frågorna passade inte in i detta sammanhang. Det handlade mer om det praktiska fick jag en känsla av. Det måste vara rätt stämning tänkte jag och klämde fram en fråga om stearinljus, men det gick inte att ha eftersom lustgasen kan explodera då. De andra kvinnorna hade inte en fråga. En av deras män sa något annars var det tyst. ”Jodå, bada kan man göra i nästan alla förlossningsrummen och det går bra att ta med egen musik.”

Jag kände mig ledsen av någon märklig anledning när vi åkte därifrån. De var ju snälla där på Borås men jag fick inte ihop känslan att föda barn och sjukhus. Ska jag bli patient? Vad är sjukdomen? Kan jag åka dit och så fixar dom detta? De är ju faktiskt proffs med hjälp av sina apparater. Jag har ju bara blivit gravid och bär på ett barn som ska ut. Det är ju första gången dessutom, de vet ju hur det ska gå till. Ungefär som att operera bort blindtarmen. De vet bäst om min kropp. Men vänta nu; okej att de vet bäst om hur man opererar bort en blindtarm, men ett barn som ska födas av mig – vet de bäst hur det ska göras? Känslan inom mig morrade dovt.

Jag kunde inte få till en bild av oss födandes i det där rummet på BB. Det störde mig, hur ska jag kunna förbereda mig utan bilder? Ja, ja, jag får träna mig på att tala med min inre kraft som vet hur jag ska göra när ögonblicket väl kommer. Men det känns inte bra att detta intima ögonblick mellan mig, Jörgen och barnet ska ske tillsammans med en massa människor som vi inte ens vet namnet på när jag stapplar in i sjukhuskorridorens avlånga tarm. Det kändes i luften att de inte såg det otroligt stora, vad ska jag kalla det – magiska, andliga möte som ska ske här mellan oss tre. Rutiner, apparater, effektivitet, beräknad arbetstid och rädsla är i vägen. De som mår bra och känner sig trygg av dessa komponenter och denna atmosfär, eller de som kanske inte kan föda naturligt, ska antagligen gå dit när de ska möta sitt barn för första gången. Men hör jag till dem?

Föda hemma

Dessa tankar dök upp allt skarpare efter att ha fått en tjock bunt av Föda Hemma-tidningar i min hand. Kvinnan som lånade ut tidningarna hade själv fött sina tre barn hemma. Jag hade aldrig träffat någon som fött hemma tidigare och inte heller reflekterat över möjligheten. Jag sa med beundran att det var modigt gjort. ”Nja”, sa hon ”jag ser det inte som modigt att föda hemma snarare tryggare, för min del.” Idag förstår jag precis vad hon menade.

Vi läste dessa födelseberättelser och levde oss in i dem, grät och jublade. Det var annat det än de där moderiktiga tidningarna i affären. Det var berättelser som beskrev födsloförlopp med inlevelse och ärliga känslor både av smärta och glädje, men framförallt med en närvaro i sitt födande och modet att våga föda var det centrala.

Jag kände att det är det modet jag vill locka fram hos mig själv, att lita på min urkraft. Den skulle leda oss rätt. Men kan denna kraft få fritt spelrum på sjukhus, bland okänd personal, rutiner med apparater, påskyndande dropp för både barn och moderkaka i en miljö full av bakterier och effektivitet? Jag insåg att det är väldigt vanligt att den födande kvinnan blir störd och tappar tilliten till sin kraft på grund av denna så kallade välvilja. Kanske ska man kalla det rädsla istället, en rädsla att bryta mot socialstyrelsens normer eller sjukhusets rutiner och framför allt, sorgligt nog, en okunskap om vad en naturlig förlossning egentligen är för något. Om inte barnmorskorna och läkarna vet vad som krävs för att låta kvinnan få grepp om sin egen förmåga att föda så är det inte konstigt att den sortens förlossning inte kan existera inom sjukhusets väggar. Den utbildning som barnmorskor får idag ger en massa kunskap om alla möjliga farliga situationer som kan uppstå under en förlossning. De får lära sig hur man ska handskas med de tekniska maskinerna som ska hjälpa vid alla dessa tillfällen. Men hur många timmar av deras utbildning läggs på att tala om hur man kan göra underverk genom att sluta stirra på maskinerna och istället se människan som föder? Jag menar att barnmorskorna under sin utbildning borde få lära sig hur man hjälper kvinnor att locka fram sin inre förmåga att föda barn. Då tror jag att man måste välja bort en hel del av rutinerna för de bromsar denna otroligt viktiga, djupa, starka samtidigt sköra födslokraft. Det som jag jagar efter är att det behövs ett innerligt lyssnande, ett mod till att uppfatta den där känslan, rösten inom sig som alla människor har tillgång till. Den där rösten skulle behöva tas på fullt allvar i barnmorskeutbildningen. Då kan denna kloka röst även tala om när och om sjukhusets hjälpmedel behövs, så att sådana tillfällen inte skapas på grund av rädsla. Jag vet att problemet är mer komplext än såhär. Det är många fler faktorer som spelar in, inte minst ekonomiska. Det är inte ovanligt att en barnmorska har upp till tre födande kvinnor att ta sig an. Då kan man inte räkna med en trygg famn att luta sig mot när smärtan verkar övermäktig.

Till saken hör att vi lever i en tid i ett land med en kultur som skärmar av både födseln och döden till något som snabbt ska bedövas eftersom det medför sådana ”irrationella” känslor som smärta och sorg. Jag är en människa formad av min kultur men jag vet att det är många med mig som försöker bryta en del av dessa trosföreställningar inom sig. Malva har hjälpt mig att ta denna brytning på allvar.

Nu har jag svävat iväg i mina tankar, men dessa tankar är så nära förknippade med Malvas födelse att jag måste skriva av mig dessa ord för att kunna pussla ihop en klar bild av hennes förlossning.

Syster Stork

Nå, vad hände sedan med Malvas kämpande för att få bli född hemma? Jo, vi sprang på Syster Stork i olika sammanhang. Jag träffade Sofie via jobbet och fick reda på vad denna fantastiska människa sysslade med tillsammans med sin underbara kollega Sofia. Jörgen fick i samma veva höra dessa två på radion i en intervju. Han fastnade framför allt för den goda idén att ha MVC, hemförlossning och BVC med samma personal. De erbjöd ett alternativt synsätt med fria val. På vanliga MVC möttes vi av kryssande i rutinkontroller och rekommendationer endast av Apotekets produkter. Jag kände även att jag i vissa fall fick ofullständiga svar om vad det innebar för risker med till exempel ultraljud. Vi insåg att dessa Storkfröknar fick vi helt enkelt inte missa. Det enda som var tråkigt var att det kostade en hel del pengar, för än så länge sponsrar inte samhället om man vill göra ett fritt val i sitt födande. Vi var båda två på det klara med att inte pengarna skulle styra detta livsviktiga beslut.

Förtroendet för Sofie och Sofia växte i takt med magen. Vi ifrågasatte sjukhus å ena sidan och hemfödsel å andra. Så höll vi på i månader. Jag började inse att det också är smärtsamt att få kunskap, det var en hel del som vi fick reda på som vi definitivt inte gillade med sjukhus. Vi insåg att även om vi åkte in till sjukhuset för att föda så var det vi som hade valt att göra det och måste stå för de konsekvenser det för med sig. Ansvaret kommer man inte ifrån. Vi blev tvungna att göra ett val, och kanske välja ett alternativ som långt ifrån alla i vår omgivning skulle kunna förstå. När beslutet väl var taget, blev jag helt lugn. Detta blir bra. Det kan bli fantastiskt bra till och med.

Födelsedagen
Den 11 juli på förmiddagen födde min syster sitt barn, då kunde jag inte längre ignorera min egen påbörjade förlossning. Jag hade varit så engagerad i hennes att jag inte förstått att det verkligen var dags för oss. Jag släppte lunchen med jämna mellanrum för att slänga mig i saccosäcken och flåsa igenom – vad det nu var – förvärkarna? Visst började jag förstå att något var på gång, men jag sa det inte rakt ut till Jörgen. Antydde mest att det var viktigt att göra lite fint här hemma. Jag började bädda sängen och Jörgen tog fram dammsugaren. Vi tände eld i vedspisen. Kanske kunde vi inviga det lilla badkaret vi köpt för en hundring och placerat ute på gräsmattan? Medan jag stod där och bäddade så small något plötsligt till inom mig, vatten rann längs benen i strida strömmar ”Herregud vattnet gick”! Jörgen bara skrattade, det är på gång nu, vi ska ha barn!

Fjärilar flög i magen på mig. Jag kände mig förväntansfull, ”Gud, vad roligt detta ska bli, jag ska föda nu!”. Ronja vår hund, hjälpsam som vanligt, slickade lite på mina ben. Hon tyckte väl det skulle städas lite. Solen sken ute. Vi ringde Sofies sökare, hon var inte förvånad att det var på gång eftersom hon hade drömt natten innan att vi födde barn idag. Vi gjorde upp om att ringa igen när det kommit igång ännu mer.

Jag höll i Jörgen när värkarna kom. Det var som om tiden stod stilla. Jag pustade med lätta andetag och njöt av min kropps arbete. Vi gick ut i solskenet till badkaret. Jörgen fick springa med vattenhinkar från vedspisen. Efter en stunds badande för min del så hoppade Jörgen i också. Det var så härligt att sitta där i ett badkar i trädgården tillsammans.

Vi pratade förväntansfullt med varandra och pausade samtalet mitt i meningarna när smärtan tog vid och fortsatte sedan precis där vi var. Jag var verkligen vid gott mod. Dessemellan grät jag en skvätt av oro för min systers förlossning i Stockholm som skett någon timme tidigare. Hoppades de mådde bra nu efter lång tids kämpande. Plötsligt började det att regna i solskenet. Det var verkligen magiskt. Vi var så lyckliga, allt var helt i sin ordning

När jag kom in igen la jag mig på saccosäcken med magen framåt. Jag började låta alltmer. Vi bestämde oss för att ringa Sofie igen. Hon ville lyssna på en värk i telefonen. Det tog ca fyra minuter mellan värkarna, men nu tog det förstås längre tid. Jag fick väl fram något pustande till slut. Hon frågade om vi hade vitt socker, vitlök och russin hemma. De skulle väl ge mig någon specialhäxkur kan jag tänka mig. Från och med nu gick jag mer och mer in i mig själv, tiden suddades ut. Jag gjorde mig beredd att gå ner i varje värk. Total koncentration inåt, samtidigt så väl medveten om människorna runt mig.

När Sofie kom satte sig Jörgen med ryggen lutad mot saccosäcken bakom mig – nu ville jag bara sitta still. Jag lutade mig mot honom och började nynna när värken kom. Jag letade med mitt medvetande ner i livmodern med dova toner som vibrerade. Ljudet som gav mig både kraft och tröst i smärtan påminde mig om naturkrafter. Stora, starka, modiga krafter som inte går att hindra när de väl sätter igång. En jättefors brakade loss, forsade fram för att sedan klinga av i totalt lugn. Då gällde det att vila. Sången bara kom av sig själv, jag följde bara med när det var dags.

Hela situationen var så underligt spännande. NU är jag med om detta ögonblick jag funderat på så oerhört mycket. Det var så skönt att befinna sig i denna verklighet, i Jörgens famn och arbeta med det viktigaste jag någonsin gjort.

Sofie börjar fixa middag. Telefonen ringer. Det var Sofia, hon kommer så fort hon kan. Sedan börjar det dåna och mullra, vi får lov att dra ut telefonjacket eftersom åskan drar fram. Vilket väder! Först sol sedan solregn nu åska. Herregud, vilken dramatik denna unge kommer med. Mina ben skakar. Sofie ger mig lugnande massage på benen. Jörgen sitter bakom mig. Jag njuter av att vara mitt i detta. Lyckas bäst att möta smärtan genom att nynna djupt, djupt ner.

Sofia kommer efter ett tag. Kramar om oss båda. Vi är ännu bara två – den tredje kämpar på inifrån. Sofie och Sofia lagar mat och fnissar inne i köket. Vi sitter i sängen. Jag nynnar. Jörgen njuter. Han ger mig kraft. Vi är på väg. På väg att möta den lilla människan som vi längtat efter så.

Händelseförloppet blir alltmer ogripbart. Dricka. Blåbärssoppa. Nyponsoppa. Försöker gå till dasset. Värkarna kommer tätare när jag går. Håller mig i laduknuten, provar att yoga-andas. Djupa andetag in genom näsan och ut ur munnen. Bilder flimrar förbi. ”Kom ihåg att hålla kvar din koncentration vid andningen” – yogakvinnans danska brytning klingar tydligt för mitt inre.

Rädslan och smärtan hör ihop. Det märker jag när jag kämpar emot värkarnas smärta. Vill inte ta emot den där värken. Jag skriker rakt ut. Inser att detta inte hjälper mig. Det är mycket bättre att härda ut och lugnt andas, sjunga och försöka möta. Den där befriande känslan bortom smärtan som jag skulle vilja nå infinner sig inte. Det är något i vägen. Men lugnet och tryggheten finns där. Jag förstår att min kropp jobbar tillsammans med babyn.

Sofie uppmuntrar mig att dyka, jag ser in i hennes ögon och vi andas ihop. Jag hoppar. Det känns som att stå högt upp på en trampolin och se ner i det mörka glittrande vattnet. Håll för näsan nu dyker jag! Det gör ont. Magplask. Jag bestämmer mig för att härda ut. Andas. Paus. Allt är lugnt igen, stormen drog sig tillbaka. Vila. Dricka.

Metallsked slår emot tänderna, strösockret knastrar torrt. Det börjar nog mörkna. Jörgen går ut en kort sväng till hönsen. Det är skitjobbigt utan honom. Jag ställer mig upp. Benen orkar inte vara raka när värken kommer. ”Gud, nu ska vi göra en deal, låt mig få pausa, låt bli min kropp ett tag, lovar, lovar att jag kommer tillbaka.” ”Nej, du måste stanna kvar hela vägen fram…” Jag sjunger ut värken, det lindrar.

”Du är jätteduktig.”

”Du är fantastisk, älskling.”

Jag suger i mig kraft av orden. Ur aromalampan väller jasmindoft ut i rummet. Det är den ljuvligaste doft jag någonsin känt. Klockan åtta sitter jag med ryggen mot sängen på golvet. Sofia får känna efter hur öppen jag är nu. Jag är lite nervös för att det inte ska vara tillräckligt efter allt slit, men inom mig har jag en känsla av att det hänt en hel del. ”Helt öppen, jag känner hjässan här…” Jag känner efter själv. Hårigt huvud. Jag blir lycklig. Detta går ju framåt! Det är en bebis på väg här! Djävulska värkar. På en sekund känner jag plötsligt att jag behöver kräkas. Sofia sitter mittemot mig blixtsnabbt skvimpar hon fram den ena fotbadsbaljan. Jag lyckas pricka in rätt med blåbärssoppan. Befrielse! Jag är stolt över att det går framåt. Klagar på tröttheten. Snälla låt mig sova! Sofie ger mig det goda rådet att lägga mig ner på sängen. Födslomakten är barmhärtig mot mig, jag får vila. Somnar djupt och drömmer starka drömmar mellan värkarna. Jag tror alla fyra (fem) vilar ett tag. Dyker varje gång som värken kommer. Med öppna ögon. Gå in i det. Våga känna hur ont det verkligen gör. De håller i sig hårt och länge. Vi vilar i detta en lång stund, en timme kanske. Värkarna kommer ungefär var tionde minut, men med kraft. Jag blir påmind om att jag snart har barnet hos mig. Det känns ljust att tänka så, ger mig fokus.

Men nu drar jag mig för att gå vidare… Det är dags att fortsätta arbetet. Jag ställer mig upp, jag vet att det kommer att trycka på. Nu blir jag plötsligt full av målmedvetenhet, nu ska det hända något, vi ska ha ut detta barn! Jörgen står bakom mig och håller mig under armarna. Vi sliter. En brasa är tänd. Det är varmt. Svetten droppar av oss båda. När värken kommer så tappar benen kraft och Jörgen får hålla upp mig.

Talar till dig, Liten. ”Kom ner, kom ner.” Roterar med underlivet som en magdansös. Jag tänker på min systers bild hon målat upp för sitt inre vid hennes tvillingars födelse: en lotusblomma som öppnar sina blad fullt ut under värken. Vita rena blad flyter på mörkt vatten. Fokuserar på öppning, så att barnet kan komma ner och ut.

”Snart,” säger Jörgen, bara några krystvärkar till. Jag tar i. Men det är en lång spurtsträcka. Jag vill ner på knä, Jörgen sätter sig på sängen, jag hänger över hans ben. Barnet närmar sig sakta. Hjässan närmar sig mynningen. Huvudet tar sig nästan helt ut under en värk och jag får det goda rådet att inte trycka på. Barnet åker tillbaka igen, det är helt underbart. Det är mörkt ute. Stearinljusen lyser i fönstret. Ronja ligger lugnt i sin korg. Nu händer något jag nästan gett upp hoppet om. Nästa värk jobbar för egen del hela huvudet tar sig ut. Hur är detta möjligt? Så stort. Sedan glider resten av kroppen ut. Barnet landar mjukt mellan mina ben. Jag är så förvirrad. Får jag vara med om detta? ”Ta upp ditt barn, Helena”, säger Sofie lugnt. Jag tittar ner och sätter mig bortom barnet, tar upp det och mumlar ”Välkommen”. Det är ljust i hela mitt inre. Jörgen sätter sig bakom oss. Jag håller bebisen länge så. Jag vet inte vad det är för kön och jag njuter av att det inte är utforskat ännu, det är så mycket som ska smältas först. Det är ett barn. Vårt barn. Det är över nu. Vi sitter ihop länge. Vi njuter alla tre, Jörgen snyftar, jag är helt förstummad. Äntligen, äntligen har du kommit till oss, det känns som vi längtat efter att få träffa dig igen sedan länge tillbaka, vår älskade lilla Malva.

 
När Iselin föddes

Av Åsa Alm

Jag hade gått med förvärkar i över en vecka och varit övertygad att ”nu var det dags” minst två gånger. Jag kände mig redo att föda, och jag längtade efter att föda.

På morgonen dagen då hon kom hade jag tid hos vår barnmorska på MVC, Svetlana, som stöttat oss under båda våra graviditeter och i vårt val att föda hemma den här gången.
– I dag föder du, sa Svetlana när hon såg mig, och efter att ha känt efter var vi båda ännu mer övertygade – jag var öppen fem centimeter. Härligt, halva jobbet var gjort nästan smärtfritt. Barnets huvud låg fortfarande högt och var rörligt, vilket bekymrade mig en del. Men barnet låg rätt nu och inte på tvären som det envisats med in i det sista.

Vi hade bestämt att Svetlana skulle vara med som extra stöd om jag födde vid en tid då hon kunde komma ifrån, och idag kunde hon det.

Jag kände mig upprymd och glad när jag gick därifrån. Storebror Ossian var i lekparken utanför sjukhuset tillsammans med mormor. Jag gick dit för att hämta dem och träffade en bekant som var där med sin pojke. Medan vi stod där och pratade kom värkarna igång lite försiktigt.

Vi åkte hem och åt pasta till lunch. Vi hjälptes åt att packa Ossians kläder och lite leksaker för att ha när han sov över hos mormor. Värkarna kom nu ganska regelbundet men glest, och var fullt hanterbara. Jag gick omkring och städade och gjorde i ordning lite, men kände mig osäker på om det verkligen var på allvar nu. Grubblade på om jag skulle ringa Helena Lindgren, barnmorskan, eller om jag skulle vänta. Min make Thomas var trött efter att ha jobbat sent dagen innan och vilade sig på soffan.

Eftermiddagen gick och värkarna var fortfarande glesa och inte särskilt smärtsamma, och jag började känna mig lite frustrerad. Det kändes viktigt för mig att Helena var hos oss när barnet kom, och jag hade på känn att när det väl satte igång skulle det gå fort. Så jag ringde Helena och sa att jag trodde det var på gång. Efter samtalet slappnade jag nog av lite grann och det kändes som värkarna tilltog. Jag ringde igen – Nu kan du åka!

Jag satte mig hos Thomas på soffan och vi småpratade lite om det stora vi hade framför oss. Nu börjar det göra riktigt ont, vad härligt tänker jag äntligen! Thomas gjorde i ordning vetevärmen och med den tryckt under min stora mage vaggade jag omkring i vardagsrummet under värkarna. Jag satt på soffan och vilade mig mellan varje värk, jag kände mig lugn, avspänd och positiv. Det är så här det ska vara att föda barn, inte flänga iväg till sjukhus och möta främmande människor mitt under den känsliga processen.

Helena anlände och smög in, satte sig vid mig på golvet så att vi kunde prata och bekanta oss lite, vi hade inte träffats under graviditeten eftersom hon var vår reservbarnmorska. Diane, som egentligen skulle varit med oss, var på semester.

En stund efter att Helena kommit reser jag mig upp för att ta emot en värk, och då går vattnet. Jag ser att fostervattnet som hamnat i en pöl på golvet är brunt. Jag blir orolig för så ska det ju inte vara. Helena frågar om jag vill att hon ska känna på mig och lyssna på hjärtljuden, och det vill jag. Jag lägger mig ner med huvudet i Thomas knä på madrassen som jag lagt fram i vardagsrummet för att eventuellt föda på.

Helena känner efter – jag är öppen 7 cm – hon tar fram dopplern för att lyssna på hjärtljuden. Det tar en stund innan hon hittar dem, och nu är jag rädd. Men efter vad som känns som en evighet hittar hon dem; de är regelbundna och fina. Vi blir lättade men jag känner ändå en stark känsla av att något är fel. Thomas går för att ringa Svetlana.

Nu har värkarna, som kommer allt tätare, tilltagit ordentligt och jag står på alla fyra på madrassen och gungar med höfterna. Då känner jag plötsligt något som spritter till mellan mina ben. Jag sträcker ner handen och känner något glatt, varmt, spänt – det är navelsträngen. Jag skriker till, och Helena som lämnat rummet en stund kommer rusande.

Nu händer allt väldigt snabbt. Jag försöker göra som Helena säger så gott jag kan samtidigt som hela jag är paralyserad av skräck. Jag ser framför mig hur mitt barn håller på att dö inuti mig. Efter att ha slukat allt om graviditet och förlossning jag kommit åt vet jag mycket väl vad ett navelsträngsframfall är för något och vad det innebär.

– Barnet ska ut nu, säger Helena.

Hon ber mig stå på alla fyra med huvudet ner och rumpan högt. Jag får en spruta med ett värkförstärkande preparat, och när nästa värk kommer ställer jag mig på knä med armarna om Thomas hals. Helena ställer sig bakom mig och pressar med sin arm på magen samtidigt som hon vidgar mig med andra handen. Jag krystar allt vad jag kan och lite till och efter första försöket kröns huvudet i slidöppningen. Det är fasansfullt och jag vill bara springa därifrån och glömma alltihop.

Vid nästa krystning kommer hela hon ut, hon ligger alldeles vit och livlös på madrassen. Helena börjar genast blåsa luft i hennes andningsvägar och massera henne försiktigt. Jag bara sitter där och är förundrad över att jag klarade av att föda fram henne så snabbt. Thomas har ringt ambulansen och när dom anländer några minuter efter födseln har Iselin börjat andas, hon får syrgas för att få lite hjälp på traven. Snart ligger hon rosig och fin vid mitt bröst och jag har blivit mamma igen. Ambulanssjuksköterskan undrar om vi vill åka med till sjukhuset men det känner vi att vi inte behöver nu när hon mår så bra. Vi får medhåll av Helena.

Jag duschar och sedan kryper vi ner i sängen med lilla underbara högst levande Iselin i famnen. Vi är lyckliga, lättade, chockade och omtumlade. Vi försöker begripa det som just skett.

Under tiden har Svetlana anlänt och suttit och pratat med Helena i köket. Hon kommer in till oss i sovrummet och gratulerar. Hon säger att det var nog den planerade hemförlossningen som räddade Iselins liv. Hade vi inte planerat att föda hemma hade vi troligen befunnit oss i en bil på väg de ca sex milen till närmsta förlossningsavdelning eller ensamma hemma när vattnet gick och navelsträngen en stund senare ramlade ut.

Nu har det gått drygt tre månader sedan hon föddes. Iselin mår jättebra, hon är full av liv och helt underbar. Det går inte en dag utan att jag tänker på hennes dramatiska födsel, vad som hände och vad som kunde ha hänt. Det är fantastiskt att det gick så bra, jag var bara öppen sju centimeter när jag tvingades att krysta ut henne och jag klarade mig helt utan bristningar, kanske för att jag var så lugn och mjuk under inledningen. Jag är oerhört tacksam för de lyckliga omständigheter och för Helenas handlingskraft som räddade Iselins liv.

 

En riktig drömförlossning

Av Catherine

Denna förlossning skulle bli min och bara min!

Under min första graviditet var jag redan inne på idén med att föda hemma. Tyvärr var min sambo Fredrik inte lika övertygad. Så vi beslutade oss för att föda på ABC där jag även gick på kontroller och hann lära känna några bm. Det började bra och jag klarade av 6 cm hemma innan jag kände att jag ville ha mer stöd i mitt arbete. Öppningsskedet fortsatte i stark fart även när jag kom in och jag fick samma bm som jag gått hos ”so far so good”. Förlossningen slutade dessvärre en trappa upp på förlossningsavdelningen i gynställning med mycket folk och en hård läkare som drog ut min prins med sugklocka. När sonen låg på mitt bröst tittade jag upp mot min sambo och sa ”det här gör vi inte om”!

Och jag blev gravid en andra gång. Nu skulle det banne mig bli hemma! Jag talade mycket med Fredrik läste ännu mer och kontaktade dom 2 barnmorskor som skulle medverka i min förlossning. Jag kände mig mycket lugn i mitt val och tänkte att det skulle gå bra det här. Den inställningen ändrades dock mot slutet av graviditeten och jag tänkte och oroade mig en hel del om hur det skulle gå. Särskilt under utdrivningsskedet som inte hade fungerat sist. Skulle jag klara det? Jag läste allt jag kunde terroriserade Fredrik och mina vänner med min oro (allt detta behövde jag för att få ur mig en del av rädslan från min förra förlossning ).

Enl. ultraljudet var beräknad förlossning den 3:e februari. Fredriks syster hade beslutat sig för att komma just då. Jag gissar att hon var nyfiken på det hela med en till bebis och att jag skulle föda hemma. Däremot kände jag att jag inte skulle kunna slappna av helt om hon bodde här. Det hela störde mig nog lite att hon skulle komma just nu.

Jag var mycket lättirriterad den senare delen av graviditeten. Så jag erbjöd Fredriks syster att hon kunde få bo och sova hos min pappa som har ett hus och att hon skulle få en alldeles egen avd och egen ingång. Hon var väldigt välkommen å komma och vara hos oss under dagarna men jag ville att hon skulle sova där ifall det startade under natten. Nu var det ju tyvärr så att hon ändå sov över hos oss. Hon stannade länge och det blev sent så hon sov över. Gud vad irriterad jag var över det. Fredrik fick ta all min irritation över vad jag tyckte var hennes lite respektlösa beteende. Den 10:e februari körde vi henne till Arlanda. Det kändes skönt och jag kände att mitt humör blev bättre. Jag sa till Fredrik att nu kommer barnet att komma bara för att hon åkt.

Vi åkte hem och gick och lade oss runt 23-tiden. Jag vaknade 7 på morgonen och kände att det hade börjat. Sa till Fredrik som hade hört mig stöna lätt några gånger att nu har det satt igång. ”Jag går upp och äter en god frukost nu” sa jag lugnt. Gör det sa han och sov vidare. Jag noterade att värkarna kom var tionde minut och jag åt en stadig frukost. Två mackor med keso och ost på, en stor tallrik med fil, start samt en skivad banan i. Jag kände mig mätt och var utvilad, ett bra utgångsläge för att orka med. Som Cayenne hade sagt vid ett möte: En förlossning är lika med en veckas jobb som skogshuggare! Så det gällde att fylla på fullt i tanken.

Efter frukosten gick jag och la mig på soffan (vår nyinköpta stora härliga bäddsoffa) och tittade på Oggy och kackerlackorna (tecknat som går på morgonen). Jag kollade klockan på tv:n för att ha koll på värkarna som nu kom var 10:e till 5:e minut.

Jag ringde min mamma för att förvarna henne om att det satt igång. Hon skulle nämligen ta hand om Jerome (våran förstfödde). Dessutom ville jag låna hennes nycklar så att jag kunde få tillgång till hennes badkar om jag kände för att bada. Hon bor bara några hus bort. Efter en stunds tv tittande väckte jag Fredrik och vi gick och la oss tillsammans i soffan. Jerome låg kvar och sov i våran säng.
Hade kopplat på tensen och börjat använda den då värkarna tilltagit lite i styrka.
Jag ringde Marietta (min bm) runt 9-tiden och sa till henne att nu hade det satt igång. Hon sa åt mig att vila och att äta något det hade jag ju redan gjort men sa inget. Värkarna var starka nu men höll inte i sig så länge. Jag la upp några stora kuddar på soffan så att jag kunde vila på alla fyra när det behövdes.

Vid ett kort tillfälle kände jag att jag blev rädd och sa så till Fredrik (nu fanns det liksom ingen återvändo). Han lugnade mig snabbt med att säga att allt kommer att gå bra och gav mig en kram. Sonen vaknade av mitt stönande. Jag ringde mina föräldrar och sa att nu fick dom komma och hämta honom.

Min mamma kom upp för att hämta Jerome. Hon frågade hur allt var och då började jag gråta. Jag gav henne en kram och kände mig liten igen. Jag grät lite mer och kramade om Fredrik. Värkarna ökade snabbt i styrka så bara en halvtimme efter mitt samtal till Marietta ringde jag henne igen och sa att nu kommer dom tätt. Hon undrade om vattnet gått om det fanns skäl att bryta mot hastighetsbegränsningen för det var lite halt ute. Nej svarade jag det behövs inte. Hon skulle ringa och meddela Ann (min andra bm).

Jag ringde upp min mamma igen och sa att hon fick komma och vara här tills Marietta eller Ann dök upp. Jag hade satt ut en plaststol i duschen som jag satte mig på för här behövdes riktigt varmt vatten över magen. Jerome som älskar att duscha ville komma in i duschen med mig men som tur var kom mina mamma precis då och hon lämnade ner honom till pappa som väntade i bilen utanför. Jerome fick helt enkelt följa med honom till jobbet. Hon kom upp igen och kom in i badrummet med en kall trasa som hon baddade mitt ansikte med. Guu, så skönt det var! Fredrik var lite uppe i varv så mamma sa till honom att ta över och sen gick hon ut ur badrummet.

Fredrik baddade på, gav mig dricka och var ett skönt stöd. Jag tog en värk i taget och brölade mig genom dom. Det hjälpte mig mycket. Eftersom vi bor i lght så önskade jag mig verkligen en förlossning under dagen och så blev det. Inga andra grannar var hemma. Jag hade varit lite orolig för det. Jag såg till att jag kissade så mycket som möjligt så att inte blåsan skulle bli för full och va ivägen.

Jag kände barnet vid två olika värktillfällen hur huvudet med kroppen roterade sig neråt och ut. Jag var verkligen med i födsloarbetet men samtidigt närvarande och medveten av allt som hände runtomkring också. Det var en sån otrolig känsla att bara följa med vad kroppen ville och sade åt mig att göra. Jag gissar att jag satt lite under timmen i duschen kanske 40-50 minuter. Sen så kände jag att jag inte ville sitta längre värkarna hade ändrat karaktär och jag behövde hänga på Fredrik och se honom i ögonen (hade suttit med ryggen till i duschen).

Stackars Fredrik, jag bokstavligen hängde runt hans nacke men å andra sidan är han både lång och stark. Jag ville att han skulle klä av sig lite. Jag var ju helt naken och han stod där i full mundering. Han slängde av sig tröjan. Nu kände jag att det var krystvärkar som kom. Precis då hörde jag mamma ropa ”nu har Ann kommit”.

Hon kom in i badrummet satte sig på huk och tittade upp på mig med ett leende, precis då hade jag en stark krystvärk och OOOooaaade på. När den var klar så log jag tillbaks och sa Hej! I nästa värk sa jag det känns som om jag ska bajsa på mig. Det ska kännas så svarade Ann. Jag tog mig ut ur duschen och prövade sitta på toalettstolskanten. Samtidigt lyssnade Ann av hjärtljuden och sa att det var en trött bebis där inne. Så det var bara att krysta på. Efter ca tre krystvärkar ville jag ut ur badrummet. Vi gick in till sovrummet och jag prövade på knä i sängen men det kändes inge bra. Jag kände att huvudet åkte ut en bit och sen in igen. Klarade av tre värkar i sängen sen så ropade jag ”Ann hjälp mig”.

Jag kan inte svarade hon du måste ta i nu! Jag ställde mig på golvet gick ner på huk och Fredrik höll i mig bakifrån (han krokade tag under mina armar). Krystade två gånger. Nu såg dom huvudet och jag hörde hur Fredrik skrattade och sa ”jag trodde inte att det skulle gå så fort!” I den vevan kom precis Marietta. Jag sträckte mig efter hennes hand, mamma kom och ställde sig i dörröppningen och hejjade på mig. Fredrik sa ”Släpp allt Catherine” och ut kom han. Lite medtagen var han men allt var ändock bra. Det hela tog strax under fyra timmar tills han var ute. Och denna gången kände vi, det här gör vi om va?! Vilken skillnad från förra förlossningen vilken aha upplevelse! Det är såhär en födelse skall vara!

Marietta och Ann lämnade oss ensamma och vi låg i sängen i 1 timme och försökte samla ihop oss efter det otroliga som just hänt. Sen kom dom in till oss igen och jag gick in i duschen medan Ann hjälpte mig att lirka ut moderkakan ur mig. När den var ute kändes allt så himla skönt. Allt hade gått så bra och jag behövde inte sys något och dessutom blödde jag nästan ingenting.

Vikt 4,1 kg, Längd 53 cm

En riktig drömförlossning …

 
Min andra hemförlossning

Av Catherine

Han var beräknad till den 2:a december. Jag har gått över tiden med mina andra två barn (8 dagar med båda). Denna lilla filur bestämde sig för att komma en dag tidigare än beräknat.

Så här gick det till när Troy föddes!

Min pappa samt min moster ställde upp som barnvakter på lördagen till söndag då tänkte jag att nu kan jag passa på att föda, men icke! Dessutom var sambon borta på en spelning och skulle knappt ha hunnit hem om det hade satt igång den natten. Nej, han ville vänta till påföljande natt med att komma. Så på söndags kvällen gick vi (min pappa bor nära) och hämtade barnen. Pappa bjöd på en riktig festmåltid. Han hade gjort en underbart god kycklinggryta. Kokat potatis och ris samt gjort en kryddig grönkålsröra. Jag åt massor! Häägendaasglass till efterrätt. Vi alla blev otroligt mätta och belåtna. Efter en stunds vila bestämde vi oss för att gå hemåt. Väl hemma gjorde jag 2 limpmackor åt dom och sen på det tog jag en frukt. Hur kunde jag få i mig så mycket? Något sade mig att det var på G. Kroppen laddade.

Jag gick och la mig redan runt 9 tiden på kvällen. Vaknade vid 2-tiden och kände att magen/tarmarna jobbade samtidigt som jag hade sammandragningar. Jag visste instinktivt att det hade satt igång. Väckte sambon (Fredrik) som precis hade gått och lagt sig, nattuggla som han är. Jag sa, kom och lägg dig med mig ute på soffan för det har satt igång nu. Men jag kunde inte lägga mig ner kände mig rastlös!

Han ville väl inte riktigt tro mig men jag visste ju. Så han bäddade ner sig hur mysigt som helst i soffan medan jag gick på toa 3 ggr i rad. 3:e gången blev det lite svagt ljusrosa på pappret, efter det toabesöket ringde jag min kusin och bad henne komma. Jag sa till Fredrik att här kan du ju inte ligga du får börja sätta ihop poolen och fylla den med vatten. Vi hade lånat en förlossningspool av Marietta (min ena hembarnmorska) och jag hade verkligen sett fram emot att få ligga i den och ta emot värkarna. Det tar ju tyvärr 1 timme att fylla den (den rymmer 800 liter vatten).

Värkarna kom hela tiden tätt. Men helt hanterbara och jag kunde t o m prata under dom. Så medan Fredrik började fixa med poolen så gick jag runt och tände stearinljus. Sen packade jag upp TNS én som jag hyrt några veckor innan.
Ett bra tidsfördriv medan jag väntade på att kunna kliva ner i poolen, värkarna tilltog successivt. Båda förlossningarna innan hade jag haft en tens apparat som jag upplever har hjälpt.

Men den här varianten av tens apparat som jag nu hade framför mig fungerade inte alls som dom jag haft gångerna innan. Så jag stod mest där och läste och försökte förstå mig på det hela. Ulrika (kusinen) kom bara 15 minuter senare jag ringt henne. Hon hade tagit en taxi samt stannat på 7-eleven och handlat ”päronmer”. Jag frågade henne om inte hon kunde hjälpa mig att förstå TNS´en. Där stod vi i köket och klurade, värkarna höll igång med samma intensitet, Fredrik trixade med poolen. Jag frös om fötterna och bad Ulrika leta efter mina tofflor (som jämt ligger omkring i lägenheten). Dom var omöjliga att hitta så hon tog fram ett par ”stick in” jympa skor. Jag tog på mig dom och nu hade jag även kopplat på mig tensen och använde den så gott jag kunde.

Jag satte mig på en stol i köket och Ulrika klockade värkarna som kom med 1½ minuts mellanrum. Poolen tog sån tid att fylla. Värkarna gjorde dock inte ont. Min mamma har lägenheten under oss men bor växelvis i Spanien så hennes stod tom. Jag och Fredrik gick ner dit för jag ville sätta mig i duschen. 1 timme hade gått och värkarna tilltog lite och det var väl dags att ringa Marietta och meddela att det var igång innan jag satte mig i duschen. Inget svar! Ringde henne både hem och på mobilen fortfarande Inget svar. Kände mig rastlös!

Fredrik ringde till Ann (min andra barnmorska) som jag glömt var i Malmö den helgen. Hon skulle ringa sin backup Helena. Som jag hade turen att träffa på Munkbron där jag gick på kontroller hos Marietta sista gången jag hade fått en tid.

Marietta ringde upp efter några minuter. Jag sa till henne att jag haft regelbundna täta värkar i 1 timme och hon frågade om jag ville att hon skulle komma. Jag sa att hon fick komma nu, visste ju att det skulle ta sin lilla tid för henne att komma ut till oss. Kände mig så rastlös! Kopplade från tensen satte in en plasstol i duschen, det var jätteskönt. Kände mig mindre rastlös och andades mig lugnt igenom värkarna som jag fortfarande upplevde som fullt hanterbara.

Fredrik baddade min panna, ansiktet samt nacke och axlar, det var gudomligt skönt. Mellan värkarna satt päronmer perfekt! Kissade mellan en värk för att inte blåsan skulle hindra barnets framfart. Jag gissar att klockan kan ha hunnit bli något innan 4 och jag blev otroligt rastlös igen, sa så till Fredrik och han föreslog att vi skulle gå upp till poolen.

Nu kom dom sista intensiva nästan lite blandade kryst/öppningsvärkar. Då kände jag att jag behövde oooooOOooaaahh mig igenom dom. Visste att snart måste jag börja krysta. Fredrik hann ringa till Ulrika för att fråga om poolen var klar. Väntade en värk till sen tog vi trappen upp. Gick mot poolen och fort av med morgonrocken, där kom en krystvärk precis utanför poolen och vattnet gick. Stegade ner i poolen, vattnet var för varmt, kollade termometern 42°. Ulrika satte på kallvattnet varpå slangen åkte upp ur vattnet och sprutade rakt på mig mitt i krystandet,*hehe*! Vilken cirkus det blev! Minsta sonen vaknade av mitt bröl.

Ulrika tog med sig honom ner till mammas lägenhet. Termometern visade nu 38° och jag kunde gå ner med kroppen i badet. Ville ju inte föda ut honom i 42° varmt vatten. Fredrik fick absolut inte lämna min sida nu. Jag behövde hänga på honom prata med honom om hur jobbigt det var. Dom här värkarna däremot var otroligt tuffa och starka! Hela kroppen togs över av något annat som absolut inte gick att kontrollera. Inget jag kunde andas mig igenom eller flämta mig igenom. Jag bara brölade! Jag försökte hålla emot för att jag ville att det skulle gå lugnare till i min kropp. Jag hittade ingen riktigt bra ställning i vattnet. Såg att Marietta kom för att hennes bils strålkastare reflekterades i fönstret. Men hon kom inte in genom porten och Fredrik fick absolut i n t e gå iväg för att öppna.

Han ringde Ulrika och bad henne öppna. Sagt och gjort! Marietta kom och försökte lyssna av barnets hjärtljud där jag satt på knä i poolen och lutade mig över Fredrik som satt på huk på golvet utanför poolen. Två krystvärkar senare var han ute! Jag upplevde detta sista skede som så otroligt starkt och kraftfullt som jag inte kan minnas att mina tidigare förlossningar har känts. Kanske det berodde på att allt gått så snabbt eller var det för att han trots allt vägde nästan 4,5 kilo?

Det var en otrolig förlossning när han kom till världen den 1 dec 4.30 på morgonen i en pool hemma i vardagsrummet i stearinljussken. Efteråt låg jag kvar i vattnet och beskådade underverket som bara låg och tittade med lugn blick. Han verkade vara så nöjd. Fredrik klippte navelsträngen efter ca 30 minuter då den slutat pulsera och jag steg upp. Ulrika kom upp med båda barnen och dom var jättenyfikna. Fredrik fick hålla honom medan Marietta kollade om jag brustit något då jag tyckte att det sved lite.

Det var endast en ytlig liten bristning. Helena fick hjälpa mig ut med moderkakan medan jag stod i duschen. Den hade släppt men jag ville/orkade inte krysta ut den.
Den var också stor vägde 760 gram. När det var klart och jag hade kissat så åkte Marietta och Helena hem. Dom skulle båda jobba lite senare. Hårda bud för dagens hembarnmorskor!

Såhär i efter hand kunde förlossningen få ha tagit lite längre tid så att jag hunnit med poolen mer. Sitta och vara i den under öppningsskedet. Men duschen är nästintill lika bra.

Undra om det blir någon 4:e någon gång ?

Jag valde att ge honom ett namn som var kopplat till vatten. Troy betyder ”water soldier”.

 
Go with the flow – Berättelse om Alice födelse

Av Eva Wallace

Den 6 mars 2004 var jag och åt lunch på Åhlens med andra mammor som väntar tillökning i mars. När vi satt och åt började jag få molande mensvärk som kom och gick några gånger… När vi gick därifrån var dom borta och jag kände inget mer av dom.

Jag och Tony la oss vid 23-24 tiden och vid 03:00 vaknar jag av att vara bajsnödig (!) och går på toa. Tänker – hmm det här påminner mig om när jag får mens …
Går tillbaka till sängen och där börjar jag få lite mensmol som kommer och går. Väcker Tony (kunde inte hålla mig!) kl 3:30 och säger att det är på G! Han pussar mig och blir jätteglad.

Vi börjar tima ”värkarna” och dom kommer med 9-12 min mellanrum ungefär.
Vid 8 tiden ringer jag min syrra Zuzzi som ska vara med under förlossningen och ta hand om ”markservice” och Collin. Hon blir jätteglad och säger att hon kommer på en gång. När hon kommer så börjar hon massera min rygg under värkarna och det känns jätteskönt. Jag andas igenom värkarna lugnt och fint. Vad som är så fantastiskt är att det är PAUSER mellan värkarna, vilket jag aldrig fick uppleva då Collin föddes då jag blev igångsatt då. Tony tänder en massa ljus över hela lägenheten och fixar och donar.

Jag ringer Marietta som är en av våra hem-BM och säger att nu är det på G! Vi bestämmer att Ann, som är vår andra hem-BM, ska komma till oss vid 12 men att vi kan ringa om vi vill attt hon ska komma tidigare. Vi har fått låna en Aquadoula av Marietta och den badade jag i, Collin hoppade i också – han älskar att bada! När Ann kommer är jag på madressen i vadragsrummet och är lutad mot en saccosäck och står på knä. Jag kunde slappna av bra när jag stod så tyckte jag. Hon kollar bebisens läge och foster ljud med en tratt och allt är bara bra.

Vid 14 tiden kommer Marietta, värkarna kommer nu med 4 min mellanrum och jag lägger mig på madressen och vilar på sidan. Jag kan slappna av och andas bra genom värkarna. Kl 15:00 går Ann och Marietta på promennad för att lämna oss i fred lite och då precis när dom har gått så kommer slemproppen när jag sitter på toa! Vilken otrolig konsistens! Supersegt! Vi skrattar och tycker att det är roligt och att det har hänt grejor där nere! Efter det går jag ner i poolen igen där jag är några timmar fram. Marietta ber Tony hoppa ner i badet och att vi ska ha det mysigt tillsammans och kyssas. Och jösses vilken smärtlindring det var!
Så väldigt avslappnade och så skönt att få tänka på något annat!

Kl 20 börjar det kännas jobbigt och går då upp ur badet känner att jag inte kan slappna av där, flyter bara upp och har svårt att slappna av då. Kl 20:30 får jag sterila kvaddlar och herregud vad svinont dom gjorde att lägga! Men dom tog bort dom vassa smärt topparna vilket var skönt, det höll nog i sig i 1 timme. Får samtidigt akupunktur och jag lägger mig på sidan på madrassen och dom hjälper mig att slappna av. Värkarna kommer nu var 3-4 minut.

Kl 22 gör Marietta den enda vaginala undersökningen på mig och då är jag öppen 5 cm. Jag blir jättebesviken att det inte hade gått längre men Ann och Marietta blir eld och lågor och säger nu är det inte långt kvar och nu kommer det hända STORA grejor! 22:30 går jag i poolen igen med Tony, är där 1 timme känner igen att jag inte kan slappna av. Blir rastlös och vet inte vart jag ska ta vägen. Kommer upp får sterila kvaddlar igen och det gör så ont, så ont att ta dom. Försöker gå omkring och ta höga steg (som en häst). Ser nog ganska roligt ut: Jag går omkring med höga steg med Ann bakom mig tryckandes en varm vetekudde mot svanken och min syrra och Tony som går med och ger mig dricka, svalkar mig med en solfjäder och ger mig massage under tiden.
Känner att NU GER JAG UPP! Jag orkar inte. Medicinsk smärtlindring tack!
Marietta säger, men Eva, är det verkligen det du vill? Föda på sjukhus?
Jag vet ju svaret, jag vill inte föda på sjukhus igen – aldrig i livet.

Jag börjar känna mig yrslig och så trött, så trött. Är tydligen alldeles blek i ansiktet. Har ont hela tiden känns det som och har så svårt att slappna av.
Någon förseslår duschen och jag går dit. Känns jobbigt där med, Tony är med och min syrra. Tony går iväg (pratar tydligen med Ann och Marietta om vad vi ska göra, han känner att det inte händer nåt) Då föreslår Marietta att jag ska lägga mig i poolen igen och ta med mig heta dusch slangen.

Tony kommer tillbaka och föreslår det till mig – Nää säger jag. (Ville ingenting just då, orkade bara inte mer!) Min syrra är där också och puschar mig att – Men du kan väl testa, du är ju ändå här nu. OK jag går mer i poolen (och det tackar jag gudarna för nu efteråt!)

Nu är kl 02:00.

Ann kommer och tar tag i mina armhålor och hon står bakom på golvet och håller i mig så jag verkligen kan slappna av. Jag lutar huvudet mot poolkanten och hennes mage. Och jag kan bara slappna av och flyta med kroppen …
Det var så magiskt … alldeles lugnt blev det och jag kunde slappna av! Somnade till och med mellan värkarna! Värkarna blev mildare och glesare. Det var en sån härlig energi-hämtar-period av förlossningen att jag minns den med ett leende. Vid 03 börjar var 4:e värk vara en liten mild krystvärk och det känns så häftigt när jag väl har fått till det hur jag ska göra. GO WITH THE FLOW!

Kl 04 har krystvärkarna tagit över och jag krystar på jättebra, nu är Tony bakom mig i poolen och jag lutar mig mot hans kropp och kan vila mitt huvud mot hans axel. Jag flyter med resten av kroppen – kan fortfarande slappna av jättebra. Det kändes så härligt att äntligen bli av med dom där onda öppningsvärkarna och känna att kroppen jobbar själv och att det vara bara att ge sig hän. Det gör inte ett dugg ont heller – vilken befrielse!

Vilka krafter det finns i kroppen! Wow! Ann stod framför mig och hon var TVUNGEN att prata sin lilla ramsa till mig hela tiden – hon fick absolut inte lämna mig! 😀 Det var otroligt viktigt för mig att hon var där och uppmuntrade och puschade mig.

Eftersom jag lät som en brunstig ko så vaknade Collin. Min syrra tog hand om honom, han var inte alls rädd allt var så naturligt och så självklart. Vid dom 4 sista krystvärkarna ställer jag mig på knä och vid dom 2 sista ber Ann mig om att sätta upp ena benet så att barnets huvud får mer plats. Jag känner mellan benen och känner en ”vattenblåsa” det är tydligen fosterhinnan på bebisens huvud. Vattnet har aldrig gått så hon föds med segerhuva!

Det svider som attan i underlivet och när väl huvudet kommer känns det som om hela jag sprack. Tony känner på huvudet och pussar mig och säger – Eva! Bebisens huvud! Jag känner bebisens huvud! Ann ber mig krysta så att axlarna kommer ut, men inget händer då hjälper hon till och ut kommer hon kl 4:56!!
Ann lyfter upp henne på mitt bröst. Jag är i återhämtningens land dom första minuterna – alla andra tjattrar på och är glada. När jag har kommit tillbaka fattar jag vad som hänt. Hon är här! Och hennes storebror fick vara med!
Han är så glad och säger att ”The baby is a diver!”

Efter ett tag klipper Tony navelsträngen och efter det går jag upp ur poolen då kommer moderkakan i vattnet. Kändes inget speciellt faktiskt. Första gången jag fick se min egen moderkaka och navelsträng, häftigt att få känna och se och utforska något som har varit i min kropp och som fått vårt barn att överleva!
Jag tar en dusch och lägger mig i sängen med Alice och hon försöker snutta. Det tar väl en 30 min innan hon tar tag på riktigt och attans vad hon tar tag!
Jag behöver sys med 3 små stygn.

Ann bedövar och syr. Gör ONT!

Vi ringer mina föräldrar som säger att dom kan komma förbi och hämta upp Collin vid 10 tiden så kan han vara där i ett dygn. Skönt för vi var så trötta och en 3 åring har ju en enorm energi som vi inte hade… Ann och Marietta vägde Alice och hon vägde 3.3 kg och var 50 cm lång. Det kändes som en lång förlossning men mycket berodde på att jag hade en sån enormt lång latensfas. Etablerade värkar hade jag från kl 21 och hon föddes kl 4:56.

Det var en otrolig förlossning som vi alla var med om. Teamwork på hög nivå från Tony, min syster Zuzzi och inte minst mina härliga barnmorskor – Ann & Marietta. Jag har fått en sån revansch från förra förlossningen då jag blev totalt medicinskt misshandlad av läkaren på sjukhuset och då hela förlossningen slutade med aktusnitt.

Det hela var så stämningsfullt och fantastiskt vackert och jag fick en sån otrolig hjälp av Tony hela tiden – min älskade, älskade man…

Hälsningar från lyckliga Eva

 

Berättelsen om Wilma

Av Therese Röjsäter

Klockan 21:57 torsdagen den 10 juni kommer den första värken. Den gör inte alls särskilt ont, men jag känner att den är klart annorlunda från de tidigare sammandragningarna. Fortsätter att mumsa i mig mitt kvällsfika och läsa min bok. Säger till Danne att nu är det nåt på gång!

Danne går och lägger sig och jag sitter kvar uppe och läser. Har svaga värkar var tionde minut men känner mig helt lugn.

Försöker att gå och lägga mig vid 24:00, men kan inte slappna av. Snurrar runt ett tag för jag inser ju att jag skulle behöva sova lite, men ger upp efter två timmar. Lägger mig framför TV’n med lite mackor, frukt och en smoothie. Kikar på fyra avsnitt av ”köket” och sen 5’ans nattbio. Går in och väcker Danne ett par gånger så han kan massera min rygg när värkarna kommer. Det är skönt och jag blir lugn av att veta att han finns där, även om han sover.

Vid 04:30 vaknar Ida och tycker att det är dax att gå upp och äta! *suck* Danne går upp och kokar gröt till dem och kommer in med mackor och kall nyponsoppa till mig i sängen. Äter upp alltihopa och fortsätter läsa min bok.

Vid 7 ringer jag mamma och frågar om hon kan ta Ida idag för jag tror att det är på gång nu! Hon blir lite nervös och frågar om hon kan ta en kund på förmiddagen först. Vi bestämmer att det går bra, men att pappa ska komma upp och hämta Ida när han vaknar.

Vid 9 kommer morfar och ska hämta Ida. Vi hjälps åt att packa och värkarna glesnar ut lite. Funderar på om det bara är falsklarm och känner mig lite fånig som engagerar hela släkten utan att veta säkert… De åker iväg i alla fall och jag går och lägger mig och fortsätter att läsa. Danne plockar ute i köket och städar av i hela huset. Jag ligger och andas genom värkarna som visserligen gör rätt ont, men är helt hanterbara. De kommer fortfarande med cirka 8-10 minuters mellanrum.

Vi äter förlorade ägg och bacon till lunch och jag dricker massor. Har inga problem med att äta trost allt kraftigare värkar eftersom de fortfarande kommer rätt glest.

Fortsätter att vila och läsa under dagen och Danne passar på att göra rent i akvariet. Något som verkligen behövdes! Funderar på om det bara är förvärkar eller om det händer nåt! Ringer och pratar med Marietta och förvarnar om att det nog är dags snart. Har fortfarande varken sett till slempropp, blod eller något vatten, men känner att det nog är allvar i alla fall.

På eftermiddagen kommer svärmor förbi med lite fika. Sitter på min boll och äter wienerbröd och dricker massor. Vickar på höfterna när värkarna kommer, men de gör inte ondare än att jag fikar, pratar och är vid gott mod hela tiden.

Danne lagar middag, gnocci och köttfärssås, medan jag ligger i badet med saft och levande ljus och när vi ätit bestämmer vi oss för att gå och försöka sova lite, trots att klockan bara är 20:30. Man vet aldrig när det drar igång och blir riktigt häftigt…

Ligger och slumrar av och till i två timmar. Värkarna gör ondare nu, men kommer fortfarande med 8-10 minuters mellanrum.

22:30 vaknar jag och mår jätteilla! Darrar, skakar och Danne får nästan bära ut mig till toa! Tror att jag ska kräkas, men klarar mig. Har dock diarré och frossa och Danne får hålla i mig så jag inte skakar av toaletten… Vill att barnmorskorna ska komma nu, så Danne ringer Marietta som i sin tur ringer Ann. Funderar ett tag på om jag är öppen 8 cm och barnet står vid spinae nu, men vågar inte hoppas för mycket. Det kan ju bara vara förvärkar oxå… Sist kom jag ju bara till 5 cm, och då hade jag det mycket jobbigare än det vart hittils!

Medan vi väntar på barnmorskorna gör vi i ordning inne i badrummet där jag vill föda. Lägger en madrass på golvet, tar fram handdukar, en liten babyfilt, ställer in CD-spelaren och tänder mer ljus på badkarskanten. Danne går ut och hänger en ”Stör-ej” skylt på grinden som förklarar att vi föder barn och inte slår ihjäl nån…

00:30 kommer Ann och då sitter jag och Danne på madrassen och äter äpple, pratar och myser. Värkarna är starka, men kommer ganska sällan. Jag har absolut inga problem att prata när Ann kommer, skämta lite, dricka för att sen ta en ny värk. Känner mig helt trygg.

01 kommer Marietta också. De dricker lite kaffe, kikar i min journal och småpratar lite med mig. Jag sitter på bollen och lutar mig mot väggen när värkarna kommer. Mellan dem äter jag äppelbitar och dricker massa vatten. Vi pratar om allt möjligt, gosar lite med katterna som är nyfikna på vad som händer och lyssnar på bebbens hjärtljud.

Jag funderar lite på vart vattnet tagit vägen. Är fortfarande säker på att det bara är förvärkar eftersom det började med vattenavgång sist så jag frågar om de har tid att stanna till på onsdag, men Ann bara skrattar…

Vid 03:30 börjar det bli riktigt jobbigt. Värkarna kommer fortfarande glest, 5-6 minuter mellan men gör riktigt ont! Har fruktansvärt ont i ryggen och alla får massera och hålla i mig när de kommer. Ann frågar om jag inte vill ha kvaddlar, men jag skriker nej! Akupunktur då? Samma svar… Hon bara ler och fortsätter massera. Efter ett tag bestämmer vi att jag ska hoppa (nåja…) ner i badet igen och det lindrar skönt även om jag får kämpa hårt med att andas genom värkarna, hålla fokus och inte få panik. Marietta tankar mig med nyponsoppa och Danne är ett superstöd.

Efter ett tag frågar Ann om vi ska se efter hur öppen jag är eftersom jag har så ont. Jag ställer mig med ena foten på badkarskanten och hon känner efter mellan två värkar. Vattnet går och hon känner bebisens huvud röra sig! Är öppen 9,5 cm, med bara en mjuk kant kvar! Det ger mig nytt hopp! Har fortfarande inte särskilt ont eller jobbigt om man jämför med när Ida föddes, och är ändå nästan helt öppen! Och vilken lättnad när vattnet äntligen gick, för en stor del av trycket försvann!

Jobbar vidare i badkaret och ibland får jag krystimpulser under en värk, och ibland inte. Sitter på huk i badet med en handduk över axlarna och håller Danne i handen. Nu gör det fruktansvärt ont i ryggen hela tiden, men värst under värkarna såklart… Försöker byta ställning ofta, gungar med höfterna men inget hjälper riktigt. Känner att bebisen sitter fast och det känns oerhört frustrerande. Tar i och försöker andas, men smärtan i ryggen är enorm!

Flyttar ner på golvet och försöker ligga på sidan. Har krystimpulser, men inget händer. Skriker att den sitter fast! Försöker mest överleva känns det som när värkarna kommer och tvingar mig att krysta, helt utan resultat. Får rulla från sida mellan värkarna för att bebben ska hamna i rätt läge, men det vill sig inte. Prövar att stå på huk och hänga på Dannes ben, men det gör för ont i ryggen! Känner att nu dör jag…

Ann och Marietta börjar se lite oroliga ut eftersom det verkligen inte händer något och jag har det ju ganske jobbigt. Ann frågar om hon får känna efter hur bebisen ligger och visst får hon det. Det visar sig att den lilla mjuka kanten som var kvar har svullnat och bebisen kommer inte under den eftersom den ligger i vidöppet läge. Jag får lägga mig på rygg och Ann försöker hjälpa bebisen att komma i rätt läge. Det gör fruktansvärt ont att bara ligga på rygg under värkarna, att bebben sen sitter fast och att Ann är där och trycker gör inte saken bättre. Skriker, försöker andas och vill dö…

Efter tre värkar liggandes på rygg tycker Ann att jag ska testa att ställa mig på knä igen. Vi nästa värk känner jag hur bebisen sjunker och får nya krafter! Samtidigt blir jag lite rädd. Vet hur fruktansvärt ont det gör när bebisen ska ut, och jag är rejält trött nu… Står på knä och hänger på Danne. Vid varje värk krystar jag och känner bebisen komma. Biter Danne i axel och försöker slappna av i underlivet.

Hör att de ser en massa svart hår. Känner att jag inte riktigt orkar bry mig, men blir glad att det snart är klart. Tar i lite till och bebben kommer ut lite mer. Försöker känna på huvudet men ramlar nästan, så jag låter bli. Det gör ont i värkpausen och Ann berättar att det är bebisen som rör på sig, den vill ut nu!
I nästa värk kommer huvudet ut och sen tar jag i lite till och kroppen kommer, följt av en flod med vatten och blod.

Sätter mig ner och fiskar upp den lilla kladdiga kroppen i knät. Det är en hon! Ingen blir förvånad… Hon är lite blå, men gnyr och viftar med armarna.
Lägger på henne en varm hannduk och vi lägger oss ner på madrassen. Allt är tyst. Det är mörkt eftersom nästan alla ljusen brunnit ut, och brevid oss spelar lugn musik.

Moderkakan kommer och är stor och fin. Ann kollar om jag spruckit nåt, men jag har bara fått ett litet skrubbsår. Danne klipper navelsträngen och vi gråter lite allihopa. De lämnar oss ifred och Danne hämtar ett täcke till oss. Jag är trött och fryser så jag skakar, men mår bra annars. Vi ligger och vilar och lilltjejen suger på bröstet en stund.

Danne går in och bäddar rent i sängen och sen flyttar vi oss in till sovrummet. Tjejen vägs i en stor tygpåse. 4520 gram, 53 cm lång och huvudet är 38 cm. Stor tjej! Jag får mackor och mera kall nyponsoppa. Ligger i sängen och bara tittar ner på min bebis. Är otroligt hungrig och trött, men jag klarade det! Jag fick föda hemma, allt gick bra och jag kommer aldrig att föda på sjukhus igen! (hoppas jag)

Vi ligger i sängen hela dagen och slumrar allihopa. Lilltejen bara sover och snuttar och allt är så avslappnat. Underbart att få ligga i sin egen säng, gå på sin egen toalett, utan kö och att kunna sätta sig i badkaret och duscha, helt utan stress!

Ann stannar kvar hos oss ett par timmar och hjälper mig till toa eftersom jag är rätt yr. Sen sitter hon på sängkanten och pratar ett tag innan hon åker hem.

Tack snälla Ann och Marietta för hjälpen!

 

Vår sommarflicka kom med värmen

Av Nadja Lindqvist

Det är den beräknade förlossningsdagen, den 3 augusti 2004. När jag vaknar vid 9-tiden på morgonen har jag inte en tanke på att föda barn det kommande dygnet. Jag räknar med att gå över tiden även denna gång, precis som jag har gjort mina två tidigare graviditeter.

Dessutom är min ordinarie barnmorska, Diane, bortrest. Hon var min barnmorska då min dotter, Sunniva, föddes på Södersjukhuset i april-01. Jag hade redan då haft tankar om att föda hemma, så därför blev jag väldigt glad när jag upptäckte att Diane även var hemförlossningsbarnmorska.

Jag skrev ett brev till henne och nu, när jag väntar mitt tredje barn, har jag gått på mödravård hos henne under graviditeten. Min andra barnmorska, Anita, upptäckte jag i ett nummer av Födsel & Föräldraskap, där jag såg att hon bor i närheten av mig. Diane tog kontakt med henne inför min kommande förlossning. Det kändes bra, eftersom jag har haft ganska så snabba förlossningar tidigare. Nu har jag endast träffat henne en gång vid ett hembesök och personkemin stämde.

Trots det så har jag ändå en närmare relation med Diane och vill väldigt gärna ha med henne då mitt nästa barn föds. Visst längtar jag väldigt mycket efter vår bebis, men har jag väntat nio månader så kan jag nog vänta några dagar till så att hon kan vara med. Sen är jag ju inställd på att gå över tiden, eftersom jag har fött både 4 och 8 dagar efter beräknat datum de föregående gångerna.

Därför blir jag lite förvånad när jag märker en blodblandad flytning vid första toalettbesöket på morgonen. Kan det vara slemproppen? Den har ju lossnat i samband med att värkarna har startat de två förra gångerna, men det är klart, det betyder ju inte att det är samma sak den här gången. Jag känner inget annat, så jag bestämmer mig för att det inte är på G ännu.

Vi har bokat in besök av lite kompisar under dagen och jag springer runt och fixar lite mat m.m. Känner av lite sammandragningar emellanåt, men inte mer än vad jag brukar ha, tycker jag själv. Vid 16-tiden kommer resten av slemproppen, en ganska stor klump. Helt plötsligt känner jag mig väldigt trött. Lägger mig och sover ett tag, trots att vi fortfarande har besök.

När jag vaknar kommer några flera kompisar på fika. Vi har nyligen flyttat, och jag har ju räknat med att gå över tiden, så därför har jag inte haft något emot att bjuda hem folk. Nu har vi fullt hus här hemma. Ingen märker något trots att jag får en lite kraftigare sammandragning vid nåt tillfälle, och jag själv ignorerar alla tecken, eftersom jag är så inställd på att vår bebis ska komma först om några dar.

På kvällen är vi ett tag hos min syster och hennes familj som bor en bit bort på gatan. Där är även mina föräldrar. Min mamma blir lite uppspelt när jag berättar att slemproppen har lossnat. Jag lugnar henne och säger att den kan lossna ett bra tag innan det är dags och jag tror inte att det är på gång ännu.

MEN, under Allsång på Skansen ligger jag i soffan hos min syster och känner plötsligt flera sammandragningar. Börjar då ana att det kanske är något på gång i alla fall, eftersom jag inte brukar få sammandragningar när jag ligger ner. Tänker att jag kanske borde förvarna Anita, om det skulle dra igång under natten.

Så vid niotiden på kvällen ringer jag Anita och berättar hur det ligger till, men att jag inte alls är säker på om det är på riktigt, eftersom jag inte har haft några riktiga värkar än. Slempropp och sammandragningar är ju nåt som kan förekomma ett bra tag innan förlossningen och det håller förstås Anita med om, men ber mig ändå återkomma lite senare. Och nånstans i mig har jag nu en känsla av att det snart kommer sätta igång.

Vi går hem och jag lägger Sunniva. Jag har ett par sammandragningar under tiden, men de är oregelbundna och känns inte så mycket. När Jiri tar tid på dem så är det en kvart emellan två stycken. Han ser förväntansfull ut och säger: ”snart får vi kanske träffa vår bebis!” Själv tänker jag: ”kan det verkligen vara dags redan?”. Känner mig inte riktigt redo och har ju ställt in mig på att gå över tiden.

Strax innan elva på kvällen ringer jag Anita igen och berättar att det fortfarande inte är något regelbundet, men att det var en kvart emellan två sammandragningar som inte kändes så mycket. Lägg dig och försök sova så du är utvilad om det sätter igång, säger hon till mig. Det är precis vad jag skulle behöva, känner jag nu. Är väldigt trött efter att ha varit igång hela dan.

Vi ringer till Sunnivas farmor och ber henne komma hit och sova med Sunniva om det skulle dra igång under natten. Hon kommer hit vid halv ett på natten och jag har fortfarande inte kommit i säng. Vi bäddar på vardagsrumsgolvet med madrassen som vi har lånat för detta ändamål.

Trots att jag är jättetrött, så är jag lite för rastlös för att sova. Springer runt och fixar lite innan jag till slut lägger mig ner och somnar. Klockan är kvart i två på natten. Sover djupt och drömlöst i en halvtimme utan en enda sammandragning. När jag vaknar till tänker jag att det verkligen var skönt att få sova och det verkar ju inte vara förlossning på gång i alla fall. Tänk om vi har dragit hit farmor i onödan?

MEN, innan jag hinner resa mig upp får jag den första riktiga värken… Åh, va ont den gör!!! Den håller i sig i en och en halv minut. Att ligga ner är bara att glömma nu, känner att den ställningen bara motverkar hela förloppet. Till och med bebisen sparkar i protest under denna långdragna värk. Klockan är halv tre och jag inser nu att det är på riktigt. Jag måste upp och stå under värkarna, annars gör det bara för ont.

Värkarna kommer med ungefär 4 minuters mellanrum. De är fullt hanterbara, eftersom jag kan stå och hänga mot bardisken i köket samtidigt som Jiri masserar ryggen. Åh, det känns så skönt att få massage och lindrar verkligen smärtan. Emellanåt går jag in i duschen och spolar hett vatten över magen och ryggen under värkarna, det är också skön smärtlindring.

Vid nåt tillfälle tänker jag att jag inte alls är redo att föda barn, är fortfarande alldeles för trött och vill ju att Diane ska vara med. Får då svårt att slappna av under värkarna, och, ajajaj, va mycket ondare det gör. Nej, nu måste jag släppa tanken på Diane, det är bara jag som kan göra jobbet, ingen annan. Nu är det dags att börja fokusera på att föda barn. Nu finns det ingen återvändo, nu ska vi ju äntligen få träffa vårt barn!

När jag äntligen inser fakta, så kan jag slappna av under värkarna och så mycket bättre det känns, nu känner jag att de verkligen gör nytta. Jag känner även barnet röra sig under och mellan värkarna, och det känns så tryggt. Jag vet ju att jag väntar på någonting fantastiskt och jag får en motivation till att fortsätta jobba med värkarna. Jag står och gungar höfterna och andas under värkarna. Åh, snart ska vi äntligen få träffa vårt barn!

Jiri frågar några gånger om vi inte ska ringa Anita igen, men jag vill inte ringa för tidigt, tänker att det är bäst att hon får sova så länge som möjligt, för man vet ju inte hur lång tid det här kommer att ta.

Men, vid halv fem på morgonen, när jag har haft regelbundna värkar i ca 2 timmar, så ringer jag henne ändå och berättar att det har dragit igång. Jag tycker inte att det är någon panik ännu, eftersom värkarna bara kommer med 4 minuters mellanrum (vid mina tidigare förlossningar har de kommit varannan minut de sista timmarna) och de känns hanterbara, jag har ju trots allt lite andningspauser emellan. Hon ber mig ringa igen när jag vill att hon ska komma och uppmanar mig att äta lite. Så jag beordrar Jiri att fixa lite hallonkräm, som jag köpt för detta tillfälle. Mmm, va gott! Äter kräm och dricker lite fruktsoppa mellan värkarna. Det gör gott för kroppen!

Inte så långt efter telefonsamtalet går jag på toaletten och hinner knappt ta mig upp från toalettstolen när det kommer en riktigt kraftig värk som gör mig helt knäsvag. Måste hänga över Jiri för att inte ramla omkull. Nästan direkt efter, utan någon paus, kommer nästa värk. Då inser jag att det faktiskt är nära, vill helt plötsligt ha Anita här. Så knappt en halvtimme sedan förra samtalet ringer jag och ber henne komma.

Jag ställer mig i duschen igen. Sunnivas farmor, som har tittat till oss lite diskret med jämna mellanrum, väcker nu Sunniva och tar med sig henne hem. Innan de åker pussar jag hej då mellan ett par värkar och säger till Sunniva att nu ska bebisen komma som hon har längtat efter så länge. Hon är nyvaken och ganska ledsen till en början, men innan de går ut genom ytterdörren hör jag att hon är glad igen och skrattar åt något som Jiri säger till henne.

Jag står fortfarande i duschen när Anita kommer. Klockan är nu halv sex på morgonen. Hinner bara hälsa lite snabbt på henne innan det kommer en värk. Åh, den känns ordentligt och innan den klingar av känns det som om jag måste trycka på. Jag säger högt att det känns som en krystvärk. Nu vill jag ut till madrassen i vardagsrummet som väntar på bebis.

Ställer mig knästående på madrassen och lutar mig mot soffan. Anita undersöker mig och lyssnar på hjärtljuden med trätratten. Hon säger att det låter bra och att jag är fullt öppen. Hon känner en buktande hinnblåsa, det är bara en liten bit kvar för bebisen att komma ner. Jag får några fler värkar som övergår i något som liknar krystvärkar, så där som man bara måste trycka på i slutet av värken.
Jag frågar Anita om det är krystvärkar. Nej, inte riktigt än, svarar hon, barnet har en liten bit kvar, men tryck på lite om det känns så. Jag känner mig plötsligt väldigt trött, lägger ner huvudet och vilar mot soffan mellan två värkar. Får en kall och våt handduk mot pannan och det känns så skönt. Anita hinner lyssna på bebisen en gång till och allt låter bra.

Jiri fortsätter massera under värkarna och nu börjar det kännas nära. Jag märker att barnet har kommit ner. När jag nu får en riktig krystvärk, så jag trycker på och känner hur huvudet kommer. Först tänker jag vila lite och vänta in nästa värk, men, nej, det går inte att hålla emot, jag måste fortsätta att krysta och jag känner hur resten av kroppen glider ur mig tillsammans med en fors av fostervatten. Klockan är 05.57 på morgonen den 4 augusti.

Vilken lättnad! Jag är så trött, så att jag inte ens orkar vända mig om. Hör att bebisen låter med en gång, inte något illvrål, utan mer ett gnyende skrik. Den lever! Nu vill jag inte vänta en sekund till, utan frågar direkt: Vad blev det? Vänta, jag har inte hunnit titta efter, svarar Jiri och säger strax efter: En flicka! Jag ler och tänker samma sak som Jiri säger högt: Det var ju det jag visste!

En dotter! Smakar på det och det känns underbart! Jo, jag har ju känt det på mig ända sedan jag visste att jag var gravid. Visserligen blev jag lite osäker i slutet av graviditeten, eftersom så många har påpekat och trott tvärtom. För så har det varit vid mina tidigare graviditeter, att jag har gissat fel för att jag lyssnat för mycket på andra, inte känt efter själv. Men den här gången har jag lyssnat på mig själv, och då stämde det också. En liten flicka blev det! Ja, så liten är hon inte, det ser jag direkt då jag får upp henne i famnen. Större än båda mina andra barn, men lika mycket mörkt hår har hon. Och, åh, så vacker!!!

Först nu märker jag att solen skiner utanför och Anita säger: Vilken vacker morgon! Och vilken fin start på en underbar dag! Jag kan inte annat än hålla med. Den 4 augusti visar sig bli början på den varmaste veckan sommaren 2004. Tänk att vår älskade sommarflicka kom med värmen!

Moderkakan krystar jag ut en kvart senare, efter några jobbiga värkar som inte alls känns lika roliga som när bebis skulle komma ut. Men den är hel och fin, precis som den ska och nu är allt det jobbiga över. Vår dotter mäts och vägs på en fiskevåg som Anita har med sig. Min känsla stämde, en stor tjej på 4050 g, 53 cm och ett huvudomfång på 36,5 cm.

Anita undersöker mig innan hon åker. Jag har inte spruckit någonting, endast några ytliga hudbristningar som inte behöver sys. Känns som en lättnad. Vid halv åtta på morgonen, två timmar efter att hon kommit, lämnar Anita oss och åker vidare till sitt ordinarie arbete på Munkbrons MVC. Hon lovar att komma förbi och titta till mig på kvällen igen. Det känns tryggt och jag känner en otrolig tacksamhet att hon fanns här hos oss när vi födde vår dotter. Visst klarade jag att föda barn utan Diane, även om jag gärna hade velat ha henne med. Och, inte behövde jag känna mig orolig, för Anita var helt fantastisk!

När Anita har åkt ligger vi i sängen och bara beundrar vår dotter ända tills vi somnar av trötthet. Vi har trots allt varit uppe en hel dag och en hel natt i väntan på detta underverk. Solen lyser ute och dagen har just börjat. Livet är precis som det ska vara … alldeles, alldeles underbart!

 
En födelseberättelse av Ylva

birth

av Ylva Bergstad

Plopp! Det känns eller hörs så tydligt. Jag ligger i sängen och har inte kunnat somna än. Jag sov ju två timmar på eftermiddagen idag igen. Kanske vill lillen där inne att jag ska vända på dygnet? Men vad är det som händer nu? Innan jag går in på toaletten ser jag att klockan är 23. Det är som om jag kissar extra mycket och jag vet på något sätt att slemproppen lossnat och att vattnet börjat rinna ut. Födandet har startat.

Men det stämmer inte riktigt för vi skulle ju älska igång födandet imorgon kväll… Johan, min man och Tuva som ska bli storasyster ligger och sover i lilla sängen i ett annat rum. Jag lägger mig igen. Det känns skönt att det har kommit igång. Jag har ju förberett mig på så många sätt under nästan hela graviditeten. Nu ska det bli spännande att se hur födandet verkligen blir. Om verkligheten stämmer med mina förväntningar. Det är ju bara det att det är ett dygn för tidigt. Jag kommer att behöva spara på mina krafter om jag ska orka med ännu en mer än dygnslång förlossning.

Det molar lite i magen och jag andas lugnt och tryggt. Det har visst gått en halvtimme sen förra gången det kändes lite. Nu hör jag Tuva vakna, som hon brukar göra många gånger nattetid. Hon ropar på mig fast Johan ligger bredvid. I motsats till andra nätter då han brukar få kämpa med att hålla henne kvar i lilla sängen, ropar jag att de ska komma till mig i den stora. ”Har det börjat?” frågar Johan då de kommer in. ”Ja. Men fortsätt sov ni.” Tuva somnar snabbt tätt intill mig och jag njuter av att vi är tillsammans alla tre, eller fyra…

Midnatt. Det känns långsamt allt starkare inuti mig. Jag har inga problem med att ligga och slappna av på rygg och på sidan. Jag koncentrerar mig på min andning som jag har gjort i meditationer och yogaövningar. Sammandragningarna kommer glest.

Jag känner att kroppen vill vara mer upprätt och bredbent än jag kan få till i sängen. Försiktigt försöker jag gå upp och sneglar samtidigt på klockan. Tre. Det är långt kvar på maratonloppet så jag bestämmer mig för att göra ordning ett bad och hålla processen långsam. Tuva vaknar nästan direkt och vägrar ligga kvar i sängen utan mig. Jag upptäcker snabbt att vattnet inte blir tillräckligt varmt. Vi har inte eldat i pannan så här i högsommaren och trodde ju att vi hade en dag till på oss innan födandet. Johan virar in sin 2½-åring i ett täcke och går yrvaken men upprymd ut till pannrummet i uthuset. Sommarnatten är stilla och han säger till Tuva att alla grannarna sover. Tuva verkar tycka att det är konstigt. När de kommer in igen hör jag Tuva fråga flera gånger ”Pappa, sover alla?” Jag halvligger i badkarets för svala vatten och bara tar det lugnt.

Sammandragningarna ökar både i täthet och intensitet, men det känns bra. När de andra kommer upp får Tuva ligga i badkaret med mig.

”Varmare vatten!” Johan får det hektiskt. Han kokar i grytor på spisen där nere. Vattenkokaren susar. En sammandragning kommer som nu kräver min fulla koncentration. ”Du måste vara helt helt stilla!!” ryter jag åt min söta lilla dotter. Många sammandragningar går det bra. Hon ligger bredvid mig i vattnet på min arm, med sin ena hand på mitt bröst. ”Du får ta henne!” beordrar jag sen Johan. Han har rusat upp och ner för trappan med vatten och nu senast havregrynsgröt. Vi har förstått att vi alla ska vara vakna och Johans önskan om att få vara delaktig i den här födelsen är infriad med råge. Förra gången körde jag ut honom några timmar och ville bara ha barnmorskan nära mig. Den trötta flickan är arg över att inte få vara i badet. Jag är överraskad av sammandragningarnas kraft. Vi bestämmer oss för att väcka mina föräldrar som är beredda på att komma och stötta oss under födandet. Det behövs fler vuxna i huset.

Klockan är fyra när jag från badkaret ringer och avslutar morföräldrarnas nattsömn. Pappa förstår direkt och samtalet är kort. De har väskan packad, men ska hämta en husvagn på väg upp de nio milen till oss. Jag sätter mig upp i badkaret med benen i kors som i meditationsställning ungefär. En sammandragning får mig att vika mig över badkarskanten och stöna. I pausen drar jag mig till minnes min första förlossning. Då var jag ute och gick fram till 12 timmar efter att vattnet gått, utan speciellt kraftiga värkar. Minns jag så galet? Är jag mer smärtkänslig nu? Det har ju bara gått drygt fem timmar och jag ska ju hålla på 20 till… En till sammandragning och jag hör mannen påminna mig om att jag föder barn, precis som jag bett honom göra. Flickan har funnit sig till rätta nu i badrummet i den tidiga morgonen och det är lugnt omkring mig. Två stearinljus står på badkarskanten.

Jag och Johan hade pratat om att han kunde smeka mig sexuellt under födandet, en smärtlindrings- och avslappningsmetod som vi läst om. Nu sitter jag ensam i vattnet och hans händer är upptagna med att värma vattnet, hålla dottern och emellanåt hålla min hand. En till sammandragning kommer och jag börjar smeka mig själv. Smärtan känns faktiskt inte lika jobbig! Det är som att känslorna distraherar varandra.

birth flower

Jag känner inuti mig själv och där finns något hårt som jag inte brukar känna. Jag vet att det är barnets huvud och att födandet inte kommer att bli utdraget, men kan inte tro det. Det borde vara lång tid kvar.

Men det gör ju ont! Jag börjar tvivla på om jag kommer att klara sån här smärta i massor av timmar till och får för mig att jag kommer att behöva sjukhusets smärtlindring. ”Jag ska aldrig mer föda barn!!” skriker jag i slutet av den starkaste värken dittills.

Vi påminner oss barnmorskans restid och bestämmer oss för att ringa även henne, trots den tidiga timmen. Hon har minst 1½ timme till oss. Hur ska det här gå? Var är mina föräldrar? Jag ringer och de är fortfarande 8 mil från oss. Kan mina svärföräldrar komma och vara med sitt barnbarn? En sammandragning till: ”Du måste titta mig i ögonen!” Johan finns där och Tuva håller sig i bakgrunden.

Många sammandragningar har jag varit tyst, men nu kommer en så stark så att jag vrålar, brölar. Jag vill pressa på, men tänker att jag måste slappna av. Det är för tidigt. Lugn igen. Jag måste upp ur badkaret. Badrummet liknar en ångbastu, men jag vill ha ännu varmare vatten och jag orkar inte ha så ont. Jag tänker att jag kanske kan lura sammandragningarna att lugna ner sig om jag lägger mig i sängen igen. Hur ska jag kunna hålla på i 20 timmar till?

Jag lurade visst mig själv istället. ”Ring barnmorskan!” säger Johan och jag håller luren mellan madrassen och mig när nästa starka sammandragning kommer. Hon kör sin bil när jag beskriver och stönar. ”Det är inte så långt kvar” säger hon. Lättnad sprider sig. Jag visste ju det. Fast jag hade inte vågat tro på det. Det skulle visst inte bli någon 28-timmars förlossning. Alla starka sammandragningar var visst till för att hjälpa ett barn ut ur min kropp.

Nu tillåter jag mig att krysta och smärtan är inte smärtsam längre. När jag förstår att jag inte alls ska stå ut i en evighet känns det nästan skönt på något sätt. Jag får tillbaka mitt lugn och har inga problem med att vara i krafterna som flödar genom min kropp. I en kort paus reflekterar jag över att det var min rädsla för att behöva föda lång tid som gjort det så smärtsamt för mig. Sammandragningarna i sig står jag ut med. Tänk denna rädsla som förblindar, försvårar och förvärrar så ofta!

Jag hade bestämt vilket som var födelserummet. Nu måste jag dit. Naken kryper jag på alla fyra de långa metrarna till rätt rum. Tuva är också naken och helt lugn. Hon är van vid att jag stönar och skriker då och då den här natten. Hon finns ibland precis vid mitt ansikte när jag tittar upp och ibland granskar hon utförligt mitt sköte för att se om det kommer någon bebis. Jag är i rätt rum och lutar mig framåt upp på soffan. Jag krystar och det är starkt och häftigt. Barnmorskan Helena smyger in och jag ber henne känna efter om det är så nära som hon gissat och som jag vet att det är. Hon bekräftar.

En sammandragning till. Jag förstår att jag är vid det skedet som inte funkade för mig förra gången, då jag fick skynda in till sjukhuset och förlösas med sugklocka. Som psykolog vet jag att det handlar om psykologi nu och förklarar kortfattat för barnmorskan att hon måste berätta för mig att jag kan föda barn. Jag har förtroende för henne och hennes ord påminner mig om sanningen. Det är klart att jag kan föda barn. Den mentala spärren är borta. Jag tar i. Flämtar och pressar i den långa kraftfulla sammandragningen. Det händer inte så mycket.

Barnmorskan föreslår att jag ska vända mig utåt från soffan. Johan får sitta i soffan och jag sitter på huk med armarna över hans knän och ryggen mot honom. Det var ju så här jag hade sett framför mig att jag skulle föda, i naturställningen.

Nu händer det något! Barnet kommer så långt ner och huvudet känns så tydligt i min kropp. Barnmorskan säger åt mig att känna på barnet. Jag är lite överrumplad men känner med handen mellan mina ben och det är den mest otroliga upplevelse! Det är verkligen ett huvud där! Det är högst påtagligt att det finns en människa inuti min kropp som har sitt huvud halvvägs ut genom mitt sköte!

Jag är medveten om att barnmorskan fotograferar. ”Det gör ont!” vrålar jag. Det kommer ingen sammandragning och jag vet att det är bra att underlivet får töjas ut. Men det känns faktiskt ändå inte så hemskt som en ring av eld, som jag har läst nånstans. Ögonblicket är långt och jag vet i smärtan att allt är rätt.

Och nu kommer kraften igen, och den varar länge. Ett huvud kommer ut ur mig, och jag håller hela tiden med min hand, och sen kommer mer. Ett helt barn kommer ut ur min kropp in i min hand och ner decimetern till golvet. Ett alldeles vitt (av fosterfett) barn kommer ut ur min kropp! Jag inser fascinerad och lycklig och tacksam att jag har fött ett barn! Jag har fött det alldeles själv och hemma i vårt nyköpta hus! Precis som jag så innerligt har önskat.

Barnet är så litet, och så kladdigt och rödstrimmigt över det vita av blod. ”En pojke!” upptäcker tvåbarnsfadern innan jag hunnit undra. Allt är precis som det ska vara. Storasyster tittar storögt, avslappnat och nyfiket och tycker att bebisen ser konstig ut. Jag lägger honom till bröstet, han skriker lite. Jag har inte ont och är inte trött.

Det kommer någon i ytterdörren. Mina föräldrar som är beredda på en lång födelse får upptäcka att deras andra barnbarn just har fötts och kommer in i födelserummet med tårar i ögonen. Det är första gången på länge som jag sitter helt naken framför dem utan att vara generad. Allt är perfekt! Allt blev som jag hade önskat och hoppats med den positiva skillnaden att det hela tog mindre än 8 timmar istället för 28.

 

Hemma i värmen föddes vår älskade Alvalie

Av Mia Janson

Ändlös kärlek, trygghet, omtanke och vacker musik var den bästa av alla bedövningar i världen…

Fars dag, dagen då vår lilla Alvalie föddes i vår säng till vacker musik och i sken av tända ljus… Det började med att att jag och Josefin tog oss en riktig långpromenad på lördagen. När vi kom in vid fyratiden så började det kännas som om det var på gång… Men efter ett dygn med ganska behagliga värkar med en kvarts mellanrum ibland och en halvtimme med, så körde det igång ”på riktigt”. Vi hade ringt vår barnmorska Åsa och förvarnat att det kanske skulle bli inom kort. Men jag kände liksom på mig att… Näää, vi väntar lite till… Vi duschade och hade det mysigt. Alla mina fyra barn var med och vi slog vad om när vår älskling skulle komma ut till oss… Vid fem sex-tiden var värkarna täta och regelbundna och Stefan, fadern sa att nu är det dags att ringa Åsa! Då låg jag i saccosäcken och Barnen hjälptes åt att massera sin mamma..

– Kommer bäbisen snart, mamma??

– Jo, nu vet vi att det är så.. Äntligen! Åsa kom vid halv åtta och när hon kände på mig så var jag öppen två cm, så belöning för förarbetet fick jag. Nu kände jag att det var dags att gå ner i duschen, i källaren igen. Jag längtade efter värmen och de hårda strålarna mot höfterna och magen. Josefin satt en timme och duschade min mage, medan Victoria hela tiden masserade eller sade massa uppmuntrande kärleksförklaringar. Min älskade Stefan lämnade mig inte en sekund, han matade mig med macka och dryck.

– Du behöver styrka älskling, sa han… Sedan tog han över duschen och fixade in saccosäcken, så jag satt på den i duschen. Mina fina pojkar kom in med jämna mellanrum och talade om att jag var världens bästa mamma. Åsa då? Jo, hon satt i trappen och läste en bok i lugnan ro. Underbara Åsa, var bara där som en trygghet… Vi ville klara oss själva så mycket vi kunde.. Men det var skönt när hon kom in och frågade om jag ville ha lite uppmuntran.

– Ska jag känna på dej?

– Jaa… Och då var jag öppen fem cm… Skönt, lön för det onda. Efter två och en halv timme i duschen frågade Åsa om jag inte skulle försöka ta mig till sängen.

-Jo, det skulle faktiskt vara skönt, kände mig lite skrynklig och duschen hjälpte inte mot det onda längre. Kunde lika gärna vara i vår sköna säng. Men Hur? Max en minut mellan värkarna och vägen upp för trappan genom hallen och köket fram till sovrummet, kändes milslång…

Rätt vad det var, fick jag chansen och jag sprang… Jag sprang ifrån alla i badrummet och de undrade var jag tog vägen! Hihi…

Fick en underbar paus och tog liksom chansen och klarade mig. Väl uppe i sängen så kan man säja att den där vilo-minuten var borta…

När Åsa kände på mig var jag öppen nio cm… Skönt.. Men hinnorna ville inte brista, utan stod och buktade… Så jag försökte stå och hänga på Stefan, sitta och gunga på sängkanten..

Och äntligen så brast dom… Varmt, fuktigt fostervatten rann ur mig och vi visste att snart…Lilla Josefin hade under den här perioden lämnat oss en stund, hon tyckte så synd om sin mamma.. Men omtänksamma storasyster, gick efter henne och de satte sig i sängen och höll om varandra.. Mina älskade flickor, om ni bara visste vilket stöd ni var,, Era leenden och vackra uppmuntrande ord. All massage, på rygg höfter och fötter… Lilla Patric hade gått och lagt sig att vila en stund och Richard var telefonvakt.. Musiken spelade i hela huset och värmen från alla ljus värmde själen. Stefan min älskade, mannen i mitt liv, kände med mig varje sekund. Kommer aldrig glömma dina vackra ögon djupt tittande i mina, du gav mig den styrka som mig fattades, älskar dig.

Nu var det dags att börja krysta… Men… Nej… Jag vill inte… Jag tog en paus och satte mig på sängkanten och funderade… Vill inte… Hur ska jag göra för att slippa… Allt stod still, till och med ljusen slutade fladdra… Men i det kände jag att det finns ingen annan utväg än att möta den värk som var på väg, hela min kropp fylldes av kraft och styrka… Jag slängde mig bakåt mot min älskade som slog armarna om mig, när jag skrek.

– Håll mig! Och där låg vi nu, jag på Stefan och flickorna sittandes i sängen när jag krystar fram huvudet… Som åker in igen.. Då tar jag i av all min kraft och hela vackra underbara Alvalie, är hos oss, för alltid… Pojkarna vaknade till av hennes underbara läte och kommer springandes… Nu har jag alla de jag älskar mest av allt i sängen. Nära, närmast av allt…

Vem som vann vadet? Pappa så klart, det var ju en minut kvar av fars dag…

 
Född på en yogamatta

Rasmus

Av Klara Elinderson

Det var Douglas namnsdag och jag kände att förvärkarna var lite kraftigare än de hade varit dagarna innan. Jag ville inte riktigt hoppas på för mycket, för samma sak hade inträffat någon vecka tidigare utan att något mer hände, så jag försökte att inte tänka så mycket på det och lät dagen flyta på som vanligt.

På kvällen kom sammandragningarna ganska regelbundet, runt var tionde minut, och efter att ha tagit tid under en timme så ringde vi till Ingela, den ena av våra barnmorskor. Då var klockan halv tio på kvällen. Hon sa att hon skulle kontakta Karin, vår andra barnmorska, och bad oss att ringa tillbaka runt elvatiden om inget drastiskt hände innan.

Vi ringde vid elva. Då hade tiden mellan värkarna minskat lite, men så mycket hade inte skett än så vi skulle ringa igen om ytterligare en timme.

Strax efter elva kom slemproppen.

När vi pratade med barnmorskan nästa gång sa hon att hon skulle komma.

Jag hade lagt mig tillrätta i soffan med Grynet (en av våra katter) spinnandes på magen och vi hade stängt av teven som vi tidigare använde för att ta tid på värkarna. Nu behövde vi inte ta tid längre, nu var ju barnmorskorna på väg.

Ingela kom först, Karin lite senare. De undersökte mig och berättade att jag var tre centimeter öppen och livmoderstappen inte var riktigt utplånad.
Hade de bott närmare så hade de åkt hem i några timmar igen, men nu stannade de kvar över natten. Vi erbjöd dem vår säng. Jag låg på soffan och Fredrik låg på en madrass på golvet intill mig.

Natten gick och värkarbetet blev kraftigare. Jag genomled några timmar själv då jag slappnade av och slumrade till ibland mellan värkarna och räknade under värktopparna för att fokusera på något annat. När morgonen började närma sig och koltrastarna började sjunga utanför började värkarna göra lite för ont för att jag skulle klara dem på egen hand. Jag väckte Fredrik och bad honom massera mig under värkarna och hälla upp ett bad åt mig.

Jag satt i badet i fyrtiofem minuter och jag kände att värkarna kom tätare och tätare. Under tiden jag satt i badet kom min syster. Hon skulle fungera som barnvakt och fotograf under förlossningen. Hon satt hos mig medan Fredrik väckte Douglas och berättade att han skulle bli lillebror.

Efter badet började barnmorskorna kvickna till och när de undersökte mig var jag sex-sju centimeter öppen. Jag fortsatte ligga i soffan, kramandes en stor hög med kuddar och Fredrik masserade mig flitigt under varenda värk.

Under hela tiden mellan värkarna låg jag i den anpassade fosterställningen jag lärt mig på gravidyogan och under värkarna reste jag mig upp på alla fyra och fick massage i ryggslutet. Fredrik masserade med vetekudden som han sprang och värmde titt som tätt, det hade väldigt bra effekt.

Efter ytterligare ett par timmar märkte jag under en värk att det sipprade ut någonting. Det var några droppar blod som kom, och det var dags att flytta ner till golvet. Då var klockan kvart i nio på morgonen.

Vi hade förberett med yogamattan på golvet och på den lade vi några engångsunderlägg som skulle suga upp det värsta. Jag begärde att kuddhögen skulle flyttas ner med mig för den var ett otroligt stöd. Jag börjar nu känna att jag vill krysta under värkarna och strax innan nio går vattnet i en krystvärk. Nu ville jag ha massage med en blöt kall handduk istället för den varma vetekudden. En barnmorska la en varm blöt handduk mot mitt underliv och det hjälpte mot smärtan som uppstod när det töjdes ut.

Efter ett par krystvärkar kommer så Rasmus ut, klockan är då åtta minuter över nio. Han har segerhuva och navelsträngen två varv runt halsen. En av barnmorskorna tog emot honom då jag står på alla fyra med huvudet nerborrat i kuddberget, men sen vände jag mig om och tog honom i min famn. Jag satte mig lutad mot soffan och sitter så när jag krystar ut moderkakan. Min familj samlades runt mig och min syster tog några fina familjebilder.

Snart därpå flyttade jag mig till sängen, där jag spenderade resten av dagen. Runt tolvtiden åkte den sista barnmorskan och vi kunde själva rå om varandra.

Förlossningen blev precis som jag hade velat, enkel och harmonisk. Jag har bara positiva minnen från den och den här gången kände jag att det här vill jag göra om…

 
Till Julian

Av Dolfe

Det var en rätt så lugn graviditet. Lite ”eventuella avvikelser” hittades vid första ultraljudet, men allt såg fullständigt normalt ut vid det andra. Jag hade själv avböjt en del erbjudna undersökningar vid mödravården, och detta respekterades. Jag arbetade fram till sex veckor före beräknad förlossning och tog sedan föräldraledigt i tron att du nog skulle komma lite tidigare än så, liksom dina tre syskon.

Några veckor sysselsatte jag mig med vettiga saker som jag tänkt ta itu med. Sedan rann luften ur mig, otåligheten kom över mig, och oron. Jag oroade mig för att det skulle göra ont att föda, att det skulle gå kaotiskt fort, att jag skulle vara ensam. Per kunde jobba hemifrån dessa sista tre plågsamma veckor, vilket var oerhört värdefullt, speciellt som barnen var förkylda i omgångar. Jag hade också gott stöd från mamma, pappa, syster, svärmor…Alla småkrämpor kulminerade också, halsbrännan, aptitlösheten, åderbråcken, klådan, den av förvärkar störda nattsömnen. Värst var ändå oron, jag var kanske för självsvåldig, först vara pådrivande i att skaffa ett fjärde barn, sedan i vilken mödravård jag önskade, och sist i att åter våga föda hemma. Vad skulle straffet bli?

När jag nådde det beräknade förlossningsdatumet var jag rätt knäckt. Det kändes som att allt blivit inställt, eländet skulle bara fortsätta och fortsätta hundra år till. Jag fick tid hos Sylva på mödravården, satt där och snyftade, hon försökte trösta mig och försäkra mig att allt skulle bli bra. Ett tredje ultraljud gjordes eftersom jag började bli alltmer orolig för att du a) låg och magrade och hade det dåligt, b) växte dig för stor. Ultraljudet uppskattade din vikt till precis över fyra kilo, helt OK om du trots allt skulle komma snart. Jag trodde väl att du skulle bli ungefär som din storasyster Alina som vägde knappt fyra kilo vid födseln.

Det beräknade förlossningsdatumet var också Pers födelsedag. Denna födelsedag firades mycket stillsamt med god middag i hemmet. Per var med på MVC denna dag, och vi tog tillsammans en lång, ganska snabb promenad längs havet i det vackra vädret. På kvällen ringde jag Ingela och sa att här händer minsann ingenting. Senare på kvällen hade jag åter en hel del förvärkar, men inte tydligt mer än förut. Vi gick och lade oss, jag sov hyfsat två timmar ungefär. Vid 02.25 gick vattnet.

Inte som när Jack föddes precis, inte som när en gigantisk vattenballong exploderar, utan mer som en porlande liten bäck. Jag låg kvar några ögonblick i den varma pölen och funderade på hur den avklingande sista förvärken/första riktiga värken kändes. Mild.

Jag väckte Per. Han frågade om jag hade värkar. Jag funderade på om de korta, oregelbundna sammandragningar jag hade var värda att kallas värkar. Lite tveksamt. Gick på toa, lite oroligt i magen. Innan jag hunnit lämna toaletten fick jag en riktig värk, en helvetesvärk, obarmhärtigt hård och obarmhärtigt lång. Sådär som värkar är när de är som värst. En enda. Men det var beviset på att detta var på riktigt. Vi ringde Ingela, sa att vattnet gått. Oregelbundna värkar, ingen brådska. Kom så småningom.

Per bar ner Stella och Alina till mamma som sov på en madrass i vardagsrummet. Jack sov vidare i sitt rum på vinden. Per tände ett ljus, hämtade musik att spela i den lilla cd-spelaren och värmde vetekuddar i mikron. Jag behöll en mjuk t-shirt på, men slängde de våta pyjamasbyxorna i tvätten. Jag satt på den handduksklädda stolen jag förberett. Jag hade de värmande kuddarna mest över nedre delen av magen, provade lite på ryggen också. Först lyssnade vi lite på Arvo Pärts ”Alina” som är extremt lugn och avslappnande, men jag kände inget behov av att koncentrera mig maximalt ännu. Därför bytte vi till delar av Piazzollas ”Cyclical night”, vilken följdes av barockkonserter för oboe. Under skivans sista konsert föddes du, Marcello var kompositören.

Efter att ha suttit en stund på stolen satt jag lite och halvlåg på sängen med Stellas ”puff-fåtölj” som stöd. Per fick springa och värma på vetekuddarena titt som tätt. Värkarna kom och gick, aldrig speciellt långa, lite oregelbundna intervall. Det var inte svårt, man behövde knappt koncentrera sig. Vi hade det mysigt. Jag tänkte många gånger under den här förlossningen att ”Kom igen, värkar! Hårdare, tätare – inga problem!” Det var nästan som att det inte gjorde ont eftersom jag inte behövde maximera koncentrationen som vid tidigare förlossningar, värkarna blev aldrig så långa att detta krävdes.

Ingela ringde och sa att hon pratat med Karin, som skulle åka till Lund varifrånde skulle samåka. Passade det om de kom om en timme? Det verkade rimligt och bra. Jag hade då fortfarande korta och inte helt regelbundna värkar. En stund senare, kanske tjugo-tjugofem minuter innan du föddes hände det något. Värkarna började göra mer ont i ryggen. De kom gång på gång, inte långa men mycket täta. Jag satt gränsle över stolen med ryggen så att Per kunde massera hårt i ryggslutet på mina kommandon. Nu började jag andas fortare och stöna på utandningen alltefter hur det kändes bra. Jag blev varm och svettig, det kändes som om kroppen var en ångmaskin i maximalt arbete. Hade jag varit en katt så hade jag säkert spunnit. Jag slet av mig t-shirten.

Flera gånger kändes det som om magmusklerna ville dra ihop sig, det kändes som jag ville trycka på nedåt. Jag försökte låta bli, det kunde väl ändå inte vara dags. Samtidigt förstod jag att djupandningen som ville slå över i flämtandningen också var ett tecken på att födelsen närmade sig. Jag frågade Per när Ingela och Karin skulle komma, om tio minuter trodde han. Strax därefter bad jag honom värma på en vetekudde igen. Under tiden förflyttade jag mig i en värkpaus till någon slags halvsittande position i sängen. Tanken var främst att jag snabbt efter barnmorskornas ankomst skulle kunna bli undersökt och få besked om hur långt jag kommit. Jag funderade på att känna efter själv, men det bar emot på något sätt.

Plötsligt får jag en krystvärk och barnet är alldeles uppenbart på väg ut. -Per, ropar jag och håller emot med handen, flämtandas. En gång till fick jag ropa, han förstod nog inte genast vad som höll på att hända medan han stod i köket vid mikron. När han efter någon minut kom upp gick nog inte situationen att missuppfatta. Krystvärkarna var korta, starka och täta. Jag höll emot med handen, flämtande och frustande. Snart kommer barnet, du! Det är en fröjd, det är inte obehagligt, jag vet inte om det gör ont ens. Per försöker ringa barnmorskorna på mobilen, det saknas täckning för tillfället.

Barnet vill födas och jag är inte rädd. Jag släpper efter med handen, huvudet föds, det svider. Värken tar slut, Per gör en ansats att dra i dig, jag säger ”Vänta på nästa värk. Nu ska han rotera ett kvarts varv, axlarna ska vara så här”, jag visar med handen vertikalt. Frågar om navelsträngen ligger om barnet? Jag halvsitter, ditt huvud är fött, jag känner att du rör dig lite. Kom nästa värk! Jag trycker lite på magen med handen och nästa värk kommer. Jag krystar, Per tar emot dig.

Rätt vad det var så fanns du hos oss, född med bara dina föräldrar närvarande i födelseögonblickat, hemma i den egna sängen. Men vad gör man nu med ett nyfött barn?. In i famnen, varm var du, rörde dig, andades. Jag tog dig och lade dig på magen, daskade lätt i ryggen, skrik lite, det ska de väl göra? Du skrek lite. Ungen i famnen. Barnmorskorna kommer stormandes uppför trappan, min mamma med, hon kikar runt dörrkanten på de förvånade och förvirrade föräldrarna.

Plötsligt fanns rutinen och kompetensen där och man kunde slappna av. Allt väl med barnet, som värmdes i handdukar. Normal blödning, en rejäl moderkaka kommer utan problem.

Du är en helt ny variant, ändå ser man så tydligt likheten med dina syskon. Du är lång och ganska tung, men jag tycker egentligen inte du ser så stor ut. Jag skrattar flera gånger, fnittrar, är salig. Var det så här lätt? Är det sant att du verkligen kommit?

Duschar av mig det värsta, du bajsade mig på benet. Blir yr och behöver stöd för att åter nå sängen. Per klär dig efter mätning och vägning. Du provar vänster tutte. Journalföring pågår vid köksbordet. Barnen väcks och får se sitt nya syskon. Frukosten blir som planerat plättar med grädde och sylt.

En sådan fantastisk dag!

 

Chayas födelse

Chaya

Av Nikki

Över ett år har gått sedan vår dotter föddes och hon har lärt sig både att gå och springa. Samtidigt lever minnet av då hon kom till världen starkt. Vi hade haft svårt att bestämma oss om vi skulle föda hemma eller på sjukhus. Rädsla och ovisshet blandades med lusten att VÅGA föda vårt första barn hemma. Beslut fattades för att rivas upp igen. Det tycks som om vi var blinda för att vi egentligen visste precis hur vi ville ha det…

Så kom dagen då jag förstod att det var dags. Jag låg där på soffan med min hemlighet och åt långsamma kolhydrater och väntade på att det skulle komma igång. Jag tänkte mig att det skulle komma smygande sakta och stegra som ett långsamt crescendo. Vid åttatiden på kvällen var alla praktiska saker ordnade. Vi hade lånat en bil, min syster skulle vara chaufför och med på förlossningen, barnmorskan skulle vi möta på Södertälje sjukhus. Då plötsligt förändrades de mjuka förvärkarna jag känt under dagen. Istället hade jag nu kraftiga värkar som kom huller om buller. Jag var nog inte riktigt beredd, det skulle ju komma smygande! Men nu förstod jag i alla fall att JAG SKA FÖDA BARN! Jag fattade plötsligt vad det var som skulle hända och jag visste instinktivt hur jag ville ha det. Tanken att förflytta mig till ett sjukhus kändes helt främmande. Pixie, min kille, fick se på mig och förstå. Jag nickade bara när han ringde barnmorskan och bad henne komma hem till oss i stället.

Timmarna därefter var de mäktigaste i mitt liv. Smärtan, stark och drivande, tvingade mig till en så total koncentration att jag måste ha hängivit mig. Allt det där jag strävat efter genom yoga och meditation var där- JAG var där! Jag slöt mig om mig själv och min uppgift. Alla förberedelser med musik och massage var som bortblåsta. Jag ville bara andas, andas, andas… Genom andningen tog jag mig igenom värkarna. Diane, barnmorskan, hjälpte till mot slutet när det var som jobbigast. Andetagen hjälpte mig att hålla mig på rätt spår. Vid något tillfälle testade jag att möta smärtan som ohygglig och ovälkommen (fan, ge mig en epidural!). Det blev så outhärdligt att jag snabbt slöt in på den andra vägen igen, den som kantades av lotusblommor och leende kvinnoansikten. 5 timmar gick och Pixie fanns där, tyst och närvarande vid min sida.

Minuterna innan jag började krysta var de svåraste. Livet i mig tryckte på och skrek för att få komma ut. Och så med armarna runt Pixie började jag ta i. Det där meditativa tillståndet bröts och närvaron förflyttades ut i rummet. Med hjälp av Dianes instruktioner krystade jag. Urmoderliga ljud ur min strupe och styrkan av att vara nära… En kort stund senare föddes vårt barn, med hjälp av yttre press på magen då hjärtljuden sjönk. Miraklet var där! Hon var född och vi satt där allihop på badrumsgolvet, Chaya på min mage. Jag minns att jag skakade av spänningarna som släppte i kroppen, men att jag sedan kunde resa mig upp som om inget hade hänt.

För mig, som haft svår anorexi stora delar av mitt vuxna liv, var det oerhört att förlösa mitt barn av egen kraft. Känslan av att kroppen bar, att jag kunde och att min kropp kunde. Att det inte fanns några tvivel. Att allt det där som andra sagt mig och som jag intalat mig själv under åren inte var sant. Det var en starkt helande process, nästan som att födas själv…

 

Esthers födelse

Av Ellinor Petersen

Den sista tiden innan hon föddes var svår för mig på vissa sätt. Jag hade haft sammandragningar i flera månader och började känna mig ganska tung. Sammandragningarna hade kommit flera gånger och verkat vara värkar, bara för att lugna ner sig och stanna av efter flera timmar.

Tisdagen den 5 maj trodde jag på nytt att det var på gång, med sammandragningar var tionde minut från morgonen till kvällen, men sen fick jag sova på natten. Min man Daniel var hemma från jobbet den dagen och tog hand om Christina, vår två och ett halvt-åring, men på onsdagen åkte han till jobbet igen. Anneli, barnmorskan, skulle jobba onsdag natt så jag tänkte – vi satsar på att vänta till efter hon blivit ledig (Detta till skillnad från en annan natt då jag trodde det var på gång och tänkte att nej nu får barnet komma vare sig Anneli kan komma eller ej! Och jag åker inte till något sjukhus, Daniel får vara barnmorska… vilket han inte var helt bekväm med).

Onsdag kväll lade jag mig alltså helt beredd på att sova hela natten och vänta ytterligare på detta barn som redan gett sig in i vecka 41 och jag hade fått en tid för ”ställningstagande till igångsättning av förlossning” på måndagen därefter. Jag ammade Christina till sömns vid 21 tiden och jag fick som vanligt lite sammandragningar då och då. Ett par timmar senare ville jag ligga för mig själv och låta sammandragningarna komma och andas igenom dem tills de lugnade sig (som de ju alltid gjorde) i gästrummet, det gröna rummet, där jag hade min tillflykt och där jag ville att detta barn skulle födas. Bäddsoffesängen hade legat bäddad en månad i väntan på detta barns födelse…

Efter ett par timmar blev sammandragningarna kraftigare och mer regelbundna och jag kunde inte ta dem liggande längre. Klockan var strax efter 01 och jag gick upp till vardagsrummet där Daniel satt och jobbade på datorn och sa till honom att jag behövde lite hjälp. Han gav mig ett glas vatten och ställde fram en stol åt mig utan dyna (enligt min uttryckta önskan) och stängde av datorn. Han skulle fika lite men då vaknade Christina som behövde kissa så han hjälpte henne gå på pottan och sen fick han äta “midnattsfika” och sen var han bättre rustad. Jag ville lägga mig i badet och det ordnade Daniel åt mig. Där stannade jag till ca 06 med undantag för diverse toabesök, och jag tog värkarna ganska bra. Då började värkarna komma lite oftare, med ca 5 minuters intervall och jag ville inte vara i badet längre, eftersom jag ville ta dem mera upprätt. Dessutom var min hud som ett russin… Daniel hade fått sova lite på badrumsgolvet men inte så bekvämt, så vi gick upp till det gröna rummet och jag tog på mig mitt nattlinne och vilade mellan värkarna som fortsatte. Jag hade tänkt ringa Anneli kvart över sju eftersom hon då blivit färdig med sitt skift, och jag ville att hon skulle komma då åtminstone för att se om jag hade öppnats över huvud taget. Efter nästa värk tänkte jag när jag gick upp kvart över sju för att ta värken som bara var lite kraftigare, och då gick vattnet, plask! På golvet bredvid sängen kom det och det blev lite blött. Vilken lycka, då jag såg vattnet som var klart (Christinas hade varit mekoniumfärgat), och tog telefonen strax därefter och ringde Anneli.

Hon kom ca 0730 och undersökte mig då och jag var 6 cm öppen och livmodertappen var borta och hade mjuka kanter. Enligt Annelis anteckningar kom sammandragningarna med ca 3 minuters intervall och varade ca 60 sekunder, men jag överlämnade från den stunden all tidsmätning till andra personer och hade inget begrepp om tid på ett tag, utan gick upp helt i värkarbetet. Vi ringde min lillasyster Jennifer som kom för att hjälpa Christina, som precis hade vaknat, att äta frukost och leka med henne. Hon kom ca 08.

Det blev mer och mer intensivt och Daniel och Anneli hjälpte mig med tryck och massage för att kunna slappna av och med uppmuntran. Jag började känna att “jag kan inte!!” för värkarna var så intensiva och det verkade omöjligt att slappna av när de var som intensivast. Men jag kunde, och de varade inte så länge och jag kände sen att jag måste vända på mig från att ha lutat framåt hukstående mot en pilatesboll, eftersom jag kände tryck nere i ryggslutet, och tänkte att det blir nog bättre om jag lutar mot sängen åt andra hållet. Jag fick hjälp att få en kudde att luta mot på sängen, gick i knästående och kände plötsligt att jag måste pröva att trycka lite – men det är ju inte möjligt att det är fullvidgat ännu, men jag prövar lite, lite, så får vi se vad som händer. Det verkade fungera, för strax sa Anneli att huvudet var framme och höll på att krönas. Det är inte möjligt! Tänkte jag. Men jag kände efter med min hand och kände något geléaktigt i slidöppningen. Oj oj oj! Då började det strax att göra mycket ont och det brändes lite och hon kom ut med lite tryck och mycket momentum och Daniel och Anneli sa att hon ville skrika men lungorna var fortfarande ihopklämda så hon kunde inte. Med en liten ansträngning kom hon ut resten av vägen och skrek omedelbart. Daniel fångade henne och jag fick strax ta henne, hon var så kladdig och hal, rosa och fin, och världen stannade.

Men den stannade inte så länge, jag kom på att Christina inte var där och sa “ropa in henne!” så hon och Jennifer kom strax in och då fick de se placentan komma ut med en massa blod… Det var lite omtumlande, allt hade gått så fort och jag var så förvånad att hon redan kommit, och att det var en flicka (jag hade varit ganska övertygad om att det var en pojke jag bar denna gång).

Början på utdrivningen noterades som 0820 och födsel 0825. Det kändes som att allt var perfekt denna morgon, och det nya äventyret med vår lilla Esther började. Jag var så lycklig att vi fått vår lilla flicka, och känslan av att världen stannade när jag såg henne och höll hennes hala kropp i mina händer är oslagbar. Ingen var där som skulle ta henne ifrån mig för att torka av henne eller väga henne eller sätta på henne blöja eller kläder eller vira in i filtar, nej hon var min och rummet var varmt och vi behövde inga sådana saker riktigt ännu.

En av orsakerna till att jag ville föda hemma är att när jag blir bemött av främlingar som ska bedöma mig känner jag ofta att jag måste prestera, och jag spänner mig. Oron att komma in till ett sjukhus där någon annan ska bestämma om jag ska föda barn inom x antal timmar var mer än jag kunde acceptera. Det blev nu precis som jag ville – Esther fick komma på sitt eget schema, och Anneli var där som ett stöd utan att ta över vår födelseupplevelse. Jag hade inte riktigt trott på att det var dags förrän Anneli sa att huvudet var där, även om vattenavgången självklart indikerade att det var annorlunda denna gång. Det var så skönt att låta kroppen ta hand om värkarbetet utan att kämpa emot eller bli förväntansfull och orolig genom att bli undersökt och bedömd. Jag är så tacksam att Anneli inte sa så mycket om någonting utan lät mig vara i nuet, det storslagna nuet som existerar när ett barn föds.

En annan bidragande orsak till detta val är sjukhusens standardprocedurer att ge syntocinonspruta till alla förlösta mödrar. Det kan jag helt enkelt inte förstå – om nu kroppen har fungerat normalt och barnet och modern klarat av födelsen utan några komplikationer ska väl ändå livmodern kunna klara av att dra sig samman för att återgå till sin ej gravida storlek. Det är först när andra ingrepp skett som man borde vara orolig för att livmoderns instinkter satts ur spel, eller om livmodern inte verkar dra ihop sig. Man borde kunna observera utan att vara hypernervös att modern kommer att förblöda om man inte sprutar in syntetiskt hormon. Man ska blöda en del efter att ha fött barn, det är inte för intet som kroppen skapar mera blod under graviditeten, men det behövs heller inte efter barnet är fött.

Efter att Christina fötts gav en sjuksköterska mig ett piller som kallas Methergyn. Jag är mycket känslig mot alla sorters mediciner och hade därför avsagt mig allt intresse för smärtlindring på farmakologisk väg, men accepterade detta piller utan särskilt mycket förklaring. Det irriterar mig i efterhand att någon annan skulle säga till mig att jag behövde smärtstillande efter förlossningen. Min åsikt är att även om det gör ont så är det min rätt att få känna att det gör ont först och då begära att få någon lindring om jag så önskar. Nu fick jag också känna eftervärkar, och de varade i två-tre dygn relativt starkt, och jag kunde ta lindriga piller som jag kände till enligt eget omdöme. Ingen frågade mig hur hög min smärta var på en 1-10 skala, ingen förväntade sig någonting särskilt, och ingen gav mig några mediciner överhuvudtaget (utom när Anneli skulle sy ett par stygn, då sprejade hon Xylocain i mellangården, efter att ha frågat om det var okej med mig). Det är jag som bestämmer om några läkemedel ska användas, det är ju min kropp.

Det var en seger för mig att få vara kvar i mitt eget hem när min andra dotter föddes. Vi fick vara med om denna högtidsdag på våra egna villkor, utan att behöva byta miljö och utan standardprocedurer, utan att vara en av tusentals andra kvinnor som föder, och vi var de enda experterna på oss själva.

 

En trebarnsfars bekännelser

Av Christian Lundquist

Tre gånger har jag blivit pappa. Två gånger under relativt stressade förhållanden på ett sjukhus – och en gång i lugn och ro i det egna hemmet. Att bli pappa är något stort och ”häftigt”men vägen dit är inte lätt minsann, har jag fått erfara. Ni som mammor har det ju inte direkt lättare, men här är min story.

Mitt första barn Claudia föddes 1997 på sjukhus efter en jobbig tid på förlossningsavdelningen, vad jag kan minnas cirka 36 timmar. Timmar som innehöll värk, dropp (tydligen ett nödvändigt ont), mera värk – men i princip utan resultat. Febrila försök gjordes för att få igång förlossningen. Ingenting hände och det blev slutligen kejsarsnitt akut, eftersom barnet inte mådde så bra. Det hör ju till saken att Claudia var i magen två veckor ”över tiden”. När hon så till slut kom ut fick hon vara med mig de första timmarna eftersom mamman sövdes vid snittet. Jag blev skärrad, både under och efter snittet. Stressen var påtaglig och jag tror att pressen att ”få igång” födandet stressade alla, speciellt mamman och barnet. Tack och lov klarade sig båda – och jag med uppenbarligen.

Min son, Emil, föddes 1998. Det blev ett planerat kejsarsitt eftersom mamman kände sig rädd och osäker efter första barnet. Jag tyckte att det hela kändes säkert eftersom jag litade till sjukvårdens insatser, men samtidigt rätt så ”stelt” och konstlat. Som en operation helt enkelt, med skillnaden att den här gången var mamman vaken hela tiden. Minns att jag försökte påverka min dåvarande hustru att föda normalt på sjukhuset, men hon mådde väldigt dåligt och var i princip skräckslagen vid tanken. Det förstod jag eftersom det var så svårt första gången. Jag fick vara med under hela snittet och såg med egna ögon, dock en aning yr i huvudet och darrig i benen, när lille Emil kom fram ur magen. Det hela blev betydligt bättre än förra gången. Jag klippte symboliskt av navelsträngen och sedan fick Emil komma till sin mamma omgående. Sedan missade jag mycket av första dygnen med Emil på grund av snöovädret som lamslog Gävle i december 1998 -snökaos var rätta ordet. Jag och Claudia satt insnöade i ett par dagar, men kunde som tur var ta oss ut och hälsa på samt äta mat hos min mormor och morfar. En upplevelse i sig. Å andra sidan tappade jag en stor del av den första tiden med Emil.

Mitt tredje barn, Tindra (2003) är fött hemma (med en annan mor än de två första). Att vi skulle välja ”hemfödsel” var inget jag hade tänkt på innan, det fanns i min värld enbart ett alternativ att föda på ett sjukhus.

Detta att föda barn var för mig, efter mina två tidigare erfarenheter – något relativt riskabelt, ett slags projekt man inte kan utföra hur som helst och var som helst. ”Det är ju ganska farligt att föda barn”, for genom mitt huvud… Tanken på att välja att föda hemma kom därför naturligtvis från min hustru, Emmie.

MVC inbjöd till inskrivning och poängterade att det var viktigt att jag som pappa också kom. Vid första besöket kom vi in till barnmorskan och hon bad min hustru att sätta sig ned. Det fanns en stol åt henne, en åt barnmorskan, men ingen åt mig. Jag fick hämta en själv, två korridorer bort! Underförstått att detta att föda, berör kvinnor och sjukvården. Denna känsla av utanförskap var ungefär lika vid tidigare erfarenheter av MVC. Bemötandet var dåligt, speciellt när det kom på tal att vi ville planera för att föda på hemmaplan. Barnmorskan frågade oss vid ett tillfälle om vi ville att barnet skulle dö? Vem vill det, tänkte jag och funderade vad hon trodde om oss.

Emmie verkade bombsäker från första stund – och jag kände mig kanske lite i underläge. ”Det är ju hennes kropp och hon vet väl vad hon klarar”, tänkte jag lite för mig själv. Tiden gick och ju närmare vi kom förlossningen, desto mer säker blev jag att det var rätt beslut. När det var dags, var jag inte speciellt påläst, men jag sökte information på Internet bland annat, och så pratade jag med Emmie så klart. Mentalt var jag därför förberedd. Nervös blev jag inte förrän vattnet hade gått, och jag insåg att NU var det dags.

Jag tog det lugnt – skrev lite flyttkort, eftersom vi precis hade flyttat -och ”följde bara med” så att säga… och det gick otroligt bra! Det låter odramatiskt, och det var nog precis så det var. Lugnt och fint, ingen stress. Kontakten med mamma och barn uppehölls direkt. Jag var med och tog emot Tindra, där hon kom i vårt eget sovrum. Långt borta från sjukhuset.

Perfekt och jag kände mig en aning stolt. Framförallt över att jag lyssnade till min hustrus bestämda önskan att föda hemma.

En av de första personerna jag ringde när Tindra var född var min mamma och hon blev mycket glad och förvånad. Kommentarer som ”va! har hon fötts hemma!”, var de vanligaste. De verkade ha lite svårt att få in att vi verkligen klarat av det hela på egen hand. Följdfrågorna handlade om navelsträngen och moderkakan, om det verkligen var meningen att vi skulle föda hemma. Sedan betonades att vi nog borde åka in och kontrollera flickan, för att se att hon verkligen mådde bra. Jag tycker att reaktionerna efteråt var fullt naturliga. Tindra mådde fint och vi hade klarat det hela mycket bra tycker jag. Min mor arbetar på en barnklinik och där berättade hon om allt för personalen och läkarna. Två dagar senare när vi var in på barnundersökning var vi kändisar på avdelningen, och jag minns att jag var omtalad som barnmorskan.

En av min hustrus önskningar med att föda hemma var att ge mig en upplevelse till skillnad från tidigare erfarenheter. Kontrasten i jämförelse med kejsarsnitten på sjukhuset var stor. Att hemfödsel inte finns med som ett alternativ när en kvinna väntar barn, ser jag idag som en förlust, för alla parter. Det borde ju betraktas som något naturligt, något som skett i årtusenden. Det borde vara en självklarhet att alternativet att föda hemma ska finnas som möjlighet för alla blivande föräldrar och stödjas av samhället, inte motarbetas.

Mycket skulle kunna göras och alla vi tillsammans har en möjlighet att påverka fler människor och kanske samhället att delvis ändra inställning.

 

Från pappans perspektiv

Av Johan Bergstad

Den 30 juni 2004 föddes Lo i Älvkarleby. Johan Bergstad berättar här i korta klipp om den magiska natt då hans och Ylvas son föddes.

Midnatt

Jag och Tuva (2 år och 3 mån) sover i hennes säng då Ylva ropar från rummet intill. Jag hör på rösten att födandet har startat. Tuva går sömndrucken före mig och somnar snart om. Själv ligger jag klarvaken. När Tuva föddes gick vattnet vid 5 på morgonen och klockan 8 morgonen därpå åkte vi till sjukhus – efter 27 stundtals mycket plågsamma timmar. Det var sorgligt att se hur Ylva låg och skrek med benen i vädret i en förlossningssäng, precis så som hon inte ville föda. Och jag minns läkarens darrande hand och stålkedjan när hon drog i sugklockans handtag med full kraft.

Den här gången är både jag och Ylva bättre förberedda, fortfarande övertygade om att barn i normalfallet mår bäst av att födas där föräldrarna känner sig tryggast, i vårt fall hemma. Men vi vet båda att det bara gick till en viss punkt förra gången, och att vi nu måste ta oss förbi den punkten. Till vår hjälp har vi Helena Lindgren, denna underbara tillitsfulla och erfarna hembarnmorska som vi kan ringa när som helst.

Kl. 3

– Vattnet är för kallt, ropar Ylva, som har gått in i badrummet. Jag kravlar mig upp ur sängvärmen och skyndar ner för trappan med Tuva på höften. Vedpannan i uthuset är lika sval som den stilla sommarnatten.

– Pappa, varför är det mörkt? Undrar Tuva och jag förklarar att det är natt och att alla sover.

– Sover alla? säger hon förvånat medan jag försöker få igång en eld.

– Ja, alla sover, utom du och jag och mamma förstås. Mamma håller ju på att föda barn, säger jag som om det var det naturligaste i världen. Vilket det ju egentligen är också…

Tuva blir först skrämd av värkarna, men hon vänjer sig snabbt vid att mamma är ”lite konstig”. Vi har pratat mycket om födandet de senaste veckorna, men jag är ändå imponerad av Tuvas anpassningsförmåga.

Kl. 4.15

Ylva har ringt sina föräldrar i Uppsala – skönt att förstärkning är på väg! De ska bara hämta en husvagn, för att kunna bo nära de närmaste dygnen. Ylva sitter stilla i badet. Jag känner igen den tomma och samtidigt totalt närvarande blicken från när Tuva föddes. En kraftig sammandragning kommer.

Elden i pannrummet har tagit sig bra, men det tar tid innan det blir varmt i kranen. Vattenkokaren går i ett och på spisen står ännu en stor kastrull vatten bredvid havregrynsgröten som börjar brännas vid. Badrummet liknar en ångbastu, men Ylva tycker att vattnet är för kallt.

– Stanna, säger Ylva, och spänner ögonen i mig när jag är på väg för att hämta hett vatten.

– Andas Ylva, säger jag, och passar på att ta ett andetag själv. Efter värken springer jag ner i trappan, återigen med Tuva på höften.

– Skynda dig! ropar Ylva.

Kl. 5

– Jag ska aldrig mer föda barn, vrålar Ylva i den kraftigaste sammandragningen hittills.

– Andas, säger jag och ringer minuten senare för att kolla hur långt svärföräldrarna har kvar. De har just hämtat husvagnen och har minst en och en halv timme kvar – hjälp! Helena, barnmorskan, har drygt en timmes restid och vi ringer även henne, trots den tidiga timmen.

Tuva och jag får i oss gröt och mackor till slut. Hon är lugnet själv, och tycker bara det är roligt att sitta på badrumsgolvet och äta frukost. Två värmeljus brinner vid badkarskanten och när jag landar i stunden är det riktigt lugnt och mysigt.

Kl. 5.30

Det börjar bli tufft att ro det hela i land. Ylva behöver mig mer och mer. Tuva är för tillfället självgående, men hur länge till? Ylva lämnar badet och vill försöka sova mellan värkarna, som kommer oroväckande tätt och med oväntad styrka. Hon får en värk och stönar högt. Jag trycker på telefonens återuppringningsknapp och medan numret slås till Helena räcker jag luren till Ylva. Tuva vill ha hjälp att kissa.

Kl. 6

Födandet har kommit betydligt längre än vi trodde. Andra gången lär ju gå snabbare, men så här snabbt?! Ylva kryper på alla fyra till rummet där vi förberett för att barnet ska födas.

Ylva andas djupt och fokuserat. Morgonljuset silar in genom fönstret. Fåglarna sjunger och stämningen är helt magisk. Tuva vill också vara naken och står på alla fyra med huvudet på sned och tittar förundrat på mammas sköte. Jag får någon slags insikt om att vi föräldrar ofta tror att vi skyddar barnen när vi håller dem borta från livets starka krafter. Det är ju vi som är rädda, inte barnen!

Ylva tar ett djup andetag, jag hör att en värk är på väg. Hon halvligger med överkroppen i soffan och fötterna stadigt på golvet, och verkar nästan njuta av en stark krystningsvärk. Häftigt vilka krafter, som att stå nära ett mäktigt vattenfall!

Kl. 6.20

– Klick, låter det när ytterdörren öppnas och strax därefter smyger Helena in i vårt rum med sitt lugn och den stora trygga svarta barnmorskeväskan. Plötsligt känns allt lätt, som att ingenting kan gå snett. Samtidigt är vi framme vid den punkten som vi inte kom förbi utan hjälp av sugklocka förra gången. Ylva pressar och flämtar i en lång kraftfull sammandragning, men inget tycks hända.

– Säg att jag kan föda barn Helena, ber Ylva.

– Du kan föda barn, säger Helena med ett skratt. Jag med skrattar. Plötsligt känns det bara så helt fantastiskt att få vara med om när ett barn föds, ens eget barn!

Kl. 6.40

– Jag känner huvudet! Herregud vad konstigt! utbrister Ylva med handen mellan benen. Hon sitter framför mig i soffan och hänger med armarna på mina knän. Jag tittar över hennes axlar, men ser ingenting.

– Nästa värk kommer barnet ut, säger Helena och uppmanar Ylva att bara följa med i kraften. ”Va?” tänker jag. ”Men… redan?!” Tuva sitter på golvet och tittar fascinerad på. Avgörandets ögonblick är nära.

– Det gör ont! vrålar Ylva.

Kl. 6.44

– Aaaaaahh! stönar Ylva i den sista värken.

En vitkladdig fosterfettig blodstrimmig liten krabat landar mjukt i hennes händer. Jag reser mig ur soffan och sätter mig på golvet. När jag håller handen under barnet känner jag – en snopp!

– Det är en pojke! säger jag, rusig och lättad och med en lyckotår på kinden. Tuva går nyfiket fram till lillebror, sätter pekfingret mot huden och tittar på det kladdiga fingret med en grimas. Hon stryker snabbt bort kladdet mot sitt ben.

Den nyfödde ger sina första skrik när ytterdörren åter öppnas. Mina svärföräldrar får även de tårar i ögonen när de ser sitt andra barnbarn ligga vid Ylvas bröst. Solen står redan högt på himlen, och för min del har tiden upphört att existera. De senaste timmarna har varit både drömlika och jag har samtidigt fullt av detaljrika minnesbilder.

Helena tar fram vågen, som visar att den nyfödde väger 3 280 gram. Hon ringer till förlossningen i Gävle och berättar att det fötts en liten gosse i Älvkarleby. Tre gånger får hon intyga att barnet och modern mår bra. Det går en rysning genom kroppen och på något vis är det först då jag förstår att födandet är klart. Vi är framme, vi lever och barnet är friskt! Helena gör i ordning frukost, som vi njuter av på sängen. Jag är trött efter alla ruscherna i trappan och nervpärsen som födandet inneburit, men alldeles för lycklig och adrenalinrusig för att vilja annat än att bara sitta och andas ut tillsammans med Ylva, Tuva och – Lo!

Lo föddes i Älvkarleby den 30 juni 2004. Vikt: 3 280 gram. Längd: 50 cm.

 

När Lukas föddes

Av Therése Pilotto

Efter en varm, lång och tung graviditet där jag gått upp 33 kilo, fått ett ”midjemått” på 135 cm (ta ett måttband och kolla hur enormt det är!) och varit sjukskriven i 12 veckor var det äntligen dags.

Vaknade klockan 3 på natten den 5:e plusdagen av en ond sammandragning. Kan det vara på riktigt nu? Jo, efter en liten stund kommer en till, och en till… Danne vaknar eftersom jag kramar hans hand och flåsar varje gång de dyker upp. Vi pratar lite. Förväntansfulla, och samtidigt lite nervösa. Ska det verkligen gå en tredje gång med?

Vid 4 vill jag inte ligga kvar i sängen. Det gör för ont. När jag går upp vaknar Wilma (2 år) som sovit mellan oss, och hon vill inte heller sova mer om mamma ska gå upp. Vi tassar upp och gör lite mackor. Ida (4 år) och Danne fortsätter sova medan vi kikar lite på TV och äter frukost.

När klockan blivit 7 och jag fortfarande har onda sammandragningar ringer jag till min ena BM Ann, och det blir ordentlig fart på henne och hon lovar att åka så fort hon duschat och ätit lite! Jag lugnar henne med att det är lååångt kvar! Har fött långsamt två gånger förut, och räknar iskallt med att göra det igen…

En timme senare ringer Ann igen och fråga om det finns nåt bad i närheten. Det gör det ju, så Danne guidar barnmorskorna rätt. Där är de nära, men stör inte.

Mamma kommer och hämtar barnen. Hon gillar inte att föda och säger att hon inte är avundsjuk på vad jag har framför mig! Hon måste vara tokig tänker jag! Det är ju så häftigt att föda barn, och jag är förväntansfull, även om sammandragnignarna gör rejält ont nu. Hon frågar om man verkligen ska bete sig som jag gör när det är dags! Jag ler och undarar hur man skulle bete sig annars? Att äta, prata lite, andas och sen fortsätta är väl det perfekta sättet?

Barnen åker och jag bestämmer att Danne måste åka och handla. Jag vill ha kräm! Han kommer tillbaka med kräm, färska chiabatta, rostbiff och parmaskinka och jag äter. Bara kräm och macka med skinka dock. Rostbiffen är jag inte sugen på alls…

Pratar med Ann igen. Berättar att det kommer lite blod, får en kraftig sammandragning och måste andas, andas, andas! Skönt att de är vana vid det mesta… De ligger på standen och har det skönt. Undrar om de ska komma, men jag tycker de kan vänta lite till. Jag känner mig lugn, även om jag har ont.

Står på knä i soffan och hänger över armstödet när värkarna kommer. De gör ont nu! De kommer med knappt 10 minuters mellanrum, så jag hinner äta och dricka, och kan utan problem följa med i det som visas på TV, men måste koncentrera mig, andas och gunga på höfternanär de kommer. De river genom kroppen, tar i och drar åt, och klingar sen av…

Känner att jag inte vill vara här längre! Vill in, in mer, och mellan två värkar går jag in till badrummet där jag tänker föda. Danne har gjort så fint där inne. Skurat så det luktar rent och gott, lagt en madrass på golvet och tänt ljus på badkarskanterna och på den stora trätvättkorgen där CD-spelaren står brevid fläkten. Mike Oldfields ”The song from distance earth” ljuder tyst och jag känner mig lugn igen.

Kryper ner i badet och njuter av mökret och ensamheten. Bara jag och bebisen inne i mig i det svaga skenet från ljusen, trots att klockan bara är tre på eftermiddagen. Jag badar i en timme, men sen ändrar värkarna karaktär och jag vill upp! Jag vill ha mina barnmorskor nu! Danne ringer dem och säger att det börjar dra ihop sig och de frågar om det är okay att de äter färdigt kinamaten eller om de ska komma bums? De får äta klart, men inte söla…

Klockan är nästan halv fem när de dyker upp och jag blir glad av att se dem. Värkarna gör ont och allt runtomkring försvinner när de väller över mig. Genom mig. Jag kan bara andas och följa med. Flåsa och försöka slappna av. Ge efterför dem som en liten jolle till havs. Mellan värkarna är jag som vanligt och vi pratar lite. Skrattar åt lilla katten som vill vara med och alla verkar se fram emot det som komma ska!

De pallrar upp mig med alla kuddar som finns att uppbringa i vårt hus, lutad mot vår stora tvättkorg. Danne sitter brevid mig och håller om mig under värkarna. Barnmorskorna masserar varsin fot och katten ligger mellan mina ben på madrassen och verkar tro att det är han som är orsaken till allt…

Cayenne lägger en hand på mitt ben och plötsligt gråter jag! Stora tårar utan att jag vet varför. De bara rinner och jag låter dem komma. Slappnar av och gråter av rädsla för det som ska komma, av oro för mig och barnet, sorg över att min sista graviditet snart är över… Jag känner mig trygg nu. Så trygg att jag kan slappna av totalt, och Danne frågar till och med om jag har somnat, trots att jag har rejält kraftiga värkar!

Det är varmt i badrummet. Över 30 grader och fläkten snurrar i min nacke. Danne blöter små handdukar i kallt vatten och lägger på min panna och över magen samtidigt som han springer fram och tillbaka och fyller på mitt saftglas mellan värkarna. Varje gång han flyttar sig lägger katten sig på hans plats…

Jag skakar och mår lite illa och tycker det känns som att det börjar bli dags. Ann håller med och frågar om hon ska se efter hur öppen jag är?
Det vill jag! Skönt att få bekräftat att det snart är över… Jag ställer mig upp och Ann känner efter. Jag är öppen 4 cm! Fyra!! Jag gråter igen! Av besvikelse över att min kropp inte kan föda barn, av ilska över 14 timmars arbete utan större utdelning, av utmattning och av smärta…

Jag behöver kissa och då går vattnet. Det är grönt. Bebisen har bajsat i det… För första gången sen det började blir jag orolig! Men Cayenne lugnar mig med att det är väldigt vanligt och att det tyder på att bebisen är mogen snarare än stressad som de så ofta säger på sjukhus. Ann tar fram tratten och hjärtat slår så fint så. Jag sätter mig på min kudd-tron igen och under nästa värk kommer resten av vattnet! Grönt vatten bara forsar ut och det verkar aldrig vilja ta slut! Mina trosor blir genomblöta och benen kladdiga av bebisbajs och vatten. När värken klingat av åker trosor och tröja av och jag får hjälp ner i badkaret där jag tvättar av mig. Lyckas blöta ner min BH under nästa värk och Danne och Cayenne rotar igenom skåpen i jakt på en torr…

Ann försöker hjälpa mig att vila maximalt mellan värkarna och hjälper mig ner på sidan på madrassen. Det är skönt en stund, men plötsligt börjar kroppen trycka på under värkarna, samtidigt som jag mår illa. Vill upp igen. Tycker inte om att krysta liggandes och vi hjälps åt allihopa att få upp mig på knä.

Värkarna gör ont, ont, ont och hotar att dränka mig! Går och kissar igen och efter det tar jag nägra värkar ståendes, lutad mot Danne, men det gör för ont. Tillbaka till kuddarna, men jag har tappa koncentrationen och har svårt att slappna av och följa med genom dem. Gråter igen, av utmattning nu. Jag vill inte mer! Det är för jobbigt! Det gör för ont! Ann undersöker mig igen. Öppen 6 cm nu, men med stenhårda, tjocka kanter. Hon försöker massera livmodermunnen men jag vill inte! Jag bara vrider mig under värkarna och kvider. Orkar inte fokusera längre smärtan är för stor…

Ann och Cayenne frågar om vi ska åka in till sjukhuset för att jag ska kunna få nån bedövninig så att de ska kunna hjälpa till att få bort kanterna, och just då hade jag kunnat gå med på vad som helst… Jag får två bricanyltabletter och två panodil för att värkarna ska lugna sig lite.

Cayenne ringer BB-Stockholm där de jobbar, men det är överfullt! Panik! Vad gör vi nu?! Jag vägrar åka till Uppsala! Södertälje?Hon får tag på en plats i Västerås och Danne packar en väska och går ut för att hämta bilen.

Under tiden kryper jag runt på alla fyra på golvet i badrummet. Fångad i ett inferno av värkar. Fast med bebisen inne i mig, utan att på något sätt kunna få ut honom! Till slut säckar jag ihop i en liten hög mot väggen precis innanför dörren. Värkarna nu är fruktansvärda. De börjar i blygdbenet och sprider sig som flytande eld genom hela livmodern. Jag kan inte göra annat än låta kroppen krysta och skrika! Djupt från mitt innersta kommer skrik som jag inte visste att jag kunde uppbringa! Smärtan är vidrig och värkarna kommer i ett! Så fort jag gör en ansats till att röra mig kommer de.

Jag börjar bli arg! Varför åker vi inte? Vi skulle ju åka! Jag orkar inte mer! Klarar inte mer! Skär upp mig och ta ut ungen, bara det tar slut!! Danne sitter brevid mig. Han ser orolig ut. Han som aldrig är rädd… Jag är inte rädd, bara trött! Trött på smärtan, på onödigheten med alltihopa eftersom jag ändå inte kommer kunna föda nåt barn!

Ann undersöker mig igen, innan vi ska ut till bilen, och Danne försöker dra på mig en klänning eftersom jag inte vill åka naken. Klänningen kommer inte längre än till brösten och jag begriper inte för mitt liv hur jag ska kunna ta mig ut till bilen! Ann säger inget om hur öppen jag är, men hon och Cayenne tecknar en massa till varandra. Jag har för ont för att orka fundera på vad, men fräser att vi måste åka nu! Måste vi in så är det väl lika bra att åka på en gång!?

Värkarna rullar obönhörligt på. Ofta kommer de, bränner genom min kropp och jag kan inte göra annat än vråla! Djupa skrik med en röst jag inte vet vart den kommer ifrån. Cayene ser mig rakt i ögonen och säger åt mig att säga att hon är dum i huvudet. Jag fattar ingenting! Både hon och Ann är ju underbara som finns där, som försöker hjälpa mig genom det här! Cayenne envisas och mellan vrålen piper jag fram ett ynkligt: ”du är dum” varpå alla skrattar! Vilken skillnad i både ton och styrka!

Cayenne undersöker mig nu, och det händer faktiskt saker igen! Nu börjar de tveka till att vi ska åka i alla fall. Det är 6 mil till Västerås, och de vill inte ha nån bebis i bilen! Jag vill inte åka bil, och jag vill föda hemma! Hoppet tänds igen, och även om värkarna är fruktansvärda så kämpar jag på! Som om jag hade nåt val… Ber Danne knocka mig med champagneflaskan och får honom att lova att jag aldrig, aldrig ska behöva göra det här igen!

Plötsligt säger Ann åt mig att jag ska ställa mig på knä istället, och allihopa hjälps åt att baxa upp mig mot Danne där han sitter på tvättkorgen. Sliter av mig klänningen och låter honom hålla om mig. Torka mig med en kall handduk och ge mig dricka. Värkarna gör lika ont men är lättare att parera nu när jag kan röra mig. Gunga med höfterna, och när Danne håller i mig och viskar hur mycket han älskar mig.

Så plötsligt händer nåt! Under en värk känner jag plötsligt hur bebisen rör sig! Han är loss! Det är snart över!

Ann hör det också och berättar att nu kommer han snart!

Under nästa värk känner jag hur han sjunker. Fort går det och jag flåsar för att inte hela huvudet ska komma på en gång. Det hjälper inte och plötsligt är hela huvudet ute! Smärtan får mig att skrika och jag klarmrar mig fast på Danne! Känner precis hur han kommer, känner näsan och tror att jag spricker. Den här värkpausen är nog den längsta under hela födelsen. Första gången jag verkligen längtar efter nästa värk, och till slut kommer den äntligen! Hela bebisen kommer och jag faller ihop i Dannes famn. Äntligen är det över! Smärtan är borta! Jag njuter av lugnet. Njuter av att bara vara, andas, hänger…

Jag hör hur han skriker. Orkar inte bry mig riktigt än. Känner att Ann har lagt honom på min rygg där jag står framåtlutad på knä.

Frågar om det är en pojke, och visst är det det. Han är arg! Det gick fort på slutet, och han hann nog inte med riktigt…

Jag får hjälp att lägga mig ner. Jag skakar, och är så trött! Tröttare än jag varit i hela mitt liv! Får en filt över oss och en kudde. Moderkakan kommer fort och sen blir vi lämnade ifred. Jag, Danne och vår lilla son.

Danne gråter lite. Både av glädje över vår familj och lättnad för att det äntligen är över, tror jag. Jag är så slut att jag är nöjd med att bara vara. Bjuder lillen ett bröst och njuter av stillheten. Lite stolt över vad jag just gjort och överlevt!

Sen känner jag hur hungrig jag är! Utsvulten! Danne går ut i köket och gör iordning de sista chiabattabröden med sallad, rostbiff och syltlök och jag slukar dem ihop med nästan en liter saft!

Efter det får alla varsitt litet glas med champagne och vi sitter i badrummet allihopa. Trötta men lyckliga och lite höga efter vad vi just gått igenom tillsammans! Ann och Cayenne berättar att de aldrig varit med om något liknande under sina 25 respektive 30 år som barnmorskor, och jag vet inte om det är nåt att vara stolt över direkt…

Ann tar fram vågen. Samma påse som Wilma vägdes i för drygt 2 år sen. Hon håller upp vågen och han väger 4410 gram. En perfekt liten kille! Sen inspekterar hon mig. Inga bristningar alls den här gången heller, och jag får hjälp upp i badkaret för att duscha av mig medan Danne bäddar rent i vår säng.

Sen kryper jag och lillkillen ner mellan lakanen och får äntligen sova ut! Ann nattar oss och lovar att ringa dagen efter.

Danne hämtar mera dricka och godiset som blev kavar, och sen kryper vi ner tillsammans för att bara njuta och sova tillsammans. Lyckliga för att allt gick bra till slut, och för att lillebror äntligen har kommit till oss!

 

Min förkväll med Evelina

Av David Pilbäck

Det börjar i hallen. Det är dags.

Nu.

Min är dubbelvikt och släkten känd för sin snabbhet. Det finns inget att vinka på.

Tvekan dödar och det oåterkalleliga är och förblir oåterkalleligt, låt dig förändras igen eller kämpa emot och gå under, liv är att ge liv och att få det igen, allt blir som vanligt igen efteråt, efter allt det här också, bara helt annorlunda, så också denna förkväll.

Kaos, tankarna accelererar i handling, allt görs om och om igen, packa, packa upp, packa igen, pack om, packa till Joel, packa till oss, packa klart då!

Adrenalin och testosteron lugnar de andra konstigt nog.

Men jag vet ju hur man gör, upptäcker jag, och något större än jag i mig utbrister:

-Allt blir bra gumman.

Ringa hit, ringa pappan min dit, ringa bulle hit, ringa dagis ingenstans alls.

Samordning, kommunikation och organisation är mottot för dagen.

Hon går ner i väntan på bullen, samordningskomittèn tar en paus och suger på ögonblicket, du och jag, min son, blir snart likaså, men nu är vi här. En rak rygg och en fokusering på det ikring gör mig klar, redo. Redo för det vi inget vet men ändå vet.

Bulle.

924 är där det nästan hände, en sakta puff av air av att glida i tiden, gapet mellan det oss och det vi kör igenom växer för varje meter vi kommer närmare. Det är som att vi sitter i en skinnklädd inglasad släpkärra med trasig AC, vilken hakats loss från tiden i full fart och nu långsamt saktar in farten till stillastående, just så.

Jämförelsemöjlighetens verkan blir närvaro och en medvetenhet om denna närvaro, ensam och i förhållande till den förra närvaron. Vi är här tillsammans men också tillsammans i närvaron med Joel. Fast Joel sitter bredvid mig och smular ner baksätet med Digestive-kex och brölar i härmande av Mins. Brölandet är inget i sig, en lek med toner som skär i våra hjärtan, en klagosång utan egen smärta, Han kan inte känna det min känner, men han förstår att…

Vår Joel är större än allt, vår Evelina i vardande likaså.

Vår Nio är mer bulle-rattare än så.

I bortkopplandet av det tvåstämmiga brölets skälvningar genom karossen styr han oss genom utfartstrafi ken, där seriekrocken inte är längre ifrån oss än närmaste pekade finger, det fi nger som aldrig är längre än tre billängder bort.

Eftermiddagens hetta får karavaner av bilvänstersidor att dallra.

Nio kör, på refuger, framför lastbilar, över heldraget, på trottoarer i tunnlar, i alla filer, och fl er fi ler som hans framfart målar i asfaltens svarta vita och i gräset bredvid. Klämmande, pockande, gnidande, smekande, ryckigt, och panikbromsigt, gasigt, och i dödsföraktande hastigheter, Nio gör det bullar gör, och ska göra i stunder som denna, bullar sig fram i det vanligas sömngångaraktiga grötiga sörja av olikfärgad plåt, en utryckning, inryckning, medryckning. I hänryckning över Nios kamp, den mest uttryckta kampen av våra fyras, möter ingen av oss varandras blickar, i samförstånd utkämpar vi fyra våra egna fajter, mot och med oss själva.

Min kämpar en grekisk-klassisk maratonbrottningsmatch med passagerarsätet. Den slutar i walk-over, då min stiger ur med hedern i behåll, det gäller i livet att välja sina strider, och det är Evelinas dag idag.

Framme.

Fort upp med allt på vid gavel, iväg med Joel till far min. Kramen blir för snabb och med Joels gråt skärande i mig, med Min i rullstol i väntan på lotsarna, tänker jag: Jag gjorde det igen, han hann inte med. Vi tar det imorrn. Allt blir inte alltid som det borde men som det skulle bli blev det. Lär jag mig? Vet inte, kan någon annan lära sig? Läs och lär det du vill lära dig, eller inte.

Avdelning.

Mins tjuvkikning gav oss olika vyer. Jag såg bara hav av soffor och tavlor och blommor ställda i olivgrönt. Så också rum. Skinnimitationssoffgrupp? Något nytt men ändå bekant.

Den blondas presentations artighet är korrekt. Men ändå, närvaro är allt i nuet. Ny i gemet. Inkänningsutveckling i tillblivelse, vi kom långsamt, lite efter tiden fram till henne i början av hennes process.

Värkar, pauser, värkar, samling inåt.

-Vad heter eran son?

??+? Oförståndets gapande mitt i mitt gör mig själv ställd. Socialisering i ett hav av blod? Också nytt. Alla ser inte allt. Alla hör inte tystnaden, i sitt eget prat och på grund av sitt eget prat. Det får vara så. Acceptans.

Inkänning och samman igen, tystnad denna gång, skönt.

Blondinens stress av vattnets uteblivna avgång tär på henne.

”Sticka hål” blir det förlösande orden.

Ett klatsch och en hink vatten över britsen blir ”the understatement.”

Paddlarnas propagerande genom försäljningsargumentation för min och jag samman än mer. Läste de inte brevet? En vägg av ovanligt låga basröster rungar nej.

Min är lite på sidan, som förut, lite på huk, provar sig fram, brottningsmatchen har nu övergått i nästa, mins partnerrläge mot olivgrön saccosäck.

Krystningfalsetten ekar i det olivgröna och Evelina ger sig tillkänna.

En tyst kletig blålila snigel med svart svall hänger lamt över blondinens arm. Inget fel alls, bara detta stilla lugn som inte kan beskrivas i andra termer än sin egna.

Lugn.

Tjej.

Vad var det jag sa….

Hur annorlunda är inte känslan i rummet, hur annorlunda är inte Evelinas lugn. Lugnet av samförstånd med min som jag bara kan erfara min brist i förståelse utav.

Nu har vi en av varje, en var, och vi har varandra.

Eller: vi har ingenting alls egentligen, vi får vara med bara.

Min och jag får vara med om Evelina och Joel.

Allt är som förut.

Bara inte alls.

 

I skogsgläntan

Sista biten var krokig och backig. Sly var på väg att ta över vägen men nitisk människohand hade röjt tillräckligt för att kunna köra fram. Det som en gång hade varit en upptrampad stig var nu en knappt farbar bilväg.

Skogen var tät och mörkret kompakt. Fåglarna hade tystnat och älvorna dansade nu på ängen vid skogsbrynet.

Då hon kom in på tomten var det ljuden som först fångade henne. I träden hängde gasolbrännare som värmde vatten. Det var ett susande ljud som fick henne att tänka på Afrika. Och än mer fångades hon av Afrikakänslan då hon hörde gräshoppornas spel och kvinnans jämrande. Men detta var Sverige och ljuden utan vare sig geografisk eller tidsmässig bindning. Dessa kvinnoljud hade säkert hörts i detta gamla torp förr. Dessa kvinnoljud, som kunde tas för ljuden av älskog men nu var en födande kvinnas urljud.

Hon stod under sovrumsfönstret och hörde den födande. Rytmiskt återkommande in och utandningar som accentuerades efter en stund då kvinnan kved lite högre. Och så stillheten, då gasolbrännaren och gräshopporna återtog ljudrummet.

Den födande satt helt stilla och var koncentrerad vad som skedde i kroppen. Hon blundade då värkarna kom och genom sitt sätt att andas förstod jordemodern att hon hade ett intensivt och etablerat värkarbete. Hon satte sig jämte den födande och väntade in henne. Då värken var över öppnade den födande sina ögon och log. Hon var glad över att barnet nu äntligen var på väg. Hon var också så fascinerad av hur hennes kropp fungerade. Hon skulle föda för första gången men visste ändå precis vad hon skulle göra. Hon var trygg i sin kropp och litade på sin egen kapacitet. Hennes jordemor, man och svärfar skulle bli vittnen och vara tillhands om hon så behövde.

Hon hade börjat öppna sig och barnet hade börjat sin resa ned genom förlossningskanalen. Det låg fortfarande skyddat i sina fosterhinnor och sparkade då och då efter värkarna.

Jordemor lämnade den födande och hennes man för att gå ner till trädgården. Där i skogsgläntan sken lyktor i träden. Skuggorna blev långa men ljusskenet var varmt och inbjudande. Soldattorpet, stallet, uthuset- ja alla byggnader ingav stor känsla av trygghet. De var en trygg förankring långt tillbaka i tiden. De faluröda väggarna och de lite skeva dörrarna. De småbubbliga fönsterrutorna, de blankslitna trappstegen. Ja, allt påminde om kontinuitet.

Här hade människor fött sina barn, levt och dött under flera hundra år. Och i natt skulle en ny länk i denna kedja länkas samman med de andra.

Kvinnan kom efter någon timma ner till gläntan. Hon tog några steg, sedan var hon tvungen att hänga på sin man som tog hela hennes tyngd. Hon hängde runt hans hals och andades högt. Värkarna kom nu tätare och var starkare. De var nu så starka att hon inte hade kraft att vara social i pauserna. Hon gick fram emot födelsepoolen och klädde av sig.

Det skyddade täcket på poolen lyftes av och det varma vattnet ångade. Kvinnan stod naken i vattnet en stund. Hennes enorma mage arbetade rytmiskt. Det rann lite blodblandat slem på insidan av låren. Det varma vattnet fick henne att svettas trots att det hade börjat bli lite kyligt. Hon gled ner i vattnet med en njutningsfull suck. Ett ååå! förstärkte henne känsla av välmående.

Mannen satt vid hennes huvudända och viskade ibland något i hennes öra. Hon kunde skratta till för att snabbt gå in i sig själv igen. Hela hennes väsen vibrerade av koncentration och närvaro. Det var som om hon var rädd att missa något av denna efterlängtade födseln. Hennes kinder blossade, svettdroppar rann ner, den blonda luggen låg klistrad på pannan. Då hon någon gång tittade upp såg man att pupillerna var stora.

Ja, hon arbetade! Jordemor kände sig fullkomligt trygg med föderskan; här verkade hon på det sätt hon älskade mest av allt. Att sitta och vara vittne till vardagsundret där glädje och tillit var de främsta redskapen. Bortom rädsla, kontrollbehov och instängda strukturer.

Den födande började låta annorlunda efter ett tag. I toppen av värken stönade hon till och snart sågs avföring komma i vattnet. Jordemor använde sin bajshåv, fiskade upp korvarna och gödslade de gamla träden. Den födande var tvungen att hålla tillbaks sin starka krystimpuls eftersom livmoderhalsen inte var helt öppen för att släppa fram barnet. Hon andades snabbt och ytligt. Lade sig tillrätta i en flytande position för att undvika det starka trycket och därmed behovet att krysta. Jordemodern började förbereda barnets ankomst genom att ta fram handdukar och babymössa samt att genom att prata om barnet. Den födande kände på barnets huvud och började prata med sitt barn. ” Ja, lille vän, snart ska du komma, snart”

Vid nästa värk började hon krysta. Hon kunde inte ha kvar sina fingrar i slidan längre utan var nu helt fokuserad på sin egen upplevelse. Nu skulle hon snart föda fram sitt barn. Nu skulle hon snart föda sig som mamma.

Samtidigt som barnet var på väg att födas föddes en ny dag. Solen började måla himlen i guld, fåglarna började kvittra lite yrvakna och tuppen gol. Barnets hjässa skymtade då värken var som starkast. Två steg fram och ett tillbaks, huvudet omformades och slidan tänjdes. Denna tröskel, så svår att våga sig över! Tröskeln mellan blivandet och varande. Tröskeln mellan det osäkra och det påtagliga. Tröskeln mellan dröm och verklighet. Då barnets huvud stod så långt ner att blygdläpparna var åtskilda även mellan värkarna skrek kvinna rakt ut. Ett kraftskrik, ett smärtskrik, ett skrik som innehöll mycket liv och styrka. Hon lade åter handen på barnets huvud, kände lite förvånad att hon nu kunde känna barnets hela hjässa. Vid nästa värk föddes hela huvudet fram och kvinnan pustade åter ut. Lättad och förvånad, nu var det stilla och tyst igen. Hon och mannen småpratade. Jordemor förberedde dem på att barnet skulle födas nästa sammandragning och då skulle den födande vara beredd att ta emot sitt barn.

Som en blomma som slår ut sina kronblad sågs nu detta människoliv födas fram. Barnet roterade av egen kraft för att kunna komma ut, den främre skuldran föddes, sedan den bakre. Barnet sjönk mot bassängbotten men den nyfödda mamman tog snabbt upp sitt barn och välkomnade honom. Han fick handdukar och mössa som skydd mot den svala morgonluften. Då han tog sitt första andetag tittade han upp lite förvånad. Han skrek till och hans skrik besvarades av föräldrarna som lugnade honom med sitt joller. Han tystnade snabbt och tittade storögt med outgrundlig blick. Vart hade han kommit? Var hade han varit? Fanns det en tid innan detta? Fanns över huvud taget någonting av betydelse innan detta?

Fortfarande förbundna till varandra via navelsträngen sträckte den nyfödde ut sig i vattnet. Hans krumma armar och ben erfor att världen nu var så mycket större. Mamman höll honom under rygg och huvud, han flöt fram och tillbaks i cirklar så långt som navelsträngen tillät. Lite blod färgade vattnet samtidigt som mamman kände behov av att krysta igen. Jordemor tog tag i navelsträngen och kvinnan födde fram moderkakan. Då navelsträngen var klippt såg föräldrarna med fascination på barnets första boning. Hinnsäcken med dess ådring, kärlförgreningen som liknade ett träd, den enorma fästytan sAgneta Bergenheims Jordemorom alldeles nyss var fastvuxen i hennes livmodervägg. Moder Kaka, kvinnans första näring till sitt ofödda barn. Nu skulle denna kaka bli näring för ett äppleträd vars första äpplen skulle skördas av barnet.

Länken till kedjan var nu på plats. Cirklarna av nytt och gammalt, av okunskap och klokskap, av oerfarenhet och erfarenhet slöts. Pappan tog av sig sin tröja och tog sin son till bröstet. Hans famn och bringa som från och med nu för alltid skulle vara ett av de ställen dit barnet kunde återvända. Redan nu hade detta barn en livserfarenhet som skulle kunna komma att ge honom ett självförtroende. Han hade varit med om den stress det innebär att födas. Han hade av enorma krafter tvingats ut från sin paradisiska tillvaro. Stundtals hade denna resa säkert varit skrämmande men han hade inte blivit vare sig tvingad av annat än de egna krafterna ut ur sin första boning. Värkarna hade kommit regelbundet men hade ibland gjort en paus då både han och mamman vilat. Värkarna hade även ibland varit olika starka vilket också gav lite vila. Inget annat än livet självt hade tvingat honom att födas. Och då han stod med sitt huvud vid livets port hade han själv klarat att komma ut ur denna tunnel som så bestämt kramat honom under många timmar. En sådan seger! En sådan triumf!

Livet, glädjen och kärleken hade än en gång firat sin triumf. Denna gång i en skogsglänta någonstans på jorden. Jordemor neg och tackade för att åter ha fått vara med i detta stora mysterium. Tack!

 

Graviditet och förlossning inspirerad av Ayur Veda

Av Ylva Bergstad

Den här texten handlar om mitt tredje barns start in i jordelivet: hur jag förberedde mig redan innan jag blev gravid, hur graviditeten var och hur födseln blev.

Ungefär 9 månader innan graviditeten startade läste jag på om de riktlinjer som presenteras inom ayur veda för att underlätta och förbättra den första tiden i en människas liv. Förslagen handlade om att redan ett halvår innan graviditetens start omge sig med lätt och ljus energi. Detta kan ta sig konkreta uttryck som att klä sig i vitt, äta ekologiskt vegetariskt med extra mycket sparris, broccoli och valnötter, och undvika skrämmande och upphetsande böcker och TV–inslag kvällstid. Jag följde dessa råd, och jag lade till meditationer, yogaövningar och mantran regelbundet som lär vara konstruktiva. Det var lätt för mig eftersom förändringarna från min tidigare vardag inte var särskilt stora. Det var också naturligt för mig att vara medveten om att alla intryck jag ger min kropp påverkar den. Det spelar ingen roll om intrycken kommer i form av mat, tankar, synintryck, människor eller på något annat sätt. Jag blir påverkad av det jag tar in, och kände mig väldigt motiverad att bara ta in det som verkligen var bra för mig och mitt kommande barn.

Barnet blev till vid en tidpunkt som jag ännu inte är klar över. Han var välkomnad sen flera månader och hela familjen blev lycklig när vi insåg att jag var gravid för tredje gången. Efter några veckor gjorde jag ett graviditetstest hemma och vi firade när svaret bekräftade det vi redan visste.

Jag hade en lugn period med mesta tiden hemma med mina två andra barn som skulle hinna bli 51⁄2 och 3 år när det var dags för nästa syskon att födas. Jag bodde med utsikt över skog och berg, med tillgång till trädgård och ekologisk odling och med vedspis och kakelugnar som främsta värmekälla vintertid. Jag fortsatte att följa ayur vedas syn på hur en graviditet ska skötas. Det var enkelt för mig att uppleva kontakt med barnet i magen när jag fokuserade inåt och var för mig själv. Jag kunde ställa en fråga tyst för mig själv om hur barnet hade det och direkt få ett klart svar. Jag kände mig mestadels lugn och lycklig och såg ingen anledning att uppsöka mödravård. Jag hade kontakt med en hembarnmorska per telefon vd 4–5 tillfällen och fick bland annat hjälp att själv ställa diagnosen järnbrist på mig. Jag kände mig då väldigt trött och hade nästan vita, snarare än röda, slemhinnor runt ögonen. Med en massa extra nässlor och jordgubbar och blutsaft var jag snart i form igen. Min man gjorde till och med nässelglass till mig, men omtanken var godare än slutprodukten.

Magen växte rakt framåt. Resten av kroppen var smal och smidig som vid de tidigare graviditeterna. Jag tränade yoga så gott som varje dag, fortsatte äta vegetariskt med inslag av mejeriprodukter och föredrog självklart ekologiska råvaror. Enstaka gånger åt jag ägg om det fanns i pannkakor eller fikabröd. Vitt mjöl och raffinerat socker hade varit uteslutet sen flera år. Genom en vän och kinesiolog tog jag ytterligare kontakt med barnet i magen och fick bekräftat att han mådde bra och fick den näring han behövde.

Jag jobbade enstaka timmar i veckan, men trivdes bäst med att vara enbart med familjen eller själv i skogen eller vid sjön. På baksidan av huset gjorde jag och barnen i ordning en stor koja som jag använde som en vild meditationsplats och som jag tänkte använda som födelseplats om stunden visade att det var rätt. När en månad återstod av graviditeten fick jag förslaget från en väninna att göra ett utebad i kojan, så jag började gräva i jorden och bygga upp tegelstenar för en eldplats. Kojbadet blev fantastiskt. Vi lade en dubbelvikt presenning i den nästan meterdjupa gropen som var mer än två meter bred på längden. Eldade under en 500–litersgryta och värmde upp vatten i den. Så blandade vi det heta vattnet med kallt från trädgårdsslangen och fyllde gropen. Vid ett tillfälle var vi två vuxna och fyra barn samtidigt i gropen och njöt av värmen, taket av trädens blad och blå himmel och att vara omslutna av Moder Jord. Det kändes än mer sannolikt att jag skulle föda i kojan, när jag föreställde mig att jag skulle föda sittande i vattnet.

Den kvinnogemenskap som jag är med i hedrade mig och barnet och den kommande förlossningen med en underbar stund. Helt överraskande kom 7 kvinnor sjungande mantran och kärlekssånger längs vägen som leder förbi vårt hus. Jag njöt av att bo på en plats där detta är möjligt, men fattade inte att de kom till mig. Tårarna bara strömmade när jag insåg att de på detta sätt ville erbjuda mig sin uppmärksamhet och kärlek. De gav mig två timmar av sig själva och hade med sig genomtänkta gåvor, sina röster, sånger och händer. Jag valde att vi skulle vara i kojan, som då ännu inte fått bad–utgrävningen och min man stängde noga om oss med vita filtar och gav mig vita fårfällar att ligga på inne i kojan. Kulmen blev när jag fick ta emot beröring och massage av alla kvinnor samtidigt liggande på rygg med himlen som tak. De sjöng kärlekssånger samtidigt och målade med henna vackra ord och symboler på min stora mage. Det var så otroligt och nästan overkligt och fortfarande fyller tacksamheten mig när jag tänker på den stunden. Jag blev matad med jordgubbar doppade i smält choklad och fick massageolja, parfym och en gravidklänning.

Lugnet och tryggheten dominerade i min kropp och jag såg fortfarande ingen anledning att uppsöka mödravården. På dagen för beräknad förlossning (beräknad av mig själv utifrån den enda mens jag hann få mellan andra barnet och denna graviditet) träffade jag hembarnmorskan och hon mätte magen och lyssnade på hjärtljuden med trätratt. Allt var förstås normalt, som jag visste. Men jag ville föda nu. Jag var redo. Jag hade gjort ett altare i ett hörn på golvet i sovrummet där jag skulle kunna vara fokuserad under öppningsskedet. Jag hade gjort många guidade meditationer med fokus på hur naturligt det är att föda och hur väl min kropp är skapad för detta. Jag hade andats frigörande andning med fokus på födande, dagligen tränat de yogaövningar som särskilt underlättar födandet. Och jag hade noggrant omgett mig med människor som var trygga och tillitsfulla. De få människor som uttryckte rädsla eller oro över hur jag tog hand om mig och barnet valde jag bort. Jag kunde nästan skapa sammandragningar medvetet för kroppen reagerade på mina tankar och på om jag pratade med barnmorskan i telefon. Det var mycket fascinerande och jag förstod att det hände mycket i kroppen fast det inte på minsta sätt gjorde ont. Jag insåg också det intima sambandet mellan mina tankar, känslor och kroppen.

Varje dag tänkte jag att det skulle kunna vara i natt som jag föder. Så jag var noggrann med att hålla mig i balans och att ha kraft och energi. Jag valde bort sociala sammanhang de sista veckorna. Ville vara för mig själv. Satte upp lappar om att vi ville ha större privat utrymme än vi haft tidigare och vi blev respekterade och stöttade.

Sommaren gick åt till att förbereda födandet och vänta på att tiden skulle vara mogen. Det blev mitten av augusti. Jag gick och lade mig vid 22–tiden som vanligt. Strax efter midnatt vaknade jag av en sammandragning och förstod att nu var det något nytt som hände. Jag smög upp på toaletten och släppte ut kiss eller vatten. Jag gick till köket och ringde barnmorskan och sa att det hade börjat. Hon skulle ha drygt tre timmar att köra innan hon var framme. Jag ville lägga mig igen för att vila så här i början, men fick en ny sammandragning just som jag skulle krypa ner i sängen. 5–åringen vaknade fast jag var helt tyst och blev klarvaken när jag inte kunde svara på vad jag gjorde. Jag behövde fokusera på andningen. Min man vaknade också och märkte att det var dags. Det blev klart för mig att jag inte alls skulle ligga i sängen. Ut till vardagsrummet. Jag tog fram en kudde att sitta på framför kakelugnen där mannen tänkte göra eld. Innan jag hann sätta mig kom en ny sammandragning och jag kände att jag inte alls skulle sitta. Den vakna storasystern la sig tillrätta i soffan. Jag fick juice och vatten i glas. Jag var halvvägs nere i soffan för att säga något till barnet som låg där, men en sammandragning kom och krävde mig koncentration. Nu hade kroppen berättat tre gånger att jag inte skulle vara i någon annan ställning än stående. Den fjärde gången gjorde det ont, för då var jag på väg att resa mig upp med hjälp av min man och jag kunde inte fokusera lika bra. Det jag gjorde var att stå mot ett 1 1⁄2–meter högt skåp. Armarna och ibland huvudet vilade mot en kudde på skåpet. Stearinljusen fladdrade på väggen ovanför. Det var svart och duggregn ute. Ingen tanke fanns på kojbadet. Det skulle ta två timmar bara att få varmt vatten. Nu fanns bara en sammandragning i taget. Jag blundade mycket. Roterade höfterna medsols. Tänkte och ibland sjöng min sång ”Du är välkommen hit, jag har längtat efter dig…”. Visualiserade hur allt ljus i universum kom genom min kropp. Visste att så länge det är ljus som kommer så kan inget farligt hända. När sammandragningarna var riktigt starka fokuserade jag på att öppna, andas och se hur enormt mycket ljus som kom genom mig. Inandning – öppna, utandning – ner, inandning – öppna, utandning – ner…

Kinesiolog–vännen hade blivit väckt och fanns med i sovrummet för barnet som fortfarande sov. Det hade gått drygt en timme sen starten. Det var så starka krafter i mig. Jag följde lusten att krysta med och ut splashade vattnet genom trosorna rakt ner på trägolvet. Det kändes riktigt roligt att få uppleva vattnet med sådan kraft och jag fylldes av glädje. Ett gammalt lakan blev golvtrasa och mannen upptäckte när han hjälpte mig av med trosorna att lite bajs hunnit ut också av bara farten. Barnet i soffan var bara lugn och följde allt med engagerat intresse. Jag lät dovt med sammandragningarna, men det kom också starkare ljud emellanåt. Mannen ringde barnmorskan och frågade om jag vill hälsa något. Jag sa bara att hon inte skulle hinna fram. Jag var i full visshet om att jag skulle föda utan barnmorska och att allt var precis som det skulle. Det var otroligt intensivt och hela min koncentration och alla mina träningar krävdes, men jag visste att jag skulle klara åtminstone två timmar till. Stående.

Jag undersökte mig själv med handen och förväntade mig att känna huvudet trots att det bara hunnit gå knappt två timmar, eftersom sammandragningarna var så starka. Jag kände inget huvud! Blixtsnabbt rusade en rädsla in i kroppen. Jag visste att rädslan skulle kunna förstöra mitt fokus och bad snabbt mannen hämta in kinesiologvännen till mig. Men när hon kom (inom en halv minut) hade jag redan glömt varför jag hade blivit rädd. Mina träningar i att rikta mitt fokus och välja mina tankar och känslor gav resultat när jag mest behövde det. I efterhand insåg jag detta, och vet att rädslan kom ur tanken att det kanske var många fler timmar kvar än jag skulle klara. Nu stannade vännen kvar och höll sin hand nere på korsryggen på mig. Hennes hand följde mina ständiga roteringar, där jag stod blundandes vid skåpet. Jag kände mig trygg vid tanken på att hon hade fött något av sina barn på bara 3–4 timmar.

Vid krystningarna böjde jag benen så att jag gjorde bäckenet så brett det bara gick. Jag hade kvar handen i skötet för att följa med i processen även utifrån. Och dansade med höfterna. Hela tiden medsols. Det fanns en njutning i att följa kraften och krysta. Det var slut på öppnandet där jag bara skulle stå ut med kraften utan att göra något själv. Jag kände huvudet med handen. Kände hur det närmade sig. Kände hur barnet var i mynningen. Lät kroppen vila. Tänjde. Stod fortfarande. Och tryckte på i nästa kraft och fick ett helt barn i handen. Mannen var beredd och tog emot barnet ihop med mig. Vit och kladdig. Hel och med snopp och pung. Jag förundrades. Det hade gått 2 1⁄2 timme sen startsignalen.

Grät lycklig. Satt i blodkladdet och njöt. Började efter några minuter frysa. Lämnade över barnet till sin pappa och storasyster. Ville gå och duscha, men insåg att navelsträngen höll ihop mig med barnet. Vant bad jag om en skål, tog tag i navelsträngen med en handduk för att det inte skulle bli för halt och krystade och drog ut moderkakan. Lätt. Vännen och pappan ordnade med band nära naveln och klippte så småningom av den. Jag gick själv 7 meter in i duschen och upptäckte där hur trötta mina ben var efter att ha stått bredbent böjda i två timmar. Frös trots värmen av vattnet. Kände mig plötsligt svag och blek, stapplade ut till de andra och bäddades om i soffan med dubbla frottéhanddukar mellan benen och under mig. Ett litet och ett stort barn under täckena med mig. Nu var det dags att vila och fylla på med frukt– och bär–juicer. 45 minuter efter att barnet kommit ut kom barnmorskan och gratulerade. Hon såg den friska pojken, granskade den hela moderkakan och konstaterade att mitt sköte inte spruckit det minsta. Lycklig! Stolt!

Efter någon timmes sömn i soffan tog jag på mig mina ekologiska amningsvänliga kläder och gick till köket och mumsade frukost sittandes på en köksstol utan värk i skötet. Jag förundrades igen! Att kroppen kunde föda så enkelt och snabbt! Att kroppen kunde återhämta sig så snabbt! Jag var knappt trött efteråt, mer än vad som var väntat efter att inte ha sovit tillräckligt många timmar. Sådan skillnad mot första födseln jag var med om, då det tog 14 dagar tills jag klarade att gå normalt!

Jag känner fortfarande när jag skriver en enorm tacksamhet över att jag fått dessa erfarenheter. På något sätt upplever jag det som att denna födsel blev som en examen där jag fick chansen att visa vad jag lärt mig om hur jag kan hålla mina tankar i schack, hur jag kan påverka min upplevelse och hur jag till och med kan skapa min upplevelse. Så mycket stöd från andra som gått före mig och delat med sig av sina visdomar och tekniker i text och kurser, har jag fått. Så mycket stöd och respekt från mina medmänniskor runt om mig nu. Jag är oändligt tacksam över att ha fått vara en verklig kanal för nytt liv, i samklang med universum.

 

Välkommen Leo

Av Linda Söderlund

Den tredje juni var en underbar sommardag. Vi planterade jordgubbar i trädgården med storebror och jag kände mig i fin form trots den stora magen. Jag hade redan passerat BF med fyra dagar.

På kvällen läste vi saga och jag slocknade redan klockan åtta. Tur var väl det för klockan ett på natten vaknade jag av att jag hade värkar, ganska svaga värkar men jag kände ändå att något var på gång. När det blev obekvämt att ligga kvar i familjesängen steg jag upp och började vandra runt i huset. Plockade upp lite leksaker som blivit liggande kvällen innan, letade efter stearinljus, tände ett men fick blåsa ut det igen för ljusskenet kändes så starkt…

Försökte ringa till sjukhuset för att berätta att vi säkert skulle komma in fram emot morgonkvisten men det tutade upptaget så jag tänkte att min man kunde ringa senare, när han vaknat. Ännu var det ingen brådska och det var lika bra att mannen fick vila, hans krafter skulle också komma att behövas snart. Under storebrors förlossning, tre år tidigare, låg jag och drog i mitt hår under värkarna och inför denna förlossning hade jag försökt mentalisera och förbereda mig på att undvika knutna händer och grimaserande ansikte, sådant som sänder stressignaler till kroppen och kan göra värkarbetet mer utdraget. Så när värkarna kom strök jag med öppna händer längs ryggslutet och försökte tänka i ordalag som ner… tungt… ut… Ansiktet försökte jag också hålla avspänt och andningen luuugn och djuuup. Så höll jag på fram till klockan halv fyra då jag kände att jag inte riktigt hade koll på läget längre och ville att mannen skulle vara vaken och med mig. Han vaknade med ett ryck såklart och ville ringa sjukhuset, laga te och ge mig massage – allt samtidigt. Jag skakade på huvudet åt alla förslagen. Jag var helt inne i mig själv (trots att jag DÅ trodde att det var långt kvar så var det ju så uppenbart att barnet redan var på väg ut) men när mannen ville spola upp ett bad kände jag att ja, det ville jag ha!

Medan jag väntade på badvattnet kändes som jag behövde gå på toa så jag satte mig ett ögonblick för att krysta lite och när jag reste mig upp kom något varmt och kladdigt – slemproppen! Nu var värkarna jättetäta och jag hällde i en handfull havssalt i badet och i samma stund gick mitt vatten. Det droppade ner på badrumsgolvet samtidigt som jag fick en rejäl krystvärk. Nu kommer ju barnet!! Hjälp! (fast inte ett hjälp som i panik, utan snarare ett hjälp som i WOW), jättesnabbt av med kläderna och i vattnet innan nästa värk! En krystvärk till och nu var min man var hos mig igen. Jag ylade och hade helt släppt tanken på storebror som sov i rummet intill. ”Det kommer, det kommer!” fick jag fram innan nästa värk. Det gjorde fruktanvärt ont men närvaron var total och strax därefter kom huvudet ut. Helt ofattbart, jag hann till och med tänka att jag låg här i mitt badkar och var på väg att bli tvåbarnsmamma! En minikort paus och så en värk till och resten av bebisen slungades ut. Jag hade inte tänkt på att den skulle komma med en sådan kraft, men det hade min man och han fångade vårt underverk innan det slog emot badkarskanten. Jag lyfte upp den lille klumpen ur vattnet och lade den intill mig. Herregud!! Han (fast att det var en han såg jag först senare) skrek rejält men blev ganska snabbt lugn igen. Klockan var fem över fyra och morgonens första solstrålar letade sig in till oss genom badrumsfönstret. Han var så jättefin att jag inte kunde ta ögonen från honom. Helt underbar! Såklart!

Sedan blev jag plöstligt rädd att han skulle bli kall så jag la honom till bröstet fast jag egentligen hade tänkt att han skulle få söka sig fram på egen hand, det glömde jag i stunden men det gör nog det samma. Mannen, som skrattade och grät om vartannat, svepte in oss i handdukar och gick för att leta efter bomullsband och sterilisera en sax (så pass mycket visste vi). Så knöt vi och klippte navelsträngen. Den blev visst lite för lång fick vi veta senare men det gjorde ju inget, det viktiga var att det blev gjort. Sedan blev min man blek som ett lakan och fick lägga sig ner på golvet, det som just hänt kom liksom ikapp honom. Jag hade nog kunna göra det samma men var så hög på endorfiner så jag kände mig redo att bestiga Mount Everest. Och att ringa till sjukhuset fanns inte med i min värld just då. Detta var vårt ögonblick!!

Jag låg kvar i badkaret och väntade på moderkakan medan min käre man gjorde mitt livs godaste stekta mackor. Vi hade tappat ur vattnet och gjort karet ganska mysigt för mig och lille nyfödde. Storebror sov fortfarande lugnt inne i sängen, helt ovetande om vad som hänt under natten.

Moderkakan dröjde. På sjukhuset får den inte dröja mer än 40 minuter, då får den hjälp att komma ut. Jag blödde inte nämnvärt och kände mig inte orolig, bara undrande när den dröjt en och en halv timma, och mannen gick och googlade på hur lång tid den kunde ta. Han fick fram att hos vissa kan det ta en kvart, andra två timmar och andra fem timmar innan moderkakan kommer ut och förlossningen avslutats. Rent generellt skulle det visst ta längre tid för moderkakan att släppa och komma ut om barnet kommit ut snabbt. Om detta är något officiellt vedertaget vet jag inte. Efter drygt två och en halv timma kom moderkakan och den såg fin och hel ut. Strax därefter vaknade storebror och kom och fick träffa sin lillebror för första gång. När jag duschat mig så gick jag in med lilleman i sängen och så sov vi till klockan 11, därefter ringde jag till sjukhuset för att berätta att allt var färdigt.

På eftermiddagen åkte vi in för att träffa en BM på förlossningen och moderkakan grävdes ner under stora tallen framför huset.

Välkommen Leo!

 

Vår dotter föds

Av Linda Lagebro

Tidigt under graviditeten funderar jag över hemmafödsel. Jag blev igångsatt då vår son föddes för två år sedan (pga misstänkt tillväxthämning), och fick värkstimulerande dropp och blev kopplad till flera olika apparater och mätinstrument.

Jag hade sett framemot en naturlig förlossning (drömscenariot var att vi inte skulle hinna till sjukhuset!) och jag sörjer än idag att det inte blev som jag hade tänkt mig.

Så, när jag blir gravid igen beslutar vi oss ganska tidigt för att föda detta barn hemma, i lugn och ro. Det krävs lite övertalning i början, men barnens far, Ralf, förstår hur jag känner och står snart helt på min sida. Vi tar kontakt med jordemor Agneta som mer än gärna vill hjälpa oss. Vi träffas ett par gånger under graviditeten och vi har tät mailkontakt. Allt känns så tryggt med henne.

Jag blir erbjuden att göra några extrakontroller på grund av igångsättningen med mitt första barn. Allt ser bra ut, barnet uppskattas vara lite litet, precis som sin bror, men det passar oss bra eftersom vi är små båda två. Jag vågar inte hoppas på att föda hemma utan får många tankar och svackor om ännu en igångsättning eller till och med snitt. Jag försöker se en hemmafödsel som en bonus. När det närmar sig beräknat födelsedatum blir jag lite lugnare. Kontrollerna hos vår stöttande barnmorska Jennie på MVC ser bra ut och enligt henne finns inga hinder för hemmafödsel. Jag vågar ändå inte riktigt hoppas…

När det är lite mindre än en vecka kvar känner jag mig redo att föda barn. Jag är klar med magen och längtar efter att få träffa honom eller henne. En natt kan jag inte sova. Jag har fått vad jag gissar är förvärkar. Det kommer som sammandragningar i ryggen men till slut lyckas jag somna. Dagen efter är sammandragningarna borta men jag har fortfarande lite ont. När jag lägger mig för natten dröjer det inte länge förrän sammandragningarna kommer tillbaka, nu med lite ökad styrka. Det går inte att ligga ner längre så jag stiger upp och pallar upp mig på soffan och äter smörgåsar. Jag låter Ralf sova. Kanske, kanske är det på gång nu…? Tillslut lyckas jag somna men vaknar vid varje sammandragning. På morgonen håller de i sig, dock oregelbundet och inte så starka. Jag skickar ett sms till Agneta, hon vill veta så tidigt som möjligt. Jag säger till Ralf att han nog ska komma hem igen efter att ha lämnat sonen på förskolan. Han går förbi affären för att handla lite bröd och nyponsoppa. Under tiden ringer jag till barnvakten och berättar att hon eventuellt får hämta vår son på eftermiddagen.

Ralf kommer tillbaka med en bukett tulpaner till mig och barnet. Vi pysslar lite. Äter frukost och pratar och är mycket förväntansfulla. Vi lägger fram madrasser på golvet och bäddar med plast och färglada lakan, och sätter ihop delarna till födslopoolen. Tänder ljusslingor. Sammandragningarna som jag hädanefter kallar värkar då de gör ont, kommer tätare nu men fortfarande oregelbundet och jag kan småprata hela tiden. Jag står lutad över en sekretär eller står på knä på madrassen över kuddar på soffan när värkarna kommer. Det känns skönt att hänga så och Ralf stryker lätt med fingrarna över korsryggen.

Strax före ett ringer vi Agneta och ber henne börja komma hit. Jag vill helst vänta tills hon kommer med att gå i poolen eftersom jag inte vill riskera att värkarna avstannar, men efter ungefär en timme tar suget efter varmt vatten över och jag kliver i. Det känns skönt. Agneta kommer in varmt leende en kort stund senare.

Hon frågar om jag vill att hon känner hur öppen jag är och lyssnar på barnet. Barnet mår bra, men jag är bara öppen två-tre centimeter. Jag känner mig plötsligt besviken, jag trodde att mina värkar hade gjort mer än så. Jag lämnar poolen och Agneta går ut på stan.

-Kommer barnet idag? frågar Ralf innan hon går

-Ja, barnet kommer idag, svarar Agneta tvärsäkert.

Själv känner jag mig inte lika säker, möjligen kommer det sent ikväll men jag är inställd på att det kan dröja länge, kanske till nästa morgon.

Nu blev det tungt, den förväntansfulla stämningen är som bortblåst och jag känner mig uppgiven. Jag inser att jag borde vara uppe och gå för att få fart på värkarbetet, men efter att inte ha sovit ordentligt på två nätter är jag bara för trött. Jag känner mig konstig, nästan febrig. Jag måste sitta ner och sjunker in i Ralfs famn efter en värk. Jag får en lång välbehövlig paus där jag hinner slumra till. När jag vaknar igen känns det som tidigare. Något är fel. Varför känner jag mig så nedstämd? Varför är jag så spänd? Varför får jag två, tre värkar direkt efter varandra och sen en längre paus? Det gör ont och jag är trött och börjar må lite illa. Jag behöver Agnetas hjälp att slappna av. Ralf ringer henne och hon kommer strax.

-Något är fel, jag kan inte slappna av, förklarar jag.

-Du mår så här just för att du är avslappnad, Linda. Nu är du inne i ett intensivt värkarbete. En del kvinnor får flera värkar på rad och sen paus.

Agnetas ord är ljuvlig musik i mina öron. Jag föder barn! Min kropp gör rätt! Jag börjar gråta av lättnad, nu känns allt bra igen. Agneta känner efter, öppen fem centimeter. Jag kan gå i vattnet igen. Underbart! Nu när jag vet hur mina värkar beter sig, att de kommer i par eller tre och tre, kan jag möta dem på ett helt annat sätt. I det varma vattnet når jag en helt annan dimension av avslappning än på land. Jag står på knä och hänger över poolkanten. När värkvågen kommer reser jag mig upp något, vaggar lätt med bäckenet i sidled. Sen andas jag, snabbare i takt med värkvågen. Jag känner smärtan bara i början av varje värk, jag hör hur jag andas men det känns inte som att det kommer från mig. När jag andas som intensivast känner jag ingen smärta alls. Jag befinner mig djupt, djupt inne i mig själv, och samtidigt är jag utanför min egen kropp. Obeskrivligt fantastiskt. När vågen är över sjunker jag ner i vattnet och slumrar, somnar, ibland hamnar jag nästan under vattenytan. Så fortsätter jag, bortkopplad från tid och rum. Ingen profylax- eller yogaandning, ingenting jag läst mig till, jag andas på ren instinkt. Vid ett tillfälle under en värk tänker jag att jag ska be Ralf om vatten, andningen hamnar ur fas och smärtan är genast där. Snabbt, andas och följ med kroppen. Så…

Någon gång under tiden går Agneta ut till en restaurang i närheten för att äta middag. Jag är ensam med Ralf och vårt barn som vi snart, snart ska få träffa. Jag känner att jag kan behöva kräkas under värkvågorna. Spinae, tänker jag, det går framåt. Efter ett tag lägger jag märke till att jag får längre pauser mellan värkvågorna, jag förstår att jag är helt öppen och att det inte dröjer länge förrän jag kommer börja krysta. Jag känner mig helt lugn och njuter av att hela tiden känna i vilket skede jag är. Första krystvärken kommer lite lätt smygande, men det råder inga tvivel. Barnet skruvar sig nedåt. När nästa kommer har jag lämnat det djupa meditativa tillståndet och befinner mig istället mitt inne i en storm. Min kropp och vårt barn jobbar perfekt tillsammans. Ralf ringer Agneta som hör på mina ljud att det är nära. Jag krystar igen. Barnet kommer närsomhelst. Agneta kommer in genom dörren och bara några sekunder efteråt känner jag hur barnet trycker sig ner. Jag ställer mig på huk med vänsterarmen över poolkanten. I nästa värk tar jag i mer aktivt, det spränger i vävnaderna när huvudet pressar sig ut. Det gör så ont, och det är så nära! Jag känner med handen, håret känns som lent sjögräs. Strax därefter glider hela barnet ut i min hand. Jag tar upp det mot ytan, Agneta torkar snabbt av ansiktet. Barnet skriker till. Jag skrattar hysteriskt och gråter på samma gång.

-Åh herregud! Jag klarade det! Ett barn!

Agneta skrattar med tårar i ögonen. Ralf hade gått för att hämta handdukar och kom tillbaka när barnet redan var ute, så han står bara och stirrar innan han förstår. Han tar några suddiga bilder med kameran och kommer sen och sätter sig bredvid mig och sitt nyfödda barn.

-Såg ni vad det blev? frågar jag när jag lugnat ner mig lite.

-Du får känna efter, ler Agneta.

Jag känner… det känns som en flicka. Vi tittar efter. En lillasyster!

Klockan är bara sju på kvällen, det gick fort. Vi ringer barnvakten och ber henne komma om ett tag med vår son. Agneta sitter kvar och fyller i våra journaler, tittar om jag behöver sys, men jag har inte ens ett skrapsår. Hon väger och mäter vår dotter. 2750g och 47cm. Nästan identisk med sin bror.

Jordemor Agneta lämnar oss efter två timmar, och strax därefter kommer vår son hem. Älskade lilla storebror! Förstår du? Vi går och lägger oss sent, hela familjen, Tillsammans.

Allt är perfekt.

 

Vad ljuvligt att få vara hemma!

Av Karin Sutare

Vad ljuvligt att få vara hemma- att få föda med så fint stöd som jag hade!

Jag fick de första sammandragningarna vid halv tre en torsdagsnatt i september. Jag hade gått över tiden sex dagar men det var jag bara glad över, eftersom barnmorskan hade flera mammor på kö. Nu hade de fött och vi stod näst i tur.

Efter någon timme väckte jag min man Örjan, när jag fattat att det verkligen var regelbundna sammandragningar – jag blev igångsatt förra gången så allt var nytt för mig.

Vi ringde barnmorskan Diane klockan sex på morgonen, när jag kände mig säker på att det var värkar. Hon tog flyget från fastlandet och var här hos oss på Gotland vid lunchtid. Min doula Elisabeth kom direkt på morgonen på torsdagen, det var en väldig trygghet att veta att hon redan var på ön och skulle hinna till oss. Hon hade tagit hand om mig i flera dagar, gett mig massage, pratat, varit bollplank för alla tankar som virvlade runt i kroppen.

Men oj vilken intensiv upplevelse. Det tog 29 timmar, den första halvan var härlig, feststämning, jag hängde mot Örjan när sammandragningarna kom och sen åt vi gott och tittade på Monty Pythons ”Every sperm is sacred” och så skrattade vi allihopa. En annan härlig replik från Monty Pyton är ”ooops, there came another one” när en unge drattar ur mamman på köksgolvet… Det skämtade vi också om hela förlossningen!

Under hela förlossningen var Örjan med mig. Så fort en värk började så avbröt jag vad jag gjorde och lade armarna om honom och gungade och andades djupt. Vi gick och hälsade på mina föräldrar som bor grannar, satt ute och fikade med dem, och Örjan hann laga mat och fika och städa mellan gungningarna. Vi kysstes under många många värkar, och det var ljuvligt att känna hur intensiteten i värkarna kunde förändras av hans beröring. Kyssar fungerade också bra, jag har läst om hur kyssar och avslappning i munnen kan öppna kroppen och så var det för mig.
Jag kände mig så älskad av min Örjan och förlossningen var en oerhört tät och intensiv upplevelse för oss. Jag minns att jag flera gånger kände att efter detta kan jag aldrig lämna honom – det vi delar nu är så starkt.
Genom hela förlossningen hade jag ordentliga pauser mellan värkarna. Det gjorde att jag kunde vila, att varje värk så tydligt var sin egen, och sedan flera minuters paus.

Värkarna tog i under kvällens lopp, jag fick dansa och andas koncentrerat för att kunna följa med. Första gången Diane gjorde en inre undersökning var klockan ett på natten mellan torsdag och fredag. Jag var öppen tre centimeter. Då blev jag modstulen och tänkte att det här tar evigheter, varpå Diane kommenderade alla att gå och lägga sig. Så då gjorde vi det. I fem timmar var jag själv med mina värkar, och kunde inte skicka iväg energin åt alla håll, eller fly undan, eller bry mig om om alla fått mat eller behövde te – jag halvlåg på soffan i vardagsrummet, helt stilla, och fokuserade inåt, i en punkt i pannan.
Andas. Stanna kvar, mitt i värken.
Det var otroligt intensivt och stort att integrera sammandragningarna och smärtan, helt själv, helt stilla, så länge. Runt omkring mig fanns alla, sovandes. Örjan låg hopkrupen på pianopallen med huvudet i soffan och sov.

Jag sov tydligen mellan värkarna för Diane hörde mig snarka, men det minns jag inte.

Diane var nog lite förundrad över att jag kunnat somna till under denna del av förlossningen – för när jag väckte alla vid sextiden på morgonen var det för att jag kände jag krystimpulser. Jag ville in i duschen, krystade i duschen (en minimal duschkabin där jag och maken knappt fick plats tillsammans, jag ville ju hänga på honom!) och sen ville Diane att jag skulle komma ut. Hon tog mig till toaletten så att jag skulle lära mig krysta. Det var så konstigt, jag ville därifrån, men jag gav det tre värkar, så som Diane föreslagit. Äntligen tillbaka till vardagsrummet. Jag krystade på förlossningspallen, på en madrass framför kaminen, provade att ligga ned och hålla upp ett ben men det kändes helt tokigt, jag kände hur barnet åkte in igen efter varje krystvärk och det var en obehaglig ställning. Bättre att stå på alla fyra. Sedan till pallen igen. Jag andades helst genom krystvärkarna, andades på toppen av dem och lät kroppen jobba, men Diane ville att jag skulle ta i, trycka nedåt i värken – och så jobbade jag neråt i varje värk, väldigt medvetet. Jag kände när jag sprack lite – när jag tryckte på utan att vänta, vid huvudet… Och så kom han!
Hal och ljuvlig, han gnällde redan då huvudet kom ut och skrek på en gång när kroppen kommit – så härligt att höra det livskraftiga ljudet.

Jag var lite vinglig efter att ha förlorat ca en liter blod, ett litet kärl brast. När Diane märkte att jag blödde mycket sa hon till mig att sluta blöda. Hon såg mig i ögonen, lugn som en filbunke, och så tänkte jag samma sak, bestämt. Blödningen upphörde omedelbart.
Moderkakan kom ut efter ca 10 min och det fanns en liten förkalkad moderkaka med – en liten tvilling som vi aldrig vetat om och som försvunnit tidigt i graviditeten.
Några små stygn senare var bm färdig och vi kunde njuta av amningen mer ostört. Vår Unne ammade direkt och eftersom jag ammat storasyster långt in i graviditeten så kom det mjölk direkt. Jag såg och hörde hur han svalde, detta ljuvliga ljud.

Vilken läkande upplevelse efter min förra förlossning, som började med igångsättning och slutade med snitt. Nu vet jag att jag kan. Att min kropp kan. Jag är så tacksam över det!

 

Hanna hemmafödd

Av Sofie Andrée
Hanna är född hemma. Hon valde själv den vägen kan man säga,
tillsammans med oss, sina föräldrar. Graviditeten var fin, helt
naturlig och vi lärde oss lyssna till kroppens och själens ödmjuka
signaler. Ibland fick jag lyssna extra noga, fråga mig själv vad som
ville komma fram och när jag gjorde det och verkligen lyssnade fick
jag tydliga svar.

Varje kväll gjorde min man i ordning ett citronfotbad där jag kunde
slappna av helt och ge mig hän mitt barn, mitt fjärde barn. Hon är en
underbar varelse och redan då kunde jag känna hennes energier, hennes
lugna fina rörelser och hennes starka sparkar inom mig.

Våra två första barn är födda på sjukhus och våra två sista hemma. Den
här gången var signalerna tydliga, jag fick bra stöd från vården och
vi träffade vår hembarnmorska på särskilda besök. Hon var med hela
vägen och det kändes fantastiskt.

Jag hade planerat att vara helt ledig från arbete de två sista
veckorna innan hon föddes. Men min underbaring till dotter hade andra
planer.

Dagen hon föddes arbetade jag med hembesök och en journalist och en
fotograf skrev om mitt jobb. Jag var höggravid och mådde förträffligt.
Och helt inställd på att det här var min sista dag av arbete innan hon
föddes. Sedan skulle jag vila fram till förlossningen.

På kvällen får jag underbar massage av min man och min kropp slappnar
av helt. Våra äldre barn sover. När han masserar magen, där jag ligger
på rygg, hör vi ett plopp och magen rycker till. Jag känner att det
blir vått mellan mina ben och förstår att förlossningen startat. Min
man blir glad liksom jag. Ska hon komma nu? Kanske inatt? Vi fnittrar
ihop och skämtar om att fostervatten är bra för att bona golv med…

Jag säger till min man att han kan sova en stund så ringer jag
barnmorskan och ser till att få i mig lite näring. Jag säger också att
vattnet ju kan gå flera dagar innan födelsen startar så det är inte
helt säkert att det blir av nu… Men inom mig vet jag att hon kommer
att födas snart.

När jag ätit lite god och nyttig mat ringer min mamma och frågar om
förlossningen startat. Hon drömde att den gjorde det inatt. Och jag
vet ju att min mammas drömmar är sanndrömmar, men svarar att den inte
har gjort det, tror vi…

Min kropp är glad, det nästan spritter i benen. Tänk att hon ska komma
till oss nu. Jag ringer till barnmorskan som säger hur jag ska göra,
vara försiktig så det inte skulle bli en infektion och kolla tempen.
Hon lät glad i telefonen och säger att hon är beredd. Eftersom barnet
är fixerat är det ingen fara.

Jag njuter verkligen den kvällen. Värkarna börjar smyga sig på efter
en stund, har dock känt av dem lite då och då efter att vattnet gått
men de kändes svaga då. Jag njuter av min visshet, bara jag i hela
universum vet att hon är på väg. Jag tänder ljus och gör det mysigt
samtidigt som min kropp svarar på värkarna av sig själv. Jag böjer mig
framåt och andas djupt och smärtan når sin kulmen… och ebbar ut. I
pauserna låter jag min kropp vila. Jag har lite svårt att förstå att
förlossningen börjat, för den är en del av livet liksom.

Värkarna kommer och går, jag andas och rör mig, vilar och hämtar
kraft, känner och njuter. Hela jag är fokuserad utan att jag vet om
det. Min kropp och själ möter varandra och jag har svårt att skilja på
värkar och livet. Det flyter ihop. Smärta ibland men mest glädje.

Min man vaknar efter ett par timmars skön sömn. Han kysser mig och
undrar hur det är. Jag svarar att allt är bra, att barnmorskan vet och
att min mamma ringt. Jag går till toaletten och när jag sitter där
känner jag något stort sjunka ner inuti mig. Det är en känsla som är
stark och smärtfri, men jag börjar förstå att hon verkligen är på
väg…

När jag reser mig från toaletten ropar min man och jag tappar fokus.
Min kropp kvider till av den starka smärtan som väller upp i min kropp
och jag blir rädd. Livrädd. En sådan värk till och jag dör… Det
liksom skär av smärta genom hela min kropp, en smärta som bara blir
större och jag spänner mig. Värken gör så ont att min kropp inte vill
vara med om detta mer och jag skriker högt. Min man kommer och möter
mig, håller om mig och säger att allt är bra. Han leder mig till
vardagsrummet där han tänt sex ljus, ett för varje familjemedlem, mig
och honom, våra tre underbara redan födda barn och vårt barn som är på
väg. Jag blir rörd och känner ömsinta tårar rinna nerför min kind.

Rummet är vackert. Fönstren på ena väggen består av glas och det är
stjärnklart ute. Min man undrar om han ska ringa barnmorskan men jag
säger att han kan vänta lite, värkarna har ju lagt av nu…

Just då möts jag av en dundrande värk, en värk som jag hinner möta och
dyker ner i. Sammandragningen leder mig in i mig själv och smärtan jag
anar kan finnas där upphör nästan helt samtidigt som jag känner en
stark lustkänsla i min kropp. Jag blir fylld av lust och vill känna
mer. Min man förstår att det är nära och säger att han ringer
barnmorskan. Jag svarar inte för jag får ännu en värk. Jag ställer mig
framåtlutad över vardagsrumsbordet, tyvärr med ryggen mot den
stjärnklara himmelen 🙂 och känner min kåthet, min kropps njutning.
Jag andas djupt och låter min kropp få styra mig.

När jag gör det fylls min kropp av värme och jag kan förnimma att jag
möter min dotter, tar henne i handen och drar henne till mig.
Samtidigt känner jag den stora njutningen, orgasmen som flödar i min
kropp. Min man kommer nära men jag stöter bort honom. Jag vill känna
helt själv. Jag känner mellan mina ben och får känna ett hårigt huvud
som är på väg ur min kropp. Min man ser det också, (han berättar
senare att han mötte ett ansikte som grimaserade åt honom och) sätter
sig på huk och tar emot vår dotter när hon simmar ut i vårt liv.

Hanna i hans famn och min kropp som njuter. Jag sätter mig ner på
golvet och han ger mig henne. Håller henne nära och tackar för det
fina. Hennes ögon tittar på mig och de är så vackra, fulla av vishet.
Vi är förundrade över livets mirakel som finns här hos oss och tårar
av tacksamhet rinner…

Min man hämtar handdukar att lägga i soffan där jag sätter mig,
moderkakan har ju ej kommit än. Navelsträngen pulserar ännu. Den
nyblivna fadern hämtar syskonen och kort därefter ser jag tre
underbara ungar komma ut plirande i vardagsrummet. ”Är det julafton?”
säger en av döttrarna och ler. Hon är ung men förstår :-). Storebror
blir dock lite sur eftersom han hade velat vara med under
förlossningen, men när han får hålla sin lillasyster så det går det
sura över.

Efter en stund har navelsträngen slutat pulsera och storebror vill
klippa den. Han blir Hannas jordgubbe säger vi, eftersom hennes
jordemor inte hann komma. Han gör det med den äran, klipper av sin
systers navelsträng och strax därefter kommer moderkakan. Jag hinner
precis lämna över min nyfödda till faderns famn, resa mig upp så
kommer den ut ur mig. Den landar på finmattan och vi låter den ligga
där.

Barnmorskan kommer strax efter och kommer att ta hand om den. Hon
smyger in i rummet där vi är, ger barnen varsin kram, kommer fram till
mig och ger mig en stor kram. Lilla Hanna får en kyss och så får
barnen berätta vad som hänt. Vi landar i det stora. Alla syskon få
hålla den nyfödda och vi firar med choklad och vispgrädde. Vi har en
fin födelsedagsfest och barnen somnar så gott sedan. Lillasyster
ligger på min mage med mitt bröst i sin mun. Hon vill ligga där hela
tiden men möter våra blickar ibland och vi får dela hennes skönhet.

Barnmorskan ser till att vi har det bra, hon undersöker mig och Hanna
och allt är bra. Hon fixar fika och städar undan. Lägger den vackra
moderkakan i en utsedd vacker skål, vi tittar på livets träd och är
tacksamma. När hon lämnar oss är det morgon och vi ska sova.

 

En aprildag 2007

…då födde jag vår son hemma i vårt sovrum med hjälp av min man och vår barnmorska. Utöver den vanliga medicinska journalen skrev hon om händelsen ur hennes ögon. Denna berättelse vill jag här dela med mig.

 

När Karin* och Magnus* födde barn hemma
*Vi heter egentligen något annat.

Det är en sommarlik vårdag, över 20 grader varmt. Lönnen blommar för fullt, björkarnas blad som musöron, trädgårdarna är fyllda av liljor och fågelsång.

 

Denna dag skall Karin föda barn och redan vid fyratiden på morgonen börjar hon få värkar, berättar hon för mig när hon ringer vid åttatiden. Hon tycker att det gör ont på ett sätt hon inte förväntat, men det går bra att hantera smärtan. Hon är ensam hemma, Magnus är på jobbet. Jag frågar om hon vill att jag skall komma, men hon vill prova att andas med den teknik hon lärt på gravidyogakursen. Vi kommer överens om att hon ringer mig igen så snart hon behöver.

 

Det dröjer fyra och en halv timma innan hon ringer igen, och jag hör på henne att hon är rejält påverkad. Hennes man Magnus har kommit hem för en och en halv timma sedan och hon tycker det är skönt att inte vara ensam, men vill gärna att jag kommer nu.

 

Jag lämnar mitt jobb och skyndar mig ner till min bil som står parkerad i närheten. Kör iväg längs motorvägen i 130 -140 km i timman. När jag kommer in i Göteborg kör jag lagligt och är framme tjugo i två. När jag ringer på dörren till det rosa trähuset, kommer Magnus snabbt ner för trapporna för att öppna för mig. Han ser glad och förväntansfull ut. Vi går tillsammans upp i lägenheten på andra våningen och inifrån sovrummet hör jag Karin andas på under en värk. Jag går ut i badrummet och tvättar mina händer och underarmar noggrant.

 

Hon sitter på knä i himmelssängen i sovrummet. De tunna bomullsgardinerna är fördragna och jag ser att hon är djupt koncentrerad. Försiktigt lägger jag min hand på hennes mage för att få en uppfattning om värkarnas intensitet och duration. Det är kraftiga värkar som kommer ganska tätt, två till fyra minuters intervall, 40-60 sekunders duration. När värken är över tittar hon på mig och ler. Hon är lite drottninglik på något vis där hon sitter på knä med benen brett isär, vacker med sina intensivt nötbruna ögon.

 

Karin lägger sig ner i sängen och jag känner över hennes mage. Det är en spännande tanke att snart få se vad det är för ett litet liv här inne… Vem kan det vara egentligen? Vad kommer livet att föra med sig för henne eller honom? Jag känner att barnets armar och ben ligger på Karins högra sida och huvudet står väl fixerat djupt i bäckeningången. Det är ett bra tecken, men utifrån hennes starka värkar är jag ändå förvånad att det inte trängt längre ner. Det är lätt att hitta barnets hjärtljud. Hjärtat pickar på rytmiskt och i en bra takt, ibland gör det små accelerationer och jag tänker att detta är en pigg liten unge.

 

När jag gör en inre undersökning strax därpå, känner jag att modermunnen öppnat sig fem centimeter och att pilsömmen står i höger tvärvidd. Livmoderhalsen är utplånad och än har huvudet inte passerat spinae. Det passar bra in med vad jag känt utanpå magen. Allt tycks helt normalt och bra. Karin är lugn och är otroligt bra på att möta värkarna med sin andning.

 

Värkarna kommer tätt och ibland är det mor-dottervärkar som avlöser varann utan att hon riktigt hinner hämta sig emellan. Med lätta tag stryker jag med min hand över hennes korsrygg. Jag är inte säker på om hon tycker det är skönt eller ej, men uppfattar inte att hon tycker det är jobbigt så jag fortsätter. Men så ser jag att hon drar upp sina axlar mot öronen och att hon får svårt att slappna av så jag frågar om hon kan tänka sig ett bad. Jo, det kan hon.

 

Magnus går ut i badrummet och börjar tappa upp vatten. Strax efter kommer jag och Karin. Hon har flera olika badoljor från Weleda och frågar mig vilken hon skall ta. Jag berättar att badolja med lavendeldoft är något jag stött på vid förlossningar då det sägs hjälpa till med avslappning. Men Karin väljer en som jag tror hade kastanjedoft som hon tycker om. Jag tycker den luktar ljuvligt och så kliver hon i badkaret.

Det är inte så lätt för henne att slappna av där i vattnet. När värkarna kommer sätter hon sig upp, tar tag i badkarskanten med armen och lutar sig över den, så försöker hon slappna av emellan. Jag går ut i köket och gör mig lite te och en macka och Magnus är kvar hos Karin och andas med henne. De är skönt samtrimmade och min upplevelse är att de samarbetar väldigt fint.

 

Emellanåt lyssnar jag på barnets hjärtljud med min blommiga tratt. Jag håller Karin om ländryggen och lyfter upp magen mot ytan så jag kan höra ordentligt. Hjärtat pickar på så fint och allt tuffar på precis som det skall.

 

Efter 25 minuter undrar Karin hur hon skall krysta. Jag undrar om det verkligen har hunnit öppna sig fem cm på en timma på en förstföderska. Visserligen slappnar hon av och låter värkarna ta sin boning i kroppen, och visst kan det ibland gå fort, men det är ju inte så vanligt. Jag svarar att när det är dags att krysta så kommer hon att känna att det är dags, för då är det ingen tvekan. Till dess får värkarna ta sina vägar som de vill. Hon skall fortsätta att slappna av så gott det går, andas på sådär bra som tidigare.

Men värkarna har ändrat karaktär nu och det låter på henne som det har hänt en del med öppningsgraden. Hon är rastlös och vill inte vara kvar i badet. Magnus stödjer henne ur karet och hjälper henne att torka av sig. En liten teckningsblödning droppar på kakelgolvet. Under tiden sträcker jag till den plastade frottén som ligger i sängen, de vinröda frottéhanddukarna och lägger i de sugande underlägg vi fått från sjukhuset. Rätt vad det är kan vattnet gå och då blir det ofta v-ä-l-d-i-g-t blött.

 

Karin undrar hur lång tid det är kvar. Jag skojar lite och säger: Tolv timmar! Och förklarar snabbt att jag slutat för många år sedan med att spekulera i hur lång tid det är kvar. Men inom mig tänker jag att det är klart inom två timmar. Men det är bara femtio minuter, kommer det att visa sig.

 

Karin vill få upp huvudändan av sängen och Magnus ställer upp den och på så vis kan hon stå på knä och luta sig över sängens huvudände. Emellanåt ber jag henne luta sig bakåt mot Magnus så jag kommer åt magen för att lyssna. Hela tiden låter barnets hjärta piggt och alert och jag känner mig väl till mods.

En kvart senare tycker Karin att det börjar trycka neråt och göra ont. Jag ser hur hennes korsrygg buktar utåt på det vis som det nu gör hos många kvinnor när barnet tränger ner den sista biten. För att lindra den obehagliga tryckkänslan mot bäckenbotten föreslår jag att hålla våta varma handdukar mot mellangården. Jag tar en liten brun emaljskål som står på nattduksbordet och fyller med varmt vatten, och lägger i några frottétvättlappar. Vrider ur en och trycker den mot bäckenbotten. Om det känns bra eller ej för Karin uppfattar jag inte, så jag håller emot och märker att huvudet inte trängt ner mot bäckenbotten ännu. Däremot kommer det mycket slem och en del blodtillblandade flytningar.

 

Efter ytterligare en kvart, när klockan är ungefär halv fyra, gör jag en ny vaginalundersökning. Barnets huvud står nu ett par tvärfingrar ovan bäckenbotten och pilsömmen står i höger snedvidd. Det här går ju utmärkt! Karin stönar och är märkbart påverkad av smärta för nu hörs hon och hon har definitivt en krystkänsla, men krystar fortfarande inte aktivt och jag uppmuntrar henne inte heller till det, för detta går väldigt fort ändå. Jag vill gärna undvika onödiga bristningar och den här oforcerade krystkänslan som bara håller i sig sådär tio sekunder släpper ju fram barnet fint ändå.

 

Fem minuter senare känner jag barnets huvud genom mellangårdens vävnad och tvättlappen, mot min hand. Det är en fantastisk känsla. Så fort det går! Nu börjar Karin krysta mer aktivt. Det går väldigt fort. Emellanåt lyssnar jag på hjärtljuden, de hämtar snabbt upp sig efter värken.

 

Jag funderar på att ta hål på fosterhinnorna. De fyller ju inte nån funktion längre när modermunnen är fullvidgad, men jag hinner inte mer än tänka tanken, så hörs ett poppande läte och det skvätter ut klart fostervatten på lakanet. Omedelbart får Karin kraftigare krystvärkar och nu känner jag huvudet komma fram. Jag håller emot så det inte skall gå för fort, jag vill att huvudet skall födas fram långsamt över mellangården och precis så blir det. Jag har ögonkontakt med Magnus som ser så glad och förväntansfull ut och jag ler tillbaka mot honom. Karine står som tidigare på knä lutad över huvudändan.

 

Plötsligt föds huvudet fram. Det lilla barnet är väldigt vitalt, gör grimascher, spottar och fnyser.

 

Fostervatten rinner ut genom näsborrarna och jag torkar av den lilla nosen med en av frottéhanddukarna. Känner utefter halsen efter navelsträngen och visst finns det en navelsträng där, men den ligger löst runt halsen så jag bryr mig inte om att göra något åt det.

 

Värken är slut och nu väntar vi på nästa värk. Magnus tittar på sitt barn och ser fascinerad ut och vi ler mot varandra. Snart, snart skall vi få se vem detta är!

 

Efter ett par minuter kommer nästa värk och jag tar om barnets huvud och lotsar fram den bakre axeln över mellangården. Barnet glider lätt ut, är insmord i fosterfett, det rinner massor av fostervatten och Karin måtte ha fått en bristning ändå för barnet är lite blodigt på huvudet. Ena örsnibben är uppvikt och det ser väldigt gullig ut. Jag lyfter navelsträngen över huvudet och Magnus är där med sina händer för att ta emot sitt barn. Barnet är lite slappt de första 30 sekunderna ungefär och jag trycker med tumnageln mellan trampdynorna för att stimulera till ett skrik. Omedelbart reagerar barnet, fin tonus, börjar skrika och jag känner mig nöjd. Redan efter en minut har han Apgar 9.

 

Karin sätter sig tillrätta med ryggen mot den uppfällda huvudändan och håller barnet i famnen. Nu upptäcker hon och Magnus att det är en liten gosse. ”Favorit i repris” tänker jag, för Magnus har två pojkar sedan tidigare. Storebröderna har önskat sig en lillebror och Karin och Magnus är förtjusta. De har lagt en handduk om honom så han inte skall bli kall och jag sitter en liten bit ifrån, avvaktande.

Från min vinkel ser jag bara hans huvud och jag är inte nöjd med färgen, han ser för blå ut, så jag går fram och lyfter på handduken och ser att kroppen är rosig och fin. Det är så klart en perifer påverkan efter att huvudet stått en värk, tänker jag och sätter mig tillbaka igen medan jag spanar försiktigt efter en eventuell blödning från livmodern.

 

Det blöder väldigt sparsamt. Jag tittar efter bristningar, men det är så pass lite att jag bedömer att det inte behöver sys. Karin försöker lyfta över gossen till Magnus, men navelsträngen är för kort så vi avnavlar en kvart efter födelsen. Det har slutat att pulsera i den. Jag nyper med ett par peanger över navelsträngen och ber Magnus klippa. Det gör han med ett beslutsamt klipp och så är mor och barn separerade. Magnus drar snabbt av sig skjortan och lägger sin son mot sitt nakna bröst. Karin tittar på dem och ser så lycklig ut. Där sitter de alltså hemma i sin säng och alla har det så bra. Jag känner mig väldigt lycklig själv över att få vara med om så här fantastiska saker.

 

En liten stund senare gnäller han och Karin lägger honom vid sitt bröst. Han får fint tag om bröstvårtan och suger med helt rätt sugteknik från början. En kvart senare börjar Karin få sammandragningar igen. Fram till dess har hon inte blött något alls. Jag drar försiktigt i navelsträngen samtidigt som jag stöder med den andra handen över livmoderns övre del. Men den vill inte släppa. Jag föreslår Karin att sätta sig på huk över hinken på golvet, men det är svårt för henne att slappna av där, så vi går in på toaletten, medan den lille gossen ligger tryggt hos sin far.

 

Inne på toaletten sätter sig Karin på toastolen med en rondskål nere i toalettstolen. Jag drar lite i navelsträngen igen och nu lossnar den fint och det är lätt att fånga upp den. Det kommer en del blod och koagler i samband med detta, men allt ryms i rondskålen där moderkakan ligger så jag förstår att det inte är så stora mängder. Det rinner en fin stråle av blod från slidan men jag uppskattar att det sammanlagt inte är mer än en halv deciliter innan Karin har fått på sig en jätteblöja och ett par tunna sjukhustrosor. Jag torkar av hennes fötter och ben från blod och så går hon in i sovrummet igen. Hon sitter i stolen bredvid sängen med sin son i famnen medan jag och Magnus bäddar rent i sängen och sedan får hon lägga sig tillrätta. Hon känner sig lite yr. Inte så konstigt efter en så snabb födsel! Jag känner på livmodern som drar ihop sig fint när jag försiktigt masserar den. Det rinner sparsamt med blod.

 

Så breder jag ut ett plastat papper på badrumsgolvet för att undersöka moderkakan. Det är koagler i den som jag försiktigt föser bort. Studerar den sida som suttit mot livmodern noggrant för att undersöka om någon liten bit kan vara kvar inne i livmodern, men den är hel och fin. Fosterhinnorna är också fullständiga, navelsträngen har tre kärl precis som den skall och jag tycker hela moderkakan är väldigt vacker med sitt väl förgrenade kärlträd. Jag frågar om de vill ha den kvar, men de har inte tillgång till någon trädgård där de kan gräva ner den, så jag tar med den hem för att gräva ner den vid mina rosor. Jag träffade en norsk hemförlossningsbarnmorska en gång som alltid brukade göra så och hon sa sig ha så fantastiska rosor!

 

Magnus ringer efter pojkarna som snabbt är på plats. De tycks nöjda med sin bror, men verkar inte tycka det är så märkvärdigt med att han fötts hemma. De får lite bullar och vi andra dricker te och äter rostat bröd. Jag och Magnus hjälps åt att väga den lille gossen i en långpanna på hushållsvågen. Jag bestämmer mig för att han väger 3260 gram. Han sprattlar och gillar inte alls att ligga där, så jag får höfta till med något, men det verkar mest troligt att vikten ligger så. Ovanpå byrån breder jag ut en flanellfilt och där får han ligga när vi hjälps åt att mäta honom. Hela 49 cm lång och jag tycker han är stor för att ha fötts ett par veckor före utsatt datum.

 

Han är så söt med sitt blonda hår och en liten skrattgrop, allt är helt perfekt när jag undersöker honom.

En stund senare packar jag ihop syrgastub, instrument och mina väskor och tar ajö av familjen. Det har varit en fin upplevelse och när jag kör därifrån i den vackra vårkvällen är jag fylld av glädje och livsmod. Det är svårt att beskriva de här glada lyckokänslorna!

 

Eva-Maria Wassberg, leg barnmorska

 

Bilden visar skulpturen ”födande” av konstnären Ulrika Ernestam Östberg. Hennes ateljé hittar du i Gustavsbergs Gamla Porslinsfabrik, söder om Stockholm och hennes hemsida på:
http://www.ernestamostberg.se/konsten.html 
gravida_kvinnor_480.jpg

Jag hade sett en bild på en av hennes skulpturer som visar en födande kvinna när jag var gravid och känt mig sällsamt dragen till den. Under förlossningen dök bilden upp framför mitt inre öga flera gånger och hjälpte mig mycket genom värkarna.

 

Hemfödsel i fullmånetid

En tidig januarimorgon när snön låg krispig över ett blåfruset landskap och fullmånen stod stor och rund vid horisonten, satte jag mig i Barnmorskebilen och körde ett antal mil till en familj som väntade sitt andra barn. Att få vara med där var så fint och jag kände mig väldigt ödmjuk inför denna upplevelse.

Kvinnan som födde delar här med sig till allmänheten om sin upplevelse – varsågoda!

Det rådde vargavinter

i hela Sverige den vintern då Lillebror kom. Snön låg metertjock och det blev trafikkaos varje gång vinterstormarna drog över vårt avlånga land. Lillebror var beräknad till att komma i mitten av januari. Men med en storasyster som valde att titta ut fyra dagar ”för tidigt” tänkte vi att han skulle komma i början av månaden. Vi förberedde vår hemförlossning med att blåsa upp förlossningspoolen, köpa hem färska snittblommor, ladda alla ljusstakar och ljuslyktor med ljus, ladda ipoden, hämta material-lådan från sjukhuset och lägga fram handdukar och bebikläder. Beräknat förlossningsdatum både kom och gick. Jag drack Hallonbladste, bakade kakor och gick i trappor. Till slut bad jag min barnmorska lossa hinnpolerna, men det resulterade bara i förvärkar som höll i sig på dagarna och stannade av på kvällarna. Nu började jag också oroa mig för att bebisen skulle komma på min födelsedag, 30 januari, och inte få en egen födelsedag. Jag hade hört att det föds fler bebisar vid fullmåne och nästa fullmåne skulle inträffa på min födelsedag. Jag sa till Pappan ”ja då kommer bebisen på min födelsedag”. Och det gjorde den mycket riktigt.

Jag vaknade klockan tre på natten av värkar. Jag trodde att det var förvärkar igen och tänkte att det var lika bra att gå upp och röra på mig lite grann så att de skulle försvinna. Pappan som hade somnat på soffan lyfte huvudet när jag kom ner (han hade slutat sätta sig upp varje gång han hörde att jag var uppe för att kissa på nätterna) och undrade om det var dags. ”Bara förvärkar” viskade jag. ”Fortsätt sov du.” Varpå han somnade igen. Jag gick runt en stund och vid halv fem väckte jag Pappan igen och sa ”det är nog på gång i alla fall”.  Lite fostervatten hade nu också börjat sippra ut. Vi ringde mina föräldrar och sa att vi kommer bort med storasyster. Pappan väckte henne försiktigt och tog ner henne till soffan där jag gick runt. Medan han klädde på henne ytterkläderna pratade vi med henne och förklarade att nu var hennes lillebror eller lillasyster på väg och att hon och pappa fick laga tårta till mig när hon kom tillbaka från mormor och morfar. Och då skulle det ju även bli en födelsedagstårta för hennes syskon. Hon var spänd av förväntan.

Medan Pappan körde Storasyster ringde jag Eva-Maria, en av våra barnmorskor, som hade jour den natten. Jag berättade att jag hade haft värkar sedan klockan tre men att det var 10 minuter emellan och att jag kände mig ganska lugn. Vi bestämde att vi skulle avvakta.

När Pappan kom tillbaka efter tjugo minuter började det mer att rinna fostervatten vid värkarna. Jag ställde mig på en handduk, då jag inte ville ha någon binda som skulle kännas tajt och ”energi tillstoppande”. Då såg vi att det vattnet som rann ut var lite missfärgat, så Pappan ringde upp Eva-Maria som beslutade sig för att komma och kolla läget.

Medan Pappan lagade te åt oss tände jag upp vardagsrummet med alla de levande ljus som vi hade förberett. Det luktade underbart av liljorna vi inhandlat ”en masse”. Jag satte på ipoden med lugn meditationsmusik och slog mig ner i sackosäcken. Pappan kom med teet och satte sig bakom mig och masserade min rygg. Vi hade det riktigt mysigt där vi satt och småpratade i gryningsmörkret.

Efter en stund började jag känna mig illamående, och i det att Eva-Maria kom in genom dörren kräktes jag i en hink. När värken var över och jag fått en handduk och lite vatten att dricka sa vi hej till varandra. Eva-Maria frågade lite frågor för att kolla av läget och jag kände mig vid gott mod. Fylld av energi och nöjd med att värkarbetet äntligen hade startat. Eva-Maria undersökte mig och konstaterar att livmodertappen fortfarande var delvis bibehållen och yttre modermunnen kraftigt bakåt riktad. Jag kände ett styng av missmod att jag inte var öppen något ännu. Tyckte ju ändå att värkarna var kraftiga och att det faktiskt hade börjat på riktigt. Kände mig otålig, men visste ju att det kunde gå fort ändå. Pappan satte på vattnet till förlossningspoolen.

Tjugo minuter efter Eva-Maria anlände barnmorska nummer två, Johanna. Vi sa hej till varandra och jag kände att värkarna började påverkade mig ganska mycket nu och att jag började bli lite ”dimmig”. Jag reste mig från saccosäcken och ställde mig på knä på en madrass på golvet, med huvudet i Pappans knä. Värkarna kom nu med tre minuters intervall och var kraftiga. Jag kände att jag verkligen måste koncentrera mig på att vara helt avslappnad och tung. Eva-Maria provade ”Rebozo”, sjal runt magen för att avlasta min rygg, men det kändes inte bra. Johanna provade att massera min korsrygg och det blev sedan livsviktigt för mig genom resten av förlossningen. Det och att få borra in mitt huvud mot Pappans bröstkorg.

Klockan tio gjorde Johanna en ny undersökning. Jag var öppen tre centimeter. Tyckte inte att det lät så mycket men jag kände att värkarna var så kraftiga att det verkligen var på gång nu. När jag hade rest mig upp från att ha legat på madrassen och blivit undersökt, kände jag att krystvärkarna kom smygande. De var som en befrielse. Tyckte att smärtan vid värken avtog när jag småkrystade emot. Stod nu upp och höll om Pappans hals. Kände att jag ville bada, men att jag måste vänta ut några värkar som kändes extra kraftiga. Vid en värk såg jag rummet i svartvitt och som genom en krossad spegel.

Jag blev rädd, men sa till mig själv ”jag fixar det här, det är nu det gäller”. Det kändes som min egen resa. Trots detta kändes det som att jag på allvar höll på att somna mellan värkarna. Det kändes skönt när Johanna förklarade för mig att det är kroppen som gör så för att hämta kraft. Efter ytterligare några värkar kände jag mig redo att gå i poolen. Pappan hjälpte mig av med mitt nattlinne och jag klev i. Det kändes underbart med vatten mot kroppen. Något lite för varmt, men Eva-Maria förklarade att det var 37 grader som det skall vara. Eva-Maria har den senaste timmen fått springa med varmvatten från spisen och vattenkokaren till poolen. Varmvattnet har tagit slut när bara hälften av poolen var fylld. Men nu var det perfekt temperatur för att föda barn. Jag stod på alla fyra i poolen och lutade huvudet mot Pappan som hängde över kanten framför mig. Jag kom på mig själv med att jag inte hade tagit i nästan något vid krystvärkarna och insåg att barnet inte skulle komma ut om jag inte tog i lite nu. Jag började krysta på allvar vid mina långa och kraftfulla krystvärkar. Eva-Maria lyssnade på bebisen som var pigg och hade fina hjärtljud. Johanna masserade min korsrygg och höll emot barnets huvud. Bebisen skall komma ut på en värk då den föds under vatten. Hon sa att nästa värk får jag ta i så att hela bebisen kommer på en gång.

Jag tog i allt vad jag hade och lite till. Ut kom Lillebror. Han hade navelsträngen ett varv om halsen, ett varv om armen och ett varv runt benet. Det var också en äkta knut på navelsträngen som var ca en meter lång. Lillebror skrek och Johanna trasslade ut honom och gav honom till mig, som nu hade vänt mig om och satt mig till rätta med Pappan bakom mig utanför poolen. Lillebror var så fin och han studerar oss med sina mörka ögon. Vi försökte lägga på honom en handduk men den blev snabbt blöt och kall. Jag höll hans lilla kropp tätt intill min i det varma vattnet. Han tittade och tittade på oss och vi på honom, samtidigt som vi småpratade med honom och välkomnade honom till världen och till oss. Efter tio minuter klippte Pappan navelsträngen då den hade slutat att pulsera. Pappan tog upp Lillebror och lindade in honom i en varm, torr handduk.

Jag reste mig upp och gick ur badet. Satte mig på huk för att försöka föda fram moderkakan. Det hände ingenting. Jag lade mig ner på madrassen så att barnmorskorna kunde undersöka mig och jag ammade Lillebror för att moderkakan skulle ge med sig. Men den ville inte. Jag fick en spruta Syntocinon för att livmodern skulle dra ihop sig och moderkakan lossna. Då slutligen, en timma efter förlossningen, krystade jag ut moderkakan. Eva-Maria undersökte den. Den såg fin ut. Vi sparade den i frysen för att gräva ner den i trädgården när tjälen gått ur marken.

Vi tog farväl av Johanna som var tvungen att åka till sitt andra jobba på förlossningskliniken. Barnmorskan Lina anlände i samma stund. Vi sa hej till Lina och hon undersökte sedan Lillebror. Han var en fin liten kille på 53 cm och 3 950 gram tung. Han skrek när vi lade honom på den handduksförsedda brickan på hushållsvågen. Pappan klädde Lillebror. Lina följde mig till duschen och assisterar med tvättlappar och tvål. Det kändes lyxigt!

Väl tillbaka i soffan kände jag mig helt tom på energi. Vi tackade nej till barnmorskornas erbjudande om att laga te och smörgås. Vi vill bara vara ensamma. Båda två var alldeles utmattade och orkade inte ens äta. Barnmorskorna packade ihop sina saker och smög sig ut medan vi tre satt lyckliga och tätt sammanslingrade, hemma, i vår egen soffa, tre timmar efter förlossningen. Det var en underbar känsla, att vara hemma i vårt egna vardagsrum, och för bara några timmar sedan föddes våran son här. Efter ytterligare en timma kom mormor och morfar med Storasyster. Storasyster tittade nyfiket på Lillebror. Hon ville hålla honom. Vi lade honom på en kudde i hennes knä och de tittade undersökande på varandra. Det var inte så mycket mer med det, men när farmor och farfar kom lite senare hörde man stoltheten i hennes röst när hon visade honom i soffan bredvid mig. Och hon var sedan noga med att påpeka att tårtan vi åt var både för Mamma och Lillebror.

———

Tack kära föderska för att vi får dela din berättelse här!

Eva-Maria

 

Lilla snabba Trulsa

Hon var punktlig, vår lilla Trulsa.

 

47 minuter in på utsatt datum kom hon till oss. Den sista tiden före hennes födelse var jag lätt manisk. Jag målade om väggar och skåpsluckor, sydde, slipade och boade värre än någonsin.

Det var härligt! Jag som är en utpräglad morgonmänniska höll igång sent om nätterna och var ändå lika pigg om morgnarna.

 

Min granne och jag gick och putade i kapp med våra vackra magar, förväntade dagarna efter varandra. Så födde hon en söndagsmorgon, fyra dagar ”för tidigt”. Jag grät för att hon hade fått sin drömflicka efter två söner. Jag grät för att allt gått så bra och att det ej blivit en långdragen skräckförlossning. Dessutom grät jag för att jag längtade än intensivare efter att vår lilla baby skulle komma.

 

De två och ett halvt dygnen tills vår lilla kom kändes enormt långa och rastlösa. Jag intalade mig att det skulle dröja åtminstone till helgen innan min förlossning skulle sätta igång.

 

På tisdagskvällen gick Anders och jag och lade oss, någon gång mellan elva och halv tolv. Jag hade sovit högst tio minuter när jag kvart i tolv vaknade av att en skvätt av något varmt och blött ”flög ut” ur underlivet. Jag studsade upp och in på toaletten. Det måste ju vara fostervatten tänkte jag, men ytterst lite. Sittandes på toa började jag att skaka, nästan frossa och det körde i magen. Tillbaka i sängen bestämde jag mig för att ringa min barnmorska Christina och säga att det nog började bli dags. Jag kände mig orolig i kroppen. Anders lyssnade på hjärtljuden med trätratten. Babyn lät lika pigg som den gjort hela graviditeten. Jag ringde upp precis vid midnatt och medan vi pratade kände jag en första antydan till sammandragning. Christina sade att hon skulle köra direkt, hon tyckte att jag lät ”påverkad”. Jag fick strax en mer kännbar sammandragning och frös fortfarande hejdlöst. Duschen kändes frestande och jag skyndade dit. Anders fick fart, tände en brasa, låste upp dörren och hämtade nektar och vatten m.m. till mig. Han tog dessutom tid på sammandragningarna vilka nu kom tätt och var starka.

 

Jag njöt av att äntligen vara i förlossningsarbetet, jag log. Frossan avtog. Det varma vattnet som strilade över min kropp var ljuvligt. Jag lyckades till min egen förvåning verkligen att slappna av. Jag koncentrerade mig, blickade på det rosa snirkliga blommönstret i duschen. Försvann in i dess virvlar och krusiduller. Mina höfter rörde sig i evighetsformering ( ”konsum-märkesform” ), det kändes så bra. Vi släckte i duschrummet och Anders tände ett stearinljus. Ju intensivare sammandragningen var desto mer knäböjde jag i min gungande ”födelsedans”.

 

Plötsligt kändes en liten krysttendens. Redan!

 

Jag undersökte mig själv och kände huvudet en fingerlängd upp. (Hej lilla bebis!)

 

Det dröjde inte länge, så fick jag en värk vars kraft universums alla stjärnor applåderade åt. Mitt lilla barn!!

 

Hennes huvud träder fram och sekunderna efter anländer Christina. Här kommer kroppen, här föds hela lilla underbara Trulsa. Så snabbt det gick, Gode Gud. Hon är redan född! (Efteråt har vi räknat till 16 värkar sammanlagt!).

 

Känslan av den lilla blöta kroppen, hennes lilla huvud vilandes i min hand. Mörka mörka kloka ögon. Doften av nyfött barn. Änglars tysta närvaro. En lillasyster! Halleluja!

 

Storasyster Ebba 3 ½ år hoppar upp och ned av glädje. Hon kom in i badrummet fem minuter innan själva födelsen, stod bakom sin knäande far, och väntade på sin syster som hon längtat efter så intensivt.

Storebröderna, Joel och Leo, sov gott då mamma födde. De väcks och vårt hus fylls av den största fridfulla glädjen man tänka sig kan.

 

När jag tänker på denna höstnatten, känns den som förtrollad och som om tiden stod stilla, som om vi, vår familj, vårt hus plockats ut och slutits in i en bubbla som svävar i en egen dimension skild från övriga världen runtomkring…

 

När jag sluter mina händer kring min lilla dotters huvud kan jag återkalla den fantastiska känslan av att föda henne. Jag är så oerhört tacksam och glad.

 

Tack Gode Gud i himmelen.

Lotta Cronander

 

Mitt i natten: gäst på förlossningsavdelning & skakande nattligt möte

Tack kära vänner att jag fick dela er och min upplevelse här på hemsidan…

I tisdags kväll ringer en kvinna som jag har känt så länge jag kan minnas. Vi är i samma ålder och har bokstavligt delat glädje och sorg tillsammans. Hon är nu gravid och har gått över tiden en vecka ungefär, detta barn är hennes andra och det var över sju år sedan första barnet så tacksamheten över att graviditeten denna gång gått bra är enorm.

Hon ringer för hon har äntligen fått lite värkar, de kommer oregelbundet men gör ont och är starka. Jag blir så glad för hennes och hennes mans skull att det kanske är dags nu, mina ögon tåras och jag är själv full av förväntan.  Ute är det en av vinterns kallaste kvällar, det är så outsägligt vackert med mängder av snö.

När jag kommer hem till familjen är det full fart i huset, mormor är där för att sova över och vara med den blivande storasystern. Mormor har klockat värkarna de senaste timmarna med exakthet, hon är uppenbart orolig och nervös. Jag kramar om familjen och för att bryta nervositeten frågar jag om det finns något kaffe? Mormor skrider snabbt till verket med sin nya uppgift.

Vi sätter oss vid köksbordet kvinnan och jag, övriga familjen återgår strax till sina favorit TV-program i soffan. Klockan är runt sju när vi tar en kopp kaffe, det hinner komma några värkar som tar i ordentligt. Kvinnan reser sig upp under värkarna och lutar sig över kösbordet och andas lugnt och rytmiskt med. Det är så härligt för mig att se henne helt naturligt falla in i rollen som föderska och lita helt till sin egen kropps förmåga att klara detta.

Vi går undan och undersöker på ett lugnt rum. Jag känner på den stora magen och förstår att det är ett barn som väger fyra kilo eller mer och mamman är liten, känner mig inte orolig.  Första barnet vägde över fyra kilo det med och hon kom ut som hon skulle.

Modermunnen är mjuk och mycket töjbar och öppen ungefär fyra centimeter, men fortfarande är värkarna glesa med åtta minuters mellanrum. Jag sätter tratten över barnets rygg och lyssnar en lång stund, mamman har inga problem att ligga på rygg en stund, hjärtat tickar på så fint med flera toppar av hjärljuden. Barnetsparkar och rör sig så den stora magen böljar.

Det är inte riktigt dags att åka till sjukhus ännu, jag föreslå ett bad för att slappna av och mamman kryper ned i det heta vattnet. Under tiden mamman badar spelar jag och mormor fia med storasyster som är alldeles uppe i varv och sms-ar med farfar och kusinerna att nu har mamma värkar!

Efter ca 45 min kommer mamman upp ur badet, det var inte alls bekvämt, magen är för stor och hon hittar ingen bra ställning i badkaret. Hon vill gärna kunna luta sig framåt, det känns bäst. Nu kommer värkarna tätare, mamman andas fint i värkarna jag hjälper till med att pressa på höfterna under värken och stryka ut spänningarna mellan värkarna. Vi har funnit en rytm. Pappan sitter trygg och lugn i soffan.

Vi undersöker igen och nu är modermunnen öppen fem till sex cm, huvudet står ganska högt och fosterhinnorna buktar ned framför barnets huvud. För att resan till sjukhuset inte skall bli för jobbig säger jag att det är nog dags att åka till sjukhuset nu.

Nu blir det fart i huset, mormor känner sig orolig dottern och blir så nervös att hon känner sig sjuk. ”- Mamma du måste kolla om jag har feber”

Pappan lugnar alla med att precis ha koll på läget, han startar bilen så den blir varm. Packar in grejerna och talar lugnande till mormor och dottern som gråter en stund men lugnar sig och är glad när vi åker.

Vi kommer till sjukhuset efter en försiktig bilfärd i kylan och halkan. Under resan har termometern varit nere på -15 grader på sina ställen. Mamman tar sig mödosamt ut bilen, det var en jobbig bilfärd då det var omöjligt att luta sig framåt sittande i bilen, men glad att äntligen snart få se sitt lilla barn.

Vi står alla tre utanför förlossningen med knarrande snö under skorna och kylan biter hårt i kindrna, förväntansfulla.

Vi blir insläppta och visade in på ett förlossningsrum, en barnmorska och en barnmorskestudent möter oss i korridoren välkomnande och glada. Det känns lite nervöst att jag som barnmorska är med och hur ställer de sig till min närvaro? Men sen tänker jag, äh jag bryr mej inte om hur de känner. Det är ju kvinnan och mannens förlossning.

Värkarna kommer när mannen och kvinnan berättar om hur det har varit hemma, kvinnan lutar sig fram och andas lugnt och metodiskt under värk samtidigt som jag pressar över höfterna. Mamman är lugn och känner sig tacksam och trygg att vi båda är där för henne.

Personalen frågar direkt vad hon vill ha för smärtlindring, mamman känner att hon inte vill ha något förutom lustgas.

Nu klär personalen på sjukhuset på henne en sjukhus-skjorta och lägger henne i sängen för undersökning och ctg-kurva, det gör ont att ligga under värken och jag ser att hon blir lite rädd. Personalen erbjuder ganska omgående att ta hål på hinnorna för att det skall gå snabbare men kvinnan tycker att det är lagom så hon vill gärna vänta. Jag lugnar och hjälper till med att pressa på hennes knän istället, det tycker hon känns bra. Hon börjar andas lustgas, hon tycker att det är skönt att bli lite flummig.

Barnet mår bra i magen så när ctg-kurvan gått nästan en timma ringer vi och frågar om de kan koppla bort den för att mamman skall kunna ändra ställning, det är så jobbigt att sitta bakåtlutad hon vill stå upp.

Det går bra, nu står mamman upp och lutar sig över sängen pappan hjälper till att pressa på höfterna. Med sina stora och starka manshänder lägger han ett avlastande och skönt tryck på höfterna. Jag hjälper till med andning och att massera mellan värkarna. Mamman har mycket ont nu och tycker att det är jätteskönt att stå upp. Vi kommer in i en rytm och gör vårt jobb alla tre som världens bästa team! Mitt hjärta nästan spricker av stolthet när jag ser min fantastiska vän vara en sådan stark barnaföderska.

Någon timma går och det är dags för undersökning och CTG igen. Att lägga sig ner på en hård förlossnings säng är inte lätt nu när fogarna värker och hela kroppen vill bara stå upp.  Men hon är fantastisk, utan gäll lägger hon sig för att bli undersökt och CTG kopplas på, nu vill de sätta på en skalpelektrod på barnets huvud och ta hål på hinnorna för att det skall skynda på. Vi fortsätter stötta, nu pressar pappa på knäna det tycker hon är skönt.

När nästan en timma på rygg har gått igen tycker vi att det borde bli dags att kunna koppla av kurvan barnet mår ju så bra.

Mamman känner att hon vill börja trycka, jag frågar om jag får undersöka för att se om det är långt kvar. Det går bra, jag känner mig lite olydig för jag är ju inte i tjänst på detta sjukhuet. Nu känner jag inget av huvudet på utsidan, modermunnen är nästan fullvidgad. Det finns en liten mjuk kant mot ena delen av barnets huvud som när värken kommer och mamman trycker på försvinner helt. Huvudet tar sig fram så fint, det är mycket kraft. Mamman vill ställa sig upp för hon upplever att hon inte kan ta i som hon vill, får ingen kraft när hon ligger. Vi ringer på personalen som kommer in och undersöker och hjälper mamman upp till stående.

När hon står tar det inte lång tid tills hon börjar låta sådär av urkraft. Hon krystar några gånger och nu vill barnmorskorna att hon skall upp i sängen igen om hon skall föda, det blir lättare efteråt påstår de.

Hon ligger på sidan, mannen håller hennes händer och jag håller ena benet.  Helt fantastiskt krystar hon fram huvudet, barnet mår bra hela tiden och mamman  krystar lugnt ut kroppen när sista värken kommer. Barnet skriker högljutt direkt, vi har bett att man inte skall klampa navelsträngen för att barnet skall få det sista tillskottet av blod från moderkakan.

Det blev en fin gosse som vägde 4490g och var 54cm lång.

Jag var stolt över min fantastiska vän och hennes starke man som stöttat och varit så närvarande. Jag körde försiktigt ut ur stan och på min väg hem överfull av tankar kl 03:00 kör jag ensam hemåt i natten  då stoppas jag av Polisen mitt ute i skogen. ”-Har vi bråttom?!” säger en myndig och barsk Polis i min egen ålder. ”- Vaa körde jag för fort?”  Jag fattade ingenting, jag trodde att bilen bakom tyckte att jag kört för långsamt. ”- Ja du körde 80 på 50 väg genom samhället det drar vi körkortet för!” ”-Samhället, jag har inte sett något samhälle…. förlåt, förlåt det var inte meningen jag missade…(munnen bara gick och de såg hur förvånad jag såg ut, som en fågelholk).. jag är Barnmorska och kom just från en förlossning som var så fin, allt gick så bra… jag behöver bli avbruten av den andre polisen som säger ”-Är du Barnmorska?! Jag tänker då inte skriva böter på en Barnmorska, ni är ju sådana hjältar ni gör en fantastisk insats. Men kör försiktigt och tänk på ditt eget liv som omväxling till att rädda livet på andra.”

Vi säger hej då och jag sänder en tacksam tanke till Gud som gett mig en tankeställare utan att det behövde kosta så mycket.

Är det så man ser på oss? Livräddare… fin tanke. Med ett tacksamt leende på läpparna kör jag försiktig hem ensam i den gnistrande vinternatten.

/Johanna Sedeborn Barnmorska

 

När Manne kom - A Perfect Day

Nomi (5 år) och jag höll oss hemma under dagen, jag kände av någon anledning inte för att ta mig ut och iväg. Det låg något nytt i luften, jag ville ha det fint omkring mig. Hela förmiddagen städade vi hemma. En stund mitt på dagen kom min vän Lycka till oss. Vi skrattade mycket tillsammans, som vi brukar när vi ses, och jag sa att nu tror jag att jag skrattar igång förlossningen, magen guppar så. Det skulle visa sig vara sant.

Under eftermiddagen satt jag, Nomi och Jona (7 år) med en annan vän och hennes ettåring ute på terrassen i solen. Hon bjöd på äppelpaj. Då och då drog livmodern ihop sig och jag fick ta några andetag. Var det inte lite starkare än vanliga förvärkar? Det kändes annorlunda i kroppen, men jag var inte säker på att det var ”på riktigt”. 15.20 skickar jag i alla fall, för säkerhets skull, ett sms till Andreas: ”kanske att du ska komma hem lite tidigare.. ok? Kram m”. Jag känner att jag inte vill vara ensam med barnen och med tanke på att förra förlossningen gick så snabbt vill jag inte missa att kalla hem honom i tid. Några grannar tittar förbi och frågar om det är dags snart. Jag svarar att jag tror det är dags idag! Halv fyra går min kompis hem och jag och Nomi tappar upp ett bad och kryper ner, jag känner mig lite frusen.

Väl i badet tar värkarna i och jag får be barnen att inte störa mig när jag blundar, men emellan kan vi prata som vanligt. Nu vågar jag säga till dem att jag tror bebisen ska komma idag, men att det kan ta lång tid. De ropar ”JAAA!” och blir upplivade. I min drömförlossning ville jag att hela familjen skulle vara samlad när bebisen kom, tänkte att det kunde vara fint för storasyskonen att få vara med. Nu verkar det bli så. Det är fredag eftermiddag, alla är hemma (nåja, Andreas är på väg), friska, lugna och laddade!

Andreas ringer och frågar om han kan cykla förbi en leksaksaffär på vägen hem, Jona ska på kalas dagen efter. Efter viss tvekan säger jag att det kanske ändå är bäst att han cyklar raka vägen hem. Efteråt kan jag bara tacka min starka intuition! Kvart i fyra kommer Andreas och det känns skönt, nu kan han fokusera på barnen och jag på värkarna som plötsligt blir mycket starkare. Jag och Nomi ser små vita flagor som flyter på ytan och jag förstår att vattnet gått – kanske dags att ringa barnmorskan även om jag bara hållit på en halvtimme och liksom inte litar helt på att det kan vara värt att hon kommer redan. Andreas ringer i alla fall och sitter sen med mig och det är skönt för nu tar det verkligen i ordentligt. Herregud! Det är så här det känns, tänk att man glömmer mellan gångerna. Det är så starkt, så häftigt. Enda sättet är att bara vara i det, andas med det, ett steg i taget. Tänker ”all respekt åt alla kvinnor som någonsin fött barn – det är ingen lätt uppgift”.

Jag håller Andreas hand, det hjälper. Men värkarna är så starka, känns som att jag öppnar mig flera centimeter varje gång. Jag ljudar mig genom värkarna, det är skönt, ett djupt ”öööååååhh”. Tänker att jag förstår att om man kämpar emot de här krafterna skulle det kännas som att drunkna. Men jag flyter med. Vid några tillfällen blir jag ensam, Andreas ska hämta madrassen på vinden för att göra i ordning en plats att föda på, sen kommer en granne som har kantareller i vår frys som hon vill hämta, men min känsla är ändå att han är väldigt närvarande med mig där jag befinner mig. Även detta fanns med i min drömförlossning, att vi skulle vara nära varandra. Han känns lugn, trygg, glad och närvarande. Min älskade. Kanske är han världens coolaste man, som agerar barnmorska/doula som den självklaraste sak.

Några minuter går sen sköljer den omisskännliga sensationen genom kroppen – dags att trycka ut bebis! Inte redan!? Men det är omöjligt att inte följa med i krystvärkarna, jag försöker andas så mycket som möjligt för att det inte ska gå för snabbt samtidigt som hela kroppen säger till mig att ta i. Jona har hämtat vår nya filmkamera och står på toaletten och filmar. Nomi har stigit upp ur badet och tagit på sig kalasklänning. Men jag märker inte mycket av detta, nu är jag helt upptagen av arbetet och den korta vilan jag får emellan. Andreas finns nära och säger bra saker. Att förflytta mig upp ur badet och till madrassen är det inte tal om. Barnet får komma här, jag har fött i vatten förut och närde en önskan om att få göra det igen.

Jag har, med några fingrar, haft den första hudkontakten med vårt barn, helt klart att ett huvud är på väg. Ber Andreas hålla emot, vill inte att det ska gå för fort (efteråt säger han att han inte visste om man ”fick” hålla emot, men gör som jag säger). Jag ber bebisen att ta det lugnt. Uppmanar mig själv att andas. Det här är de starkaste värkar jag har varit med om, de tar hela kroppen i besittning, men jag är trygg, Andreas säger att han kan se huvudet, påminner om att jag gjort det här förut och vet precis hur man gör. Känner exakt hur barnet flyttar sig nedåt. Halva huvudet ute. Då knackar det på dörren.

Nej, säger jag – vill att Andreas ska stanna hos mig. Nomi brukar ha svårt med att låsa upp dörren, men idag går det fint och det är, som tur är, Johanna (barnmorskan) som kommer (och inte någon kompis till barnen…). Hela huvudet ute. Värkvila. Här blir Andreas lite orolig berättar han för mig senare, och tycker att det är skönt att Johanna finns hos oss. Han visste inte om det var okej att bara huvudet kom ut och att det sen blev en vila. Själv är jag helt i nuet, har inte en sekund under mina förlossningar varit orolig att något är fel, jag bara jobbar på. Så ytterligare en stark sammandragning och Andreas kan ta emot sin son. Magi! Han är här! Han är helt perfekt! Ger till ett litet tjut, sen vilar han lugnt i min famn. Jag sjunger sången för honom. Manne.

Klockan är halv fem, för en timme sedan satt jag ute med en vän och fikade, Andreas har varit hemma i trekvart, för två minuter sedan kom barnmorskan. Omtumlad sitter jag med mitt barn i badkaret. ”Så bråttom du hade.”

Moderkakan kommer en knapp timme senare, den är hel men navelsträngen har ett så kallat hinnfäste (och inte det klassiska livsträdet). Manne är en Lyckobebis, han hade tur som fick födas hemma. På sjukhus, med de rutiner som de har, hade det kanske blivit akut kejsarsnitt då de skulle ha klippt hinnorna för att fästa skalpelektrod. Detta kunde ha lett till att navelsträngen släppt och all syretillförsel till Manne strypts. I annat fall, hade det kunnat bli operation för min del, då de på sjukhus inte tillåter att det tar så lång tid för moderkakan att komma ut. De skulle ha dragit i navelsträngen, den kunde ha lossnat och moderkakan suttit kvar. Återigen tackar jag mig själv för min tillit, min intuition, min starka tro att jag har en kropp som föder bäst ostörd.

Sedan stiger vi upp ur badet, hela familjen hamnar på madrassen i vardagsrummet. Hjärtat i vår lägenhet, med det magiska ljuset vid just den här tiden på dygnet. Barnmorskorna (ja, nu har Eva-Maria hunnit fram också) sätter sig i soffan med sina handarbeten. Vi njuter av varandra och mest av Manne. Min pappa och hans Lena kommer. Vi gråter och skrattar, det är så stort.

Manne vägs och mäts (3750g, 54cm). Jag undersöks (som vanligt inga bristningar). Barnmorskorna lämnar. Kvällen kommer. Vi äter alla med god aptit, sen går vi och lägger oss, hela stora familjen. Jag är rik!

 

En översikt av forskningsresultat angående tillgång till, och säkerheten av hemförlossningar, samt egen upplevelse av att förlösa i hemmet i England.

Nyheten om att jag valt att föda hemma berättades för familjen i Sverige och detta verkade orsaka oro. Det är därför jag känner att det är viktigt att förmedla resultat av forskningsprojekt, angående hemförlossningar, som jag har funnit, och också dela med mig av den positiva upplevelse som det var att föda hemma och som jag kommer värdera högt i många år framöver. Jag bor i England och jobbar också som barnmorska här.

av Jeanette Kinsey, barnmorska, Shropshire, England

Nyheten om att jag valt att föda hemma berättades för familjen i Sverige och detta verkade orsaka oro. Det är därför jag känner att det är viktigt att förmedla resultat av forskningsprojekt, angående hemförlossningar, som jag har funnit, och också dela med mig av den positiva upplevelse som det var att föda hemma och som jag kommer värdera högt i många år framöver. Jag bor i England och jobbar också som barnmorska här.

I Sverige föder 1 promille av kvinnor i hemmet (1). I England är denna siffran 2% (2), vilket innebär över 12.000 födslar per år. I båda länderna visar undersökningar på att fler kvinnor skulle välja att föda hemma om denna valmöjlighet fanns (3,4,5,6). I England, liksom i Sverige, beror det i hög grad på var du bor om du kan välja att föda hemma. Skillnaden är den att i England stöds generellt ideen att kvinnan kan välja var hon hon vill föda sitt barn av regeringen (7,8), och mödravården är på de flesta håll uppbygd så att man kan ge denna service till kvinnor som är bedömda lämpliga, d.v.s lågrisk. 1993 skrev regeringens expertgrupp inom mödravården en rapport vilken tydligt stöder kvinnan i sin rätt till ett informerat val och att detta val är respekterat (7). Sedan denna rapport kom ut har hemfödslar ökat från 1% till 2% (5). I vissa delar av England föder en av tio hemma (2). I Wales har det satts ett mål på att om 10 år ska 10% av kvinnor föda hemma (9), men i Scotland är det fortfarande svårt att arrangera en hemförlossning (10).

I Sverige har socialstyrelsen givit ut allmänna råd om hemförlossning (11), men kvinnan måste själv finna en fristående barnmorska. I England visar den senaste “Health select committee” rapporten på att kvinnor fortfarande ofta inte får information om hemfödsel som alternativ, trots hälsodepartementets försäkran för 2 år sedan om att regeringen hade för avsikt att göra hemförlossningar vidare tillgängliga (12). Royal College of Midwives, gav 2002 ut ett dokument som igen stöder kvinnans valmöjlighet. Hemförlossning borde vara tillgängligt överallt och tillämpat av de flesta, om inte alla, barnmorskor som utövar förlossningsvård (8). 1998 rekommenderade cochrane granskningen att alla lågrisk gravida kvinnor borde bli erbjudna möligheten att överväga en plannerad hemförlossning (13).

Emellertid, säkerheten av planerade hemförlossningar kvarstår som ett kontroversiellt ämne och är orsak till debatt. Sjukhusförlossningar ses ofta som ett tryggare och säkrare alternativ. Det finns dock ett flertal undersökningar som visar på att hemförlossningar är lika säkert som att föda på sjukhus, om inte säkrare. Några av dessa är presenterade här (4,13,14,15,16) I en undersökning (4) av nästan 6000 kvinnor som plannerade hemförlossning vid 37 veckors havandeskap, matchad med en kvinna som plannerade att föda på sjukhus, fann man att assisterade och kejsarsnitts förlossningar halverades. Kvinnorna som födde hemma hade färre episiotomier, mindre chans att få blödning efter förlossningen och behövde mindre farmakologisk smärtlindring. Barnen i föda hemma gruppen hade högre apgar poäng.

Färre bebisar i denna gruppen behövde några upplivningsåtgärder, såsom utsugning av näsa och mun, syrgas via mask eller intubation. Under forskningen inträffade 5 fall av dödfödslar och spädbarnsdöd i den plannerade hemmaförlossnings-gruppen, emellertid de två dödfödslar som inträffade var förflyttade till sjukhus före eller under förlossningsarbete. Lika många fall (5) inträffade också i den gruppen som plannerade att föda på sjukhus. 16% av kvinnor förflyttades till sjukhus sent i graviditeten eller under förlossningsarbetet, de flesta av dessa var förstföderskor. I huvudsak verkar det som att en kvinna som är väl vald och undersökt för en plannerad hemförlossning inte utsätter sig själv eller sitt barn för någon större risk än en kvinna av liknande lågriskprofil som föder på sjukhus (14). En studie i USA vid samma tidpunkt stöder denna åsikt så länge vård ges av kvalificerad personal och inom ett system som främjar förflyttning till sjukhus, när detta är nödvändigt (15). Också Olsen skriver att hemförlossning är ett acceptabelt alternativ för väl valda gravida kvinnor och leder till en reduktion av medicinska ingripanden (16).

Denna studie omfattar mer än 24000 lågrisk gravida kvinnor och analyserar mortalitet och morbiditet, såsom apgar poäng, bristningar och medicinska ingripanden. Så sent som 1998 kunde kvinnor i Brittiska Columbia börja välja att föda hemma med en reglerad barnmorska närvarande. En undersöknng utfördes här av alla hemförlossningar under 1998-1999, vilket var 862 födslar (17). Målet var att utvärdera säkerheten av hemförlossningar. Man fann att kvinnor som föder hemma med en barnmorska närvarande hade färre procedurer under förlossningen än de som födde på sjukhus och där var ingen ökad risk för moder eller barn associerad med plannerad hemfödsel under en barnmorskas vård.

Medans hemförlossning är ett säkert alternativ för kvinnor utan komplikationer så är det inte rådligt för kvinnor som är i en högrisk kategori (6,18). Barnmorskor som närvarar vid en hemförlossning måste vara utbildade i att känna igen problem tidigt och måste vara kunniga i mer praktiska procedurer än de kanske förväntas utöva på sjukhus. Speciellt återupplivning av den nyfödde och obstetriska kritiska situationer är områden som barnmorskan måste träna sig i ofta, och lämplig utrustning måste finnas på plats (4,6). Anderson konstaterar i en presentation, att barnmorskor som utbildat sig och arbetat enbart på sjukhus där de är omgivna av foster i kritiska situationer , blödningar och akuta förlossningar har kanske utvecklat en fundamental misstro i normalitet och säkerhet när det gäller barnafödande (5).

Egen upplevelse

Efter födelsen av vår första dotter, som var på sjukhus, visste jag att jag skulle vilja föda hemma nästa gång. Jag hade inget emot att föda på sjukhus första gången eftersom det var platsen jag behövde vara på då. Jag blev väl omhändetagen och hade en okomplicerad förlossning fem timmar efter en barnmorska hade tagit hål på fosterhinnorna. Elisa vägde 2520 gram vid 39 veckors havandeskap. Detta var anledningen till att beslut tagits om att förlossningsarbetet borde sättas igång. Jag använde en TENS apparat och lustgas som smärtlindring. (Elisa ökade snart i vikt och mår väl) Jag kände efter denna upplevelse en tillit till min egen kropp. Jag har sett så många kvinnor gå igenom förlossningsprocessen och många gånger förundrats av den inre styrka som de har att föda fram sitt barn.

Nu vet jag att den styrkan bara kommer till kvinnan under denna process, men de som är runt omkring kvinnan vid denna tidpunkt måste lyssna in till den blivande mamman för att hon ska kunna behålla den styrkan och koncentrationen. Jag känner att detta kan bäst hända i en hemmalik miljö. Det finns också många studier som understryker miljöns influens över förlossningsarbetets fortgång, och att hemmaförlossningar kräver mindre användning av medicinsk förstärkning av förlossningsarbetet, eftersom kvinnan är mer avspänd i sitt hem (5,19,20).

Så när jag blev gravid igen i slutet av 2002 diskuterade jag och min man möjligheten av att ha en hemförlossning, och bestämde oss för att om graviditeten gått väl vid tidpunkten för födelsen så var detta vårt önskemål. Jag var medveten om att en situation som behövde förflyttning till sjukhus kunde uppstå.

I det “länet”, Shropshire, där vi bor finns det ett centralsjukhus, där all medicinsk personal finns tillgänglig och där finns också en neonatal intensivvårdsavdelning. Dessutom finns det tre mindre uteliggande kvinnokliniker, upp till 4 mil från centralsjukhuset, som är bemannade av enbart barnmorskor. Ett par team av barnmorskor betjänar själva staden och bemannar en separat lågriskavdelning vid centralsjukhuset. Dessa barnmorskor har ansvaret för alla kvinnor genom graviditeten och också för eftervården, dvs hembesök efter hemgång, i minst 10 lagstadgade dagar.

Barnmorskan remitterar till obstetriker vid centralsjukhuset om komplikationer uppstår under graviditeten. De tre uteliggande klinikerna är också utrustade för förlossning i en hemmalik miljö. Kvinnor som är bedömda lågrisk kan välja att föda här. Samma kritierie gäller som för hemförlossning. Detta innebär att kvinnor kan föda närmare till sitt hem och lära känna sitt barn i en mindre enhet där de känner igen all personal, eftersom de träffats genom graviditeten. Igen om komplikationer skulle uppstå under förlossningsarbetet remitterar barnmorskan via ambulans till centralsjukhuset.

Alla barnmorskor är utbildade i återupplivning av det nyfödda barnet och har tillgång till all nödvändig utrustning. De uppdaterar denna utbildning varje sex månader, och arbetar 2-3 månader varannat år på centralsjukhusets förlossningsavdelning. Det är barnmorskor vid de mindre klinikerna, och teamen av barnmorskor i staden, som erbjuder hemförlossning som alternativ.

Under min andra graviditet sågs jag regelbundet av barnmorskorna vid den klinik som är närmast mitt hem, men jag var också remitterad för regelbundna ultraljudsundersökningar vid centralsjukhuset i tredje trimester för att kontrollera tillväxt av fostret. Detta fostret var större och växten avtog inte som vid förra graviditeten, så obstetrikern gav mig sin välsignelse till att ha en hemförlossning och remitterade mig tillbaka till barnmorskeledd vård vid 37 veckors havandeskap. Efter detta gjorde barnmorskan ett hembesök och levererade en låda med utrustning för förlossningen. Detta är rutin så att den mesta av utrustningen finns på plats när barnmorskan anländer. När hon kommer har hon med sig lustgas, petidin, syrgas och utrustning för återupplivning av den nyfödde.

Den 17:e augusti 2003, klockan 18.05, när jag var 40+3, “gick vattnet”. Jag hade haft förverkar under en längre tid, men denna dag hade de känts starkare och fostret kändes lågnt nedträngt. En halvtimma senare ringde jag för att informera barnmorskan. Värkarna kom varje fem minuter, men var inte speciellt starka vid denna tidpunkt. Hon ville komma för att lyssna på fostrets hjärtljud och ta med sig resten av utrustningen. Jag bad henne ta med en stor boll för mig att luta mig mot, som jag visste att de hade i kliniken. Hon ringde barnmorskan som var på beredskap och inväntade henne (Där finns alltid en barnmorska på beredskap och när hemförlossningar är bokade finns det en andra barnmorska på beredskap för att finnas på plats under andra skedet av förlossningen).

Eftersom inte mycket hände sände jag snart tillbaka barnmorskan till kliniken. Men hon ville inte lämna mig utan att först undersöka mig eftersom jag hade förlöst ganska så snabbt förra gången. Hon fann att jag var 4 cm öppnad, men cervix var fortfarande tjock och nu hade jag nästan inga värkar. Jag lovade att jag skulle ringa så snart jag började få verkar igen. Detta hände klockan 23.00, efter en lång promenad genom byn med min man. När vi kom hem kom värkarna tillbaka på en gång, och inom minuter kom de varannan minut och var väldigt starka. Om jag skulle haft en sjukhusförlossning hade detta varit tidpunkten att åka in, men med dessa starka verkar skulle jag inte velat sätta mig i en bil och åka någonstans alls. Istället ringde min man barnmorskan, och hon kom snart.

Jag var redo att gå upp till sovrummet, där vi hade planerat att förlossningen skulle ske. Vår barnvakt Cathy var närvarande, men inte behövd för att se efter Elisa, eftersom hon låg och sov. Så eftersom Cathy är utbildad massör (väl vald barnvakt) så började hon att massera min rygg med lavenderolja, medan jag lutade mig över den tidigare nämnda stora bollen. Cathy arbetade fantastiskt med mig under verkarna och så fortsatte vi till tonerna av Eva Cassidy till krystverkarna kom 01.05. Allt var väldigt lugnt och 01.08 kom Annie, med ena handen före. Eftersom allt gått väl valde jag nu att fortsätta med en helt naturlig förlossning och efterbörden krystades ut en halvtimma senare, efter att Annie ammat en stund. Efter detta konstaterades att inga bristningar uppstått.

Jag förflyttade mig från golvet upp till sängen. Under tiden vägdes Annie, 3070 gram stod vågen på. Sedan ville hon ha mer mjölk och ammade medan de nu två barnmorskorna plockade ihop sin utrustning och lämnade oss. Sedan somnade vi alla tre. Vi sov några timmar, men var redo när Elisa vaknade klockan 8 på morgonen och bad henne titta i moses korgen, där hon tidigare hade lagt sina dockor. Nu fann hon Annie där och utbrast “En bebis!”. Det var ett fantastiskt ögonblick.

Avslutning

Hemförlossning är inte idealiskt, inte heller rekommenderat för alla gravida kvinnor. Emellertid, borde fler kvinnor få chansen att föda hemma. Jag tror att många kvinnor skulle gagna såväl fysiskt, psykiskt och emotionellt av att genomgå en sådan tillfredställande process som det är att planera inför födseln och känslan av att ha större kontroll över situationen, smärtan och sin kropp.

Det kan kanske vara svårt att övertyga läkarkåren, som är utbildade i att behandla högriskgraviditeter och kritiska situationer och det är i dessa områden deras erfarenhet ligger. I vissa fall är kanske detta fallet med barnmorskor också, eftersom det är i sjukhusmiljön de utbildat sig och jobbat under många år och skulle nog känna sig otrygga utan medicinsk uppbackning på plats. Min förhoppning är dock att den forskning som presenterats här kan innebära att kvinnor som väljer att föda hemma får mer stöd i sitt val, och att barnmorkor som stödjer kvinnor i detta valet får uppbackning av kollegor som arbetar i sjukhusmiljön. Jag hoppas också på ett större politiskt stöd i framtiden.

Referenser

(1) C Madison. Personal communication. Jan 2002.

(2) Department of Health. 2003. NHS Maternity Statistcs, England: 2001-2002, London: Office of National Statistics.

(3) Föreningen Föda hemma. www.fodahemma.org

(4) Chamberlain G, Wraight A, Crowley P. Homebirths: The report of the 1994 confidential enquiry by the National Birthday Trust Fund. Carnforth Parthenon Publishing Group, 1997.

(5) Anderson T. MIDIRS Midwifery Digest. Out of the laboratory: back to the darkened room. Vol12, no1, Mar 2002, s 65-69.

(6) Zander L, Chamberlain G. 1999. Place of birth, BMJ 1998;318:721-723.

(7) Department of Health. 1993. Changing Childbirth:Report of the Expert Maternity Group. HMSO:London.

(8) Royal College of Midwives. 2002. Positionpaper 25:Homebirth. RCM. London. Utgiven i RCM Midwives Journal. Vol5, no1, jan 2002, s26-29.

(9) Welsh Assembly Government. 2002. Realising the potential. A strategic framework for Nursing, Midwifery and Healthvisiting in Wales into the 21st century. Briefing Paper 4. Delivering the future in Wales. Cardiff. Welsh Assembly Government.

(10)Scottish Executive. 2001. A framework for maternity services in Scotland, Edinburgh. Scottish Executive.

(11)SOSFS 1990:22(M) Socialstyrelsens allmänna råd om hemförlossning

(12)House of Commons Health Committee. 2003. Choice in Maternity Services. Ninth report of session 2002-03. Vol 1. Report and formal minutes.

(13)Olsen O, Jewell MD. 2000. Home versus hospital birth ( Cochrane Review) The Cochrane Library. Oxford: Update Software, issue 2, 2003

(14)Chamberlain G. Birth at home: a report of the national survey of homebirths in the UK by the National Birthday Trust. Practising midwife, vol 2, no 7, Jul/Aug 1999, s 35-39.

(15)Murphy PA, Fullerton J. Outcomes of intended homebirth in nurse-midwifery practice: a prospective study. Obstetrics and Gynecology, vol 92, no 3, Sept 1998, s 461-470.

(16)Olsen O. Meta-analysis of the saftey of home birth. Birth, vol 24, no 1, Mar 1997, s. 4-13.

(17)Janssen PA, Lee SK, Ryan EM, et al. Outcomes of planned homebirths versus planned hospital births after regulation of midwifery in Brittish Columbia. Canadian Medical Association Journal, vol 166, no 3, 5 February 2002, s 315-323.

(18)Bastian H, Kierse MJNC, Lancaster PAL. Perinatal death associated with planned home births in Australia: population based study. BMJ, vol 317, no 7155, 1998, s 384-388.

(19)Newburn M. Culture, control and the birth environment. The Practsing Midwife. Vol6, no 8, 2003, s. 20-25.

(20)Wickham S. Homebirth: what are the issues. Midwifery Today. Summer 1999, s. 16-18.

 

Mellan två världar
Vandringen mellan dessa två världar var till en början hisnande och lite skrämmande.

 

av Agneta Bergenheim

Vandringen mellan dessa två världar var till en början hisnande och lite skrämmande.

De kollegiala samtalen i fikarummet. Arbetskläderna – uniformen som var det yttre tecknet på att jag tillhörde dem. Arbetsschema som bestämde hur länge jag skulle förlösa. Arbetsplatsmöten, fortbildning, regelbunden lön. Ja, så var det i denna värld som var mig så bekant men som jag samtidigt aldrig riktigt känt mig delaktig i. Jag hade alltid upplevt det för trångt och lågt i tak. Men någon slags trygghet fanns det säkert där eftersom jag upplevde lite oro och känsla av utsatthet de första gångerna jag vandrade in i den ”andra världen”.

De första åren handlade det mycket om att minsann bevisa att det både var säkert att föda hemma och att vi som gick hem var seriösa. Min journalföring var oklanderlig och jag skickade ALLTID in kopior på dem till Socialstyrelsen. På alla journaler och intyg skrev jag tydligt ”Planerad Hemmafödsel”. Socialstyrelsen fick sitt, Barnavårdscentralen sitt och den Mödravårdscentral där kvinnan gått fick sitt. Ja, jag ringde till och med till förlossningsavdelningen och talade om då jag påbörjade en hemmafödsel. Dels för att de uttryckte en önskan om det, och dels för att jag som sagt minsann skulle visa dem! Jag tänkte att detta nog skulle väcka intresse bland kollegorna. Att åtminstone någon skulle vara intresserad av att få veta hur det var … Men tystnaden och bristen på intresse var total. Jag började förstå talesättet att ” man kan dra oxen till ämbaret men man kan ej tvinga honom att dricka”.

Att jag även känslomässigt förstod detta och därmed kunde släppa det berodde på en liten händelse på ett utomhusdass.I slutet av mars åkte jag iväg hem till Lena och Lars som skulle ha sitt första barn. De hade köpt ett litet torp från 1700-talet som lågt djupt inne i skogen. Jag kom dit i skymningen. Det fanns fortfarande mycket snö kvar inne i skogen men utanför huset var det barmark. I den gamla järnspisen brann det och i kakelugnen värmde även det glödande kolet stugan.

Lena satt grensle över en stol helt koncentrerad på vad som skedde i hennes kropp. Lars satt bakom henne och masserade under värkarna. Handdukar och babykläder hängde på en lina över spisen. Där stod också en kastrull med vatten på värmning. Friskt, nyupptaget vatten fanns i några spänner. Lars hade bakat bröd och det doftade ljuvligt. Fotogenlyktorna tändes allt eftersom skymningen gjorde skuggorna långa och kompakta. Katten låg framför kakelugnen, loj och avslappnad.

Mina sinnen matades med delikatesser. De små ljuden; Lenas andning, trägolvets
knakande, eldens sprakande, kattens spinnande och för övrigt TYSTNADEN. Dofterna av nybakat bröd, fotogen och ved. Det milda skenet, de mjuka konturerna, de vackra textilierna. Ja, min kropp matades och jag kände att jag var kissnödig. På dasset var det kallt och mörkt. Snabbt tänkte jag göra det nödvändiga men förmådde ej påskynda var det nu var som skedde inom mig.

Istället satt jag kvar där på dass. Jag hade dörren öppen ut mot den skog där jag
visste att det fanns både lo och björn. Jag hörde bäcken som nu i snösmältningen mer var att likna vid en fors. Koltrasten höll på att bli riktigt manisk däruppe i grantoppen, berusad av sin egen sång och lust. Plötsligt hörde jag Lena. Hon skrek på ”födekvinnors” vis då födelsen är intensiv. Mitt hjärta blev med ett nästan lika kallt som min ända.

Rädslan tog tag i mig. ”Vem är jag att ha så mycket tilltro till det naturliga att jag utsätter denna familj och mig för detta?” Här fanns vare sig vatten eller elektricitet. Det var många mil till sjukhuset. En svindlande kort evighet bannade jag denna romantiska Agneta. Säkert skulle jag snart bli straffad för denna egensinnighet. Snart skulle nog något riktigt illa ske. Något som fick mig att inse att man faktiskt inte kan tänka med hjärtat.

Jag stod framför huset. Tittade upp mot stjärnhimlen, hörde åter Lena och kände helt plötsligt ett stort lugn och en enorm glädje. Ingen skulle komma och störa det magiska som nu var på väg att ske. Jag var inte tvungen att gå hem för att min arbetstid var slut. Jag var inte tvungen att utföra några av de saker det stod om i PM-pärmen, och som jag tyckte så illa om. Jag skulle inte behöva redovisa och förklara för kollegorna varför jag gjort eller inte gjort det eller detta … Jag behövde inte vara orolig för att det skulle komma någon doktor som skulle …

Det gamla torpet var i sanning ett glädjehus. Här hade barnet avlats, här skulle det snart födas. Här skulle detta barn tillbringa åtminstone en del av sin barndom. Och detta barn var säkert inte det första som landade här. Denna stjärnhimmel och skog hade mottagit många födekvinnors urljud. Och många nyföddas skrik.

Här och i alla hem där kvinnor föder finns utrymme för starka känslor. Kvinnors gråt, skrik och glädjejubel får exakt det utrymme det behöver. Hon är kapten på sin egen skuta. I denna storm finns vare sig någon att tacka eller bli räddad av. Hon tar själv hem vinsten av att kunnat navigera i detta stundtals stormande hav.

Jag lotsar och bejakar. Känner mig privilegierad att få vara med. Att få ta del av det sanna livet. Blod, tårar, bajs, kiss, svett, fostervatten. Att se kvinnans inre resa. Hur hon föder sig som mamma. Hur hennes skrik i födelseögonblicket kan låta som om hon var på väg att dö och hur hon minuten efteråt men den ljuvaste stämma talar till sitt barn. Ja, glädjehus! Hus där alla känslor fritt får husera. Där fokus i födandet är förväntan och glädje.

Ett sjuttiotal barn senare kommer jag in till förlossningsavdelningen som doula. Det första som slår mig är avsaknad av glädje. Den härskande stämningen där är oro och kontroll. Oron och kontrollerna är i direkt motsatts till glädjen. Inte ens i födelseögonblicket är det glädjen som är härskande. Det finns en stor välvillighet och ambition att göra det bra. Men jag tror det är omöjligt att inom dessa väggar släppa in änglar med silvertrumpeter. Jag tror inte ens att de hittar dit!

Jag vandrar ut från förlossningsavdelningen igen. Konstaterar att jag känner mig tryggare i kvinnornas hem än vad jag någonsin gjorde på förlossningsavdelningarna. Konstaterar att det är så fascinerande att verkligheten är sådan som man betraktar den. Det beror på vilka glasögon jag har på mig då jag konstaterar vad som är normalt, vad som är vanligt, vad som norm. Mina begrepp är vända upp och ner. Ut och in. I det stilla kaos som stundtals härskade i mitt inre under ommöbleringen viskade en stilla stämma till mig, knackade någon försiktigt på min axel. Kaos är granne med Gud. Gud bor i mitt hjärta. Ja, jag kan tänka med hjärtat! Jag tänker med hjärtat! Tänk med hjärtat!